Du som fick barn innan 20- ångrar du dig?

Jag fick min stora son precis innan jag fyllde 18. Nu är jag 38 och har precis avslutat ett Skype-samtal med honom från USA där han läser på collage. Jag och hans pappa separerade när han var tre år och har till och från haft det tufft med kommunikationen då vi båda var envisa och inte alltid hade sonens bästa för ögonen tyvärr. Vi hade helt olika värderingar och åsikter om vardagslivet. Trots detta har vi nu en fantastisk 20-åring som ringde ikväll för lie snack om kommande livsbeslut. Jag och hans pappa har vuxit till oss och har haft mycket bättre kontakt sista tio åren.

Du frågade öm utbildning också; jag läste in gymnasiet på KomVux först på kvällstid oxh sedan resten när han började dagis. Har sedan en yrkesutbildning och sent omsider snart en färdig högskoleutbildning. Två små barn nu under två år, gift och mycket nöjd med livet. Att få barn tidigt var helt rött för mig men att ha en vuxen relation samtidigt som man är trött av vaknätter och annat är nog svårare när man är så ung och oerfaren.

Jag är 19 år, och har en son på 4 månader. Det finns inget i världen som kan få mig att ångra denna underbara, planerade, och charmiga lilla kille. Dock känns det kämpigt med komvux och KY-utbildning då jag gick in i väggen i gymnasiet och förlorade mitt slutbetyg på det.

Jag ångrar inte min son. Men jag borde kanske ha varit äldre.

Jag var 21 år när vi fick första barnet så faller egentligen utanför din kategori och var färdig med gymnasiet när dottern föddes. Men jag vill ändå säga att jag tycker att det fungerar alldeles utmärkt att "bygga upp livet" samtidigt som man har småbarn.

Mina är idag snart 3 år och ett halvår. Min man och jag hade varit tillsammans knappt ett år när vi blev gravida men är gifta idag och har en väldigt bra relation. Jag "visste" redan innan graviditeten att den här relationen kommer att hålla men självklart kan man egentligen aldrig veta. Å andra sidan vet nog inte de som har en 10-årig relation bakom sig heller om den relationen verkligen klarar av en så stor omställning som att få barn.

Ingen av oss hade vant sig vid dyra vanor så att idag leva på en inkomst och att kunna slippa förskola till barnen är stor bonus för oss! Min man är lite äldre än mig och har den stabila inkomsten, jag pluggar till jurist och kommer att vara färdig när äldsta är 6 år. Jag är trots barnen i det yngre spannet bland mina studiekamrater och åren mellan gymnasiet och studierna drev jag eget företag vilket var en bra livslärdom. 

Jag kan nog bara se fördelar med att jag fick barn i unga år, men hade självklart varit glad oavsett vid vilken ålder jag fått dem. Men när det kommer till att "lyckas" tror jag att det beror på betydligt fler faktorer än om man har barn eller inte. Jag har haft läshuvud, jobbat hårt och träffat en man som kompletterar mig på bästa sätt, för oss blev barnen inte ett "hinder" och det hade de inte blivit oavsett när de kommit. 

Stör mig att det inte finns någon med endast

* jag ångrar mig inte

För livet blev ju inte som jag planerat men jag ångrar inget heller.

För att svara på din fundering så blev jag ensam under slutet av graviditeten men klarade allt med en klackspark ;) Började gymnasiet när dottern var 1,5år och tog studenten när hon var 4,5år. Nu är jag mammaledig med sonen som föddes när jag var 20 och ännu håller jag och hans pappa ihop i vått och torrt <3

Barnen var inte planerade, jag åt P-piller när jag blev gravid med dottern och hade hormonspiral när sonen blev till. Men kunde mitt liv varit bättre utan dem? Inte en chans de är ju mitt liv. Och jag tror även att jag ser saker mer från den ljusa sidan än de äldre mammorna i min omgivning som enligt mig klagar och känner sig mer bittra än vad jag någonsin känt angående barnen. Kanske beror på att de kommer ihåg sin frihet som många påpekar för mig att jag missat men jag ser hellre ljust på framtiden än längtar tillbaka ;) De är små gåvor mina små och vem tackar nej till en gåva?

Jag var 18 då jag blev mamma. Ensamstående rätt tidigt, men det fungerade bra ändå. Vad hemma med henne ett år och gick sedan sista året på gymnasiet på vanligt gymnasium. Ville läsa vidare så jag gick på komvux direkt efter, men blev gravid med andra dottern då äldsta var nyss fyllda två. Tycker det fungerade jätte bra, hade verkligen massor av tid för mina barn, ekonomin var väl så där men det reder ju ut sig, hellre så än att jobba massor men få bra betalt. Har sedan läst vidare, är undersköterska med special inriktning på barn och unga, förskolelärare, grundskolelärare (behörig i olika ämnen för samtliga årskurser) samt håller på att läsa in en kandidat examen i geologi. Skulle vilja säga att jag är mer välutbildad än de flesta. Har ännu inte jätte bra ekonomi, är ensamstående nu med, men är inte heller fattig och har all möjlighet i värden att få det ännu bättre de närmsta åren. 

Hur pass gammal måste man vara för att kunna se om man "lyckats" eller inte? 

Jag fick i alla fall barn strax innan jag fyllde nitton.Hade då varit tillsammans med fadern i 2,5 år och nu är vi inne på det femte året tillsammans. Drabbades av förlossningsdepp så det var tur att jag inte var ensamstående(då hade jag dock aldrig behållit barnet) och att sambon är så pass stabil som han är.
Jag gick inte i gymnasiet innan graviditeten pga sjukdom, men pluggade några kurser på distans under graviditeten. Läser vidare på distans nu. Med universitetet och allt blir jag färdig någon gång nästa sekelskifte.
Ångrar varken ungen eller åldern. Dock tillhör jag inte dessa som vurmar för att man bör skaffa barn innan 25, att man blir smal direkt, att man får lätta förlossningar etc.

Förresten tror jag att du får fler svar och fler mindre positiva svar om man kunde vara anonym.

Jag ångrar mig inte ett dugg, men livet blev förstås inte som planerat. Jag hann gå ut gymnasiet och jobba nästan ett år innan barnet föddes en månad före min 20-årsdag.
Vad hade jag planerat? Tja, att jag skulle hitta ett fast jobb som jag trivdes med. Gärna med bra lön förstås. Nu upptäckte jag i stället att jag tyckte det var totalt oviktigt med jobb. Ett jobb var bara en lön att leva på och ingenting annat. Livet var allt det där andra, som inte utspelade sig på arbetsplatsen. Så jag utbildade mig inte vidare och satsade inte heller på något fint jobb.

Jag är gift med samme man och vi har fått 7 barn tillsammans.

Tack till alla er som svarat! Väldigt intressant faktiskt. Jag är inte här för att stå med pekpinne och säga att någon gjorde fel utan är bara nyfiken.

Jag har haft en bild av att de flesta som får barn tidigt har ett liv som liknar svar #1, samt att livet blir lite mer som i  svar #4 om man gått färdigt gymnasiet innan. Men detta var mina förutfattade meningar vilket naturligtvis inte var rätt av mig.