När blev jag den elaka styvmodern?

Jag är förälder till två barn, varav ett särbegåvat lågstadiebarn som behöver extra stimulans i skolan och ett spralligt förskolebarn som bubblar av fantasi och berättarlust.

Jag är också bonusförälder till två barn, varav ett mellanstadiebarn med lojalitetskonflikt mellan sina föräldrar och ett lågstadiebarn som tillåtits att vara allas bebis och därför får hjälp med bl a avklädning vid sänggående.

Mina barn är trygga, sociala, solidariska, hjälpsamma och otroligt enkla. De lyssnar när jag säger till, är vana att använda ord som tack och förlåt, delar med sig.

Min sambos barn är otrygga, blyga, ljuger, säger "måste jag?" när jag ber dem om hjälp och har lärt sig att tjat fungerar. Ledsna ögon har också varit ett verksamt beteende, den äldre säger själv att "det är bara att se ledsen ut så får man som man vill". De är petiga med mitt och ditt, ända ner till att vilja räkna hur många russin var och en fick i filtallriken.

Jag kom in i mina bonusbarns liv som en trygg vuxen, vill jag tro. De ville kalla mig mamma, de sökte både fysisk närhet och uppmärksamhet. Det är ett år sedan. Nu agerar deras mor för fullt och mitt i detta blir jag den onda styvmodern. Den ena har tystnat, den andra ber sin pappa att föra dennes talan i allt från beviljat tuggummi efter maten till vilket påslakan man Egentligen ville ha när jag bytte.

Ja, jag tycker att lågstadiebarn kan byta underkläder varje dag. Särskilt om de inte är så bra på att torka sig på toaletten.

Ja, jag tycker att tid vid tv-spel/dator/tv kan begränsas till förmån för tillsammansaktiviteter som högläsning, spel, pussel eller pyssel.

Ja, jag har behov av struktur. Om jag vet att barnen sover 11h/natt så är det bara att räkna baklänges från väckarklockans ringande för att se när de behöver vara i säng.

Men - jag känner mig så fruktansvärt ensam. Min sambo lider av depression sedan ett drygt halvår tillbaka. Det gör att det allra mesta av hushållets sysslor vilar på mig. Det gör också att vi båda vid det här laget är rätt slitna, känsliga, lättstressade. Nu börjar han agera inför barnen. Som ikväll.

Jag bad barnen att ta på sig nattkläder. Mina gjorde det, hans satt kvar. Jag bad barnen att borsta tänderna. Mina gjorde det, hans satt kvar. När jag då sade till hans barn att om tio minuter är det hopp-i-säng, så om vi ska hinna läsa fortsättningen på vår högläsningsbok är det dags att göra sig i ordning... Då reser sig min sambo ur soffan, höjer rösten åt mig och säger att "det räcker nu!". Sedan smäller han i dörrar medan han gör sitt yngre barn klart för sänggåendet. Istället för att återvända till läshörnan drar han in barnet i ett sovrum, säger god natt och smäller igen dörren. Så jag och mina barn går in för att säga god natt ordentligt. Han kramar inte mina som han brukar, säger bara god natt igen.

Jag börjar tröttna. På hans beteende i sin sjukdom, på hans barns beteenden, på hans svårigheter att sätta gränser för dem, på hans före detta som skickar dem hit i för små, trasiga eller skitiga kläder så att jag får byta, laga eller tvätta.

Jag behöver bara få säga det "högt" - jag är verkligen less på att bära allihop. Min fälla är att om jag inte gör alls så har jag så svårt att stå ut med att han inte gör alls heller. För han glömmer eller tjorvar ihop överenskommelser. Mina barn blir trötta om jag låter dem vara uppe till 21 på vardagkvällar.

Han säger att jag är kontrollerande. Jag vill inte ha all kontroll! Jag vill att han tar tag i saker och visar att han kan säga NEJ till ett litet barn som tjurar över att inte få spela klart en tv-spelsbana för att maten varit färdig i en kvart medan vi väntade på att spelet skulle avslutas.

Jag är ARG på min sambo för att han inte tar hand om sig eller vårt gemensamma bättre och om jag visar det så blir han antingen pytteliten och "kan jag få ställa in smöret i kylen? Tack" eller så lämnar han rummet/huset. Han lägger sig ensam i gästrummet "för att han är dum och därför inte får sova i vår gemensamma säng".

Mitt i allt sörjer jag det tredje barn jag aldrig i livet vågar skaffa (men alltid drömt om) så länge hans barn är som de är. Jag kan inte utsätta mina befintliga barn för ännu mer stress och väntetider, har inte utrymme att utsätta mig själv för vaknätter och fogvärk och en till att mätta och sköta. Det kan jag inte heller prata om.

Värst är att vara omgiven av idel kärnfamiljer och känna mig totalt ENSAM med en nedstämd sambo, hans manipulativa crazy ex och två tokjobbiga bonusungar.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-02-05 00:26
Jo, han tycker att mina barn är jobbiga. För att min äldre uttrycker sig "omständligt" och säger "Skulle någon vilja vara snäll och skicka mig mjölken, tack?". HANS yngre barn som är lika gammalt som mitt äldsta säger "Tööörstiiig" med bebisröst eller pekar bara på mjölkpaketet och gör små uh-ljud. Och då säger jag "Kom ihåg att använda ditt prat". Och då tycker sambon att jag är hård.

Han säger saker till mitt yngre barn att "nu avbryter jag dig för du brukar avbryta mig". Och jag säger "När man är fem år finns det så många saker att träna på. Ett fel blir inte rätt av att vi vuxna också börjar göra tokigt". Och då tycker han att ja ja, du vinner. Vinner?

Lindsey Egot the only one

Äldre 5 Feb 00:14

#1

Oj! Det låter som om du har tre styvbarn och två egna mogna barn. Tror nog du skulle leva lyckligare som särbo

Anonym (T)

Äldre 5 Feb 00:21

#2

Låter jobbigt. Har tyvärr inga råd att ge. Älskar du din man?

Hon som bär upp

Äldre 5 Feb 00:32

#3

Lindsey, ja det vore på många sätt lindrigare som situationen ser ut just nu.

Anonym (T), jag älskar honom men just nu kämpar jag med både respekt och tillit. Jag vill inte lämna honom i träsket, men jag behöver verkligen se att han aktivt försöker göra saker för att må bättre.

Wira

Äldre 5 Feb 01:00

#4

Har du satt dig ner och förklarat för honom rakt på sak vad som kommer hända om han inte drar ur den där tummen och slutar ömka sig själv som ett skadat djur?

Sockerdockan

Äldre 5 Feb 01:10

#5

Anonym (Polly)

Äldre 5 Feb 01:14

#6

söker han hjälp för sin depression?

Fanny b

Äldre 5 Feb 01:15

#7

Hon som bär upp skrev 2014-02-05 00:32:04 följande:

Lindsey, ja det vore på många sätt lindrigare som situationen ser ut just nu.

Anonym (T), jag älskar honom men just nu kämpar jag med både respekt och tillit. Jag vill inte lämna honom i träsket, men jag behöver verkligen se att han aktivt försöker göra saker för att må bättre.

Tyvärr är min erfarenhet att man kan försöka stötta en person mår psykiskt dåligt men om denne inte vill försöka själv så kan man inget göra. Som jag ser det finns 3 alternativ: 1) Du tar hand om hans barn under förutsättning att han stöttar dig när de inte lyssnar och han uppmuntrar så gott han kan barnen att följa den struktur som du har. 2) Du tar hand om dina barn, han tar hand om sina, du lägger dig i hans (brist) på uppfostran, han ifrågasätter inte din uppfostran av dina barn. 3) Ni blir särbo.

Hon som bär upp

Äldre 5 Feb 01:28

#8

Jag har föreslagit att vi ska ta hjälp av familjerådgivningen, köpa Jesper Juuls bok om styvfamiljer och läsa tillsammans, ha en tv-fri kväll ihop varje vecka, promenera ihop, ha en tidig sovkväll mitt i veckan för att orka, lyxa till det med en hotellvistelse på barnlös helg... Han har de senaste sex månaderna hotat med suicid fyra gånger, tagit av sig ringen, slitit sönder halsbandet jag gav honom i julklapp, jobbat massvis med övertidstimmar för att "på jobbet mår han bättre", bett mig att glömma honom, sagt att han bara är en belastning för mig, sett tv tills han bara hinner sova 4-5h/natt (hela arbetsveckor i sträck). Jag har kontaktat läkare, hälsocentralskurator, hans föräldrar... Förmedlat kontakt med skolhälsovård, socialtjänst och BUP, dokumenterat hans barns mammas ageranden. Och varit väldigt tydlig med att jag behöver få se att han gör de här sakerna själv, för jag bågnar när han gör sig tung. Jag tror att hans självkänsla vid det här laget är så kass så att han bara väntar på att bli utslängd. Och jag vill inte låta det dåliga vinna genom att vara quittern. För egen del har jag skaffat en samtalskontakt i höstas för att hålla mig flytande. Min gräns går vid om mina barn känner sig otrygga i mitt hem. Det kan jag inte tolerera. Och den gränsen snuddar han ibland farligt nära. Jag får ha allt fler eftersnack med alla barn om varför han gör som han gör.

Hon som bär upp

Äldre 5 Feb 01:33

#9

Anonym (Polly): Han medicinerar sedan i somras med klassisk antidepressiv medicin, jag tycker inte att den räcker. Och han träffar en kurator varannan vecka, jag tycker inte att det räcker heller eftersom han inte repat sig på 8 månader.

Fanny b

Äldre 5 Feb 01:50

#10

Hon som bär upp skrev 2014-02-05 01:28:52 följande:

Jag har föreslagit att vi ska ta hjälp av familjerådgivningen, köpa Jesper Juuls bok om styvfamiljer och läsa tillsammans, ha en tv-fri kväll ihop varje vecka, promenera ihop, ha en tidig sovkväll mitt i veckan för att orka, lyxa till det med en hotellvistelse på barnlös helg... Han har de senaste sex månaderna hotat med suicid fyra gånger, tagit av sig ringen, slitit sönder halsbandet jag gav honom i julklapp, jobbat massvis med övertidstimmar för att "på jobbet mår han bättre", bett mig att glömma honom, sagt att han bara är en belastning för mig, sett tv tills han bara hinner sova 4-5h/natt (hela arbetsveckor i sträck). Jag har kontaktat läkare, hälsocentralskurator, hans föräldrar... Förmedlat kontakt med skolhälsovård, socialtjänst och BUP, dokumenterat hans barns mammas ageranden. Och varit väldigt tydlig med att jag behöver få se att han gör de här sakerna själv, för jag bågnar när han gör sig tung. Jag tror att hans självkänsla vid det här laget är så kass så att han bara väntar på att bli utslängd. Och jag vill inte låta det dåliga vinna genom att vara quittern. För egen del har jag skaffat en samtalskontakt i höstas för att hålla mig flytande. Min gräns går vid om mina barn känner sig otrygga i mitt hem. Det kan jag inte tolerera. Och den gränsen snuddar han ibland farligt nära. Jag får ha allt fler eftersnack med alla barn om varför han gör som han gör.

I denna situation skulle jag testa att vara särbo. Jag tror det skulle vara bra för dig också. För då skulle du kunna besöka/sova över hos särbon när barnen inte är där. Inga bonusbarn= inga konflikter om dem. Du skulle kunna fortsätta stötta honom men samtidigt ha en fristad i form av en egen bostad.

Jag tycker också du ska tänka på dig själv och dina barn, genom att låta din sambo ta mera ansvar över hans handlingar och inte låta hans depression vara en ursäkt för att bete sig dålig emot dig. Om han t ex hotar att ta självmord, säg att du blir orolig och fråga om du ska ringa psyket, Om han menar allvar gör du honom en tjänst, om han inte menar allvar får hans uttalanden konsekvens. Om han sliter av sig ringen svara lugnt att om han är osäker på eran förlovning är det bättre att ni avvaktar med det. Jag förstår om du vill gå varligt fram samtidigt som jag anser att både för din och hans skull så bör han börja ta ansvar för det han säger till dig.

Du kan också säga till honom att du är beredd att lyssna och stötta honom när han så vill det samtidigt som du frågar honom hur han vill att eran vardag ska se ut. Det vore bra om han kan något i hemmet, dels för din skull och dels för hans självkänslas skull. Det kan vara något enkelt, som han kan göra när han vill, men det är hans syssla, inte din. När det gäller hans barn kan en vara lösning att han drar ned på umgänget, för om han inte orkar ta hand om dem är det inte rimligt att du ska göra det.

När blev jag den elaka styvmodern?

INNEHÅLL