Hon som bär upp

Äldre 4 Feb 23:55

82 svar

När blev jag den elaka styvmodern?

Jag är förälder till två barn, varav ett särbegåvat lågstadiebarn som behöver extra stimulans i skolan och ett spralligt förskolebarn som bubblar av fantasi och berättarlust.

Jag är också bonusförälder till två barn, varav ett mellanstadiebarn med lojalitetskonflikt mellan sina föräldrar och ett lågstadiebarn som tillåtits att vara allas bebis och därför får hjälp med bl a avklädning vid sänggående.

Mina barn är trygga, sociala, solidariska, hjälpsamma och otroligt enkla. De lyssnar när jag säger till, är vana att använda ord som tack och förlåt, delar med sig.

Min sambos barn är otrygga, blyga, ljuger, säger "måste jag?" när jag ber dem om hjälp och har lärt sig att tjat fungerar. Ledsna ögon har också varit ett verksamt beteende, den äldre säger själv att "det är bara att se ledsen ut så får man som man vill". De är petiga med mitt och ditt, ända ner till att vilja räkna hur många russin var och en fick i filtallriken.

Jag kom in i mina bonusbarns liv som en trygg vuxen, vill jag tro. De ville kalla mig mamma, de sökte både fysisk närhet och uppmärksamhet. Det är ett år sedan. Nu agerar deras mor för fullt och mitt i detta blir jag den onda styvmodern. Den ena har tystnat, den andra ber sin pappa att föra dennes talan i allt från beviljat tuggummi efter maten till vilket påslakan man Egentligen ville ha när jag bytte.

Ja, jag tycker att lågstadiebarn kan byta underkläder varje dag. Särskilt om de inte är så bra på att torka sig på toaletten.

Ja, jag tycker att tid vid tv-spel/dator/tv kan begränsas till förmån för tillsammansaktiviteter som högläsning, spel, pussel eller pyssel.

Ja, jag har behov av struktur. Om jag vet att barnen sover 11h/natt så är det bara att räkna baklänges från väckarklockans ringande för att se när de behöver vara i säng.

Men - jag känner mig så fruktansvärt ensam. Min sambo lider av depression sedan ett drygt halvår tillbaka. Det gör att det allra mesta av hushållets sysslor vilar på mig. Det gör också att vi båda vid det här laget är rätt slitna, känsliga, lättstressade. Nu börjar han agera inför barnen. Som ikväll.

Jag bad barnen att ta på sig nattkläder. Mina gjorde det, hans satt kvar. Jag bad barnen att borsta tänderna. Mina gjorde det, hans satt kvar. När jag då sade till hans barn att om tio minuter är det hopp-i-säng, så om vi ska hinna läsa fortsättningen på vår högläsningsbok är det dags att göra sig i ordning... Då reser sig min sambo ur soffan, höjer rösten åt mig och säger att "det räcker nu!". Sedan smäller han i dörrar medan han gör sitt yngre barn klart för sänggåendet. Istället för att återvända till läshörnan drar han in barnet i ett sovrum, säger god natt och smäller igen dörren. Så jag och mina barn går in för att säga god natt ordentligt. Han kramar inte mina som han brukar, säger bara god natt igen.

Jag börjar tröttna. På hans beteende i sin sjukdom, på hans barns beteenden, på hans svårigheter att sätta gränser för dem, på hans före detta som skickar dem hit i för små, trasiga eller skitiga kläder så att jag får byta, laga eller tvätta.

Jag behöver bara få säga det "högt" - jag är verkligen less på att bära allihop. Min fälla är att om jag inte gör alls så har jag så svårt att stå ut med att han inte gör alls heller. För han glömmer eller tjorvar ihop överenskommelser. Mina barn blir trötta om jag låter dem vara uppe till 21 på vardagkvällar.

Han säger att jag är kontrollerande. Jag vill inte ha all kontroll! Jag vill att han tar tag i saker och visar att han kan säga NEJ till ett litet barn som tjurar över att inte få spela klart en tv-spelsbana för att maten varit färdig i en kvart medan vi väntade på att spelet skulle avslutas.

Jag är ARG på min sambo för att han inte tar hand om sig eller vårt gemensamma bättre och om jag visar det så blir han antingen pytteliten och "kan jag få ställa in smöret i kylen? Tack" eller så lämnar han rummet/huset. Han lägger sig ensam i gästrummet "för att han är dum och därför inte får sova i vår gemensamma säng".

Mitt i allt sörjer jag det tredje barn jag aldrig i livet vågar skaffa (men alltid drömt om) så länge hans barn är som de är. Jag kan inte utsätta mina befintliga barn för ännu mer stress och väntetider, har inte utrymme att utsätta mig själv för vaknätter och fogvärk och en till att mätta och sköta. Det kan jag inte heller prata om.

Värst är att vara omgiven av idel kärnfamiljer och känna mig totalt ENSAM med en nedstämd sambo, hans manipulativa crazy ex och två tokjobbiga bonusungar.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-02-05 00:26
Jo, han tycker att mina barn är jobbiga. För att min äldre uttrycker sig "omständligt" och säger "Skulle någon vilja vara snäll och skicka mig mjölken, tack?". HANS yngre barn som är lika gammalt som mitt äldsta säger "Tööörstiiig" med bebisröst eller pekar bara på mjölkpaketet och gör små uh-ljud. Och då säger jag "Kom ihåg att använda ditt prat". Och då tycker sambon att jag är hård.

Han säger saker till mitt yngre barn att "nu avbryter jag dig för du brukar avbryta mig". Och jag säger "När man är fem år finns det så många saker att träna på. Ett fel blir inte rätt av att vi vuxna också börjar göra tokigt". Och då tycker han att ja ja, du vinner. Vinner?

sextiotalist

Äldre 5 Feb 11:12

#32

nihka skrev 2014-02-05 11:04:33 följande:

Jag håller med. TS ska inte fortsätta gå in som ställföreträdande förälder. Hon kan inte hjälpa mannen och hans barn. De får sjunka på egen hand, men det är väl det som är jobbigt att låta dem göra. När botten är nådd kanske det kan vända. Eller så gör det inte det.

Men förhoppninsvis har ju barnen en mamma som, just nu, få ta den största delen av föräldraskapet.
Förutom detta, så hade nog både jag, sambon och vårt gemensamma barn (och även hans två tidigare) tått spel av att leva ihop med en sådan "krävande" person som TS

TS, mitt barn sov 8-9 timmar per natt när han var i den yngre skolålderna, gick och la sig vid 21-tiden och vaknade utvilad före 06 på morgonen

nihka

Äldre 5 Feb 11:13

#33

Påven Johanna skrev 2014-02-05 11:07:56 följande:

Nej, säkert inte. Men jag har svårt att tänka mig att de spelregler ts promotar och anstränger sig för att införa är särskilt läkande. Hur menar du att det är positivt för hans hälsotillstånd att ts manar på hans barn att använda sitt "prat" i stället för att helt enkelt inte kommentera barnets sätt att uttrycka sig på? Hur är det positivt för den deprimerade karln att han - efter att ha fått nog - inte får vara ifred när han dragit sig tillbaka tillsammans med barnen i ett annat rum? Ts tyckte då att det var viktigare i att framhärda i hur hon tycker att de ska säga godnatt till varandra ("ordentligt") och därmed också låta hennes egna barn bli utsatt för att han ignorerade dem istället för att berätta för dem om situationen på ett sätt som gjorde att de kunde acceptera, avdramatisera och förstå den (på deras egen nivå) samtidigt som hon då också hade respekterat mannen.

Men du behöver inte svara, om du inte tvunget vill. Det är mycket mycket sällan som vi tycker samma sak eller på liknande sätt, jag tror inte att vi kommer att göra det den här gången heller.

Jag har inte lagt märke till dig tidigare, men om du tycker annorlunda än mig får du naturligtvis göra det.

Påven Johanna

Äldre 5 Feb 11:15

#34

nihka skrev 2014-02-05 11:13:34 följande:

Jag har inte lagt märke till dig tidigare, men om du tycker annorlunda än mig får du naturligtvis göra det.

Tack, det var vänligt.

nihka

Äldre 5 Feb 11:17

#35

sextiotalist skrev 2014-02-05 11:12:02 följande:

Men förhoppninsvis har ju barnen en mamma som, just nu, få ta den största delen av föräldraskapet.
Förutom detta, så hade nog både jag, sambon och vårt gemensamma barn (och även hans två tidigare) tått spel av att leva ihop med en sådan "krävande" person som TS

TS, mitt barn sov 8-9 timmar per natt när han var i den yngre skolålderna, gick och la sig vid 21-tiden och vaknade utvilad före 06 på morgonen

Ja, det låter som mamman skulle behöva träda in här. Frågan är varför hon inte har gjort det.

När föräldern bara "släpper" är det svårt att uppnå någon balans. Det här verkar ha pågått en längre tid och har nött ner alla vad det verkar. Depression är en kollektiv diagnos - drabbar alla i närheten av den deprimerade.

nihka

Äldre 5 Feb 11:21

#36

Påven Johanna skrev 2014-02-05 11:15:18 följande:

Tack, det var vänligt.

Nähä. Du gillade inte det svaret heller.

Jag har inte lagt märke till dig tidigare, men om du tycker annorlunda än mig får du naturligtvis göra det.

Jag har inte lagt märke till dig tidigare. På ett forum finns det en massa människor som tycker - däribland jag.

Molly1

Äldre 5 Feb 11:21

#37

Men herregud tänk på dina barn och flytta ut! Du har inte ansvar för en annan vuxen. Kanske kommer han aldrig ta tag i sitt liv om du fortsätter hjälpa honom. Föreslå terapi tillsammans och är han inte med på det så lämna. Livet är för kort.

Fånga dagen

Äldre 5 Feb 11:25

#38

Ts kom in i sina styvbarns liv för endast ett år sen. Jag skulle tippa på att allt har gått alldeles för fort med ihopflyttning innan alla hunnit lära känna varandra ordentligt. Det brukar bädda för trubbel och mindre trevliga överraskningar. Efter ett halvår blev dessutom mannen sjuk, deprimerad.

Jag känner olust inför ts sätt att spalta upp vad mannens barn kan och gör, i jämförelse med hennes egna, som uppför sig perfekt, efter vad man förstår. Säkert något som hon inte missar att påpeka heller kan man tänka, att döma av mannens frustration. Mina barn och dina ungar verkar passa bra här. Det bäddar inte för goda relationer. Ts ser endast sina styvbarns tillkortakommanden, och mannens brister som förälder och även en irritation över hans sjukdom. Finns det öht nån grund av kärlek att stå på här?

Påven Johanna

Äldre 5 Feb 11:29

#39

Fånga dagen skrev 2014-02-05 11:25:39 följande:

Ts kom in i sina styvbarns liv för endast ett år sen. Jag skulle tippa på att allt har gått alldeles för fort med ihopflyttning innan alla hunnit lära känna varandra ordentligt. Det brukar bädda för trubbel och mindre trevliga överraskningar. Efter ett halvår blev dessutom mannen sjuk, deprimerad.

Jag känner olust inför ts sätt att spalta upp vad mannens barn kan och gör, i jämförelse med hennes egna, som uppför sig perfekt, efter vad man förstår. Säkert något som hon inte missar att påpeka heller kan man tänka, att döma av mannens frustration. Mina barn och dina ungar verkar passa bra här. Det bäddar inte för goda relationer. Ts ser endast sina styvbarns tillkortakommanden, och mannens brister som förälder och även en irritation över hans sjukdom. Finns det öht nån grund av kärlek att stå på här?

Ja, precis så.

Fanny b

Äldre 5 Feb 11:30

#40

Fånga dagen skrev 2014-02-05 11:25:39 följande:

Ts kom in i sina styvbarns liv för endast ett år sen. Jag skulle tippa på att allt har gått alldeles för fort med ihopflyttning innan alla hunnit lära känna varandra ordentligt. Det brukar bädda för trubbel och mindre trevliga överraskningar. Efter ett halvår blev dessutom mannen sjuk, deprimerad.

Jag känner olust inför ts sätt att spalta upp vad mannens barn kan och gör, i jämförelse med hennes egna, som uppför sig perfekt, efter vad man förstår. Säkert något som hon inte missar att påpeka heller kan man tänka, att döma av mannens frustration. Mina barn och dina ungar verkar passa bra här. Det bäddar inte för goda relationer. Ts ser endast sina styvbarns tillkortakommanden, och mannens brister som förälder och även en irritation över hans sjukdom. Finns det öht nån grund av kärlek att stå på här?

Jag håller med. Om deras relation ska hålla på lång sikt tror jag på att oavsett om de är särbo eller sambo inte ska lägga sig i deras barn uppfostran. Utan ts får ta hand om sina barn och sambon ta hand om hans barn

Hon som bär upp

Äldre 5 Feb 19:36

#40

Tack för visat intresse, får jag väl säga. Överraskande många av er har dragit slutsatser om mig och mitt förhållande. Jag vill försöka bemöta några av dem:

-min sambos barns mamma och hennes agerande är en utlösande faktor till hans depression, hans barn uttrycker att de inte vill leva när de är hos henne och panikgråter vid lämningarna. Inte den äldre dock, som stänger in sina känslor nu.

-...och på grund av det barnen, sambon, sambons föräldrar, biomammans expojkvänner, andra bekanta till familjen berättade för min sambo/mig om barnens hemförhållanden hos biomamman... Så kontaktade jag socialtjänsten, eftersom det sammantaget var så grova missförhållanden. Och det ledde till förbättringar, som att han inte behöver köra från jobbet till fritids med extrakläder för att hon dykt upp dagtid och tömt hyllorna så att personalen säger att barnen inte ens har skor att gå ut i.

-mina svärföräldrar /hans föräldrar är vårt viktigaste stöd när han sviktar och jag har hans fulla stöd i att prata öppet med dem. Vi är helt överens om att låta dem få ha insyn i vår situation.

-barnuppfostran. Jag är inte oflexibel som person. Jag lever med en man som just nu glömmer det mesta. Han klarar just nu inte att planera i flera steg, har svårt att fatta beslut. Och att vara konsekvent. Vi har hittat vårt gemensamma sätt med barnen för länge sen, men det är jag ensam som bär strukturen just nu. Jag har provat att överlåta. Då får barnen frukost vid 10:30, det finns inte bröd eller mjölk, de går i sovkläder till lunchtid, de borstar inte hår eller tänder på hela dan och vi tar oss inte iväg i tid till planerade aktiviteter (som nyårsmiddag borta).

Det är okej om ni tror att jag hetsar honom till att må dåligt. Jag använder Aldrig mina barns beteende som jämförelse med hans barns inför någon i familjen, jag är väl medveten om att de fått helt skilda förutsättningar att vara barn.

Det är bara beteenden. Man måste inte tycka om allas beteenden bara för att man förstår roten till dem. Vi har fått rådet från BUP att uppmuntra 7-åringen att växa, att "släcka" oönskat beteende genom att visa på alternativ. Inte jämt givetvis och inte på ett hårt sätt. Exempelvis låta barnet klä av sig självt, inte skära maten innan barnet ens fått prova, uppmuntra pratet genom att påminna om att det är viktigt.

Det är ok att ni tror att vi var för snabba. Men vi valde t ex att först flytta och bo i varsin lägenhet i husen bredvid varandra för att hinna leva som "grannar" en längre tid innan vi köpte ett gemensamt boende. Då sov ursprungsfamiljerna var för sig men vi umgicks kvällar och helger.

Så... Vad säger ni då?

När blev jag den elaka styvmodern?

INNEHÅLL