När blev jag den elaka styvmodern?
Jag är förälder till två barn, varav ett särbegåvat lågstadiebarn som behöver extra stimulans i skolan och ett spralligt förskolebarn som bubblar av fantasi och berättarlust.
Jag är också bonusförälder till två barn, varav ett mellanstadiebarn med lojalitetskonflikt mellan sina föräldrar och ett lågstadiebarn som tillåtits att vara allas bebis och därför får hjälp med bl a avklädning vid sänggående.
Mina barn är trygga, sociala, solidariska, hjälpsamma och otroligt enkla. De lyssnar när jag säger till, är vana att använda ord som tack och förlåt, delar med sig.
Min sambos barn är otrygga, blyga, ljuger, säger "måste jag?" när jag ber dem om hjälp och har lärt sig att tjat fungerar. Ledsna ögon har också varit ett verksamt beteende, den äldre säger själv att "det är bara att se ledsen ut så får man som man vill". De är petiga med mitt och ditt, ända ner till att vilja räkna hur många russin var och en fick i filtallriken.
Jag kom in i mina bonusbarns liv som en trygg vuxen, vill jag tro. De ville kalla mig mamma, de sökte både fysisk närhet och uppmärksamhet. Det är ett år sedan. Nu agerar deras mor för fullt och mitt i detta blir jag den onda styvmodern. Den ena har tystnat, den andra ber sin pappa att föra dennes talan i allt från beviljat tuggummi efter maten till vilket påslakan man Egentligen ville ha när jag bytte.
Ja, jag tycker att lågstadiebarn kan byta underkläder varje dag. Särskilt om de inte är så bra på att torka sig på toaletten.
Ja, jag tycker att tid vid tv-spel/dator/tv kan begränsas till förmån för tillsammansaktiviteter som högläsning, spel, pussel eller pyssel.
Ja, jag har behov av struktur. Om jag vet att barnen sover 11h/natt så är det bara att räkna baklänges från väckarklockans ringande för att se när de behöver vara i säng.
Men - jag känner mig så fruktansvärt ensam. Min sambo lider av depression sedan ett drygt halvår tillbaka. Det gör att det allra mesta av hushållets sysslor vilar på mig. Det gör också att vi båda vid det här laget är rätt slitna, känsliga, lättstressade. Nu börjar han agera inför barnen. Som ikväll.
Jag bad barnen att ta på sig nattkläder. Mina gjorde det, hans satt kvar. Jag bad barnen att borsta tänderna. Mina gjorde det, hans satt kvar. När jag då sade till hans barn att om tio minuter är det hopp-i-säng, så om vi ska hinna läsa fortsättningen på vår högläsningsbok är det dags att göra sig i ordning... Då reser sig min sambo ur soffan, höjer rösten åt mig och säger att "det räcker nu!". Sedan smäller han i dörrar medan han gör sitt yngre barn klart för sänggåendet. Istället för att återvända till läshörnan drar han in barnet i ett sovrum, säger god natt och smäller igen dörren. Så jag och mina barn går in för att säga god natt ordentligt. Han kramar inte mina som han brukar, säger bara god natt igen.
Jag börjar tröttna. På hans beteende i sin sjukdom, på hans barns beteenden, på hans svårigheter att sätta gränser för dem, på hans före detta som skickar dem hit i för små, trasiga eller skitiga kläder så att jag får byta, laga eller tvätta.
Jag behöver bara få säga det "högt" - jag är verkligen less på att bära allihop. Min fälla är att om jag inte gör alls så har jag så svårt att stå ut med att han inte gör alls heller. För han glömmer eller tjorvar ihop överenskommelser. Mina barn blir trötta om jag låter dem vara uppe till 21 på vardagkvällar.
Han säger att jag är kontrollerande. Jag vill inte ha all kontroll! Jag vill att han tar tag i saker och visar att han kan säga NEJ till ett litet barn som tjurar över att inte få spela klart en tv-spelsbana för att maten varit färdig i en kvart medan vi väntade på att spelet skulle avslutas.
Jag är ARG på min sambo för att han inte tar hand om sig eller vårt gemensamma bättre och om jag visar det så blir han antingen pytteliten och "kan jag få ställa in smöret i kylen? Tack" eller så lämnar han rummet/huset. Han lägger sig ensam i gästrummet "för att han är dum och därför inte får sova i vår gemensamma säng".
Mitt i allt sörjer jag det tredje barn jag aldrig i livet vågar skaffa (men alltid drömt om) så länge hans barn är som de är. Jag kan inte utsätta mina befintliga barn för ännu mer stress och väntetider, har inte utrymme att utsätta mig själv för vaknätter och fogvärk och en till att mätta och sköta. Det kan jag inte heller prata om.
Värst är att vara omgiven av idel kärnfamiljer och känna mig totalt ENSAM med en nedstämd sambo, hans manipulativa crazy ex och två tokjobbiga bonusungar.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-02-05 00:26
Jo, han tycker att mina barn är jobbiga. För att min äldre uttrycker sig "omständligt" och säger "Skulle någon vilja vara snäll och skicka mig mjölken, tack?". HANS yngre barn som är lika gammalt som mitt äldsta säger "Tööörstiiig" med bebisröst eller pekar bara på mjölkpaketet och gör små uh-ljud. Och då säger jag "Kom ihåg att använda ditt prat". Och då tycker sambon att jag är hård.
Han säger saker till mitt yngre barn att "nu avbryter jag dig för du brukar avbryta mig". Och jag säger "När man är fem år finns det så många saker att träna på. Ett fel blir inte rätt av att vi vuxna också börjar göra tokigt". Och då tycker han att ja ja, du vinner. Vinner?
