Kan arbetsgivarens intresseorganisation bestämma så där? Prata med fackförbund om det finns eller med HR-parnter om sådan finns. Jag är inte så säker på att de kan bestämma efter hur de "tycker". Finns det inte något statligt uttalande/beslut om iaf det anses som sjukdom eller inte? I så fall bör det vara starkare än en egen arbetsgivareorganisation...
Hoppas det ordnar sig!
Starshaped: Vad sjukt! Då kan ju din/dina chefer/deras intresseorganisation genomgå behandlingen så kan vi se hur kaxiga de är efter det... Blir så upprörd! Man mår fruktansvärt på alla sätt och vis under en behandling, det är klart som sjutton att det räknas som sjukdomstillstånd! Förstår att det är lättare sagt än gjort, men försök att luta dig tillbaka på facket så mycket du bara kan. De har rätt. Du har rätt. Ingen kan bestämma att du inte bör må dåligt eller bör kunna jobba som förr, för så enkelt är det inte. Jag hejar på dig!
Tintinigbg: Såg att Trina gett ett jättebra svar. Jag säger detsamma (jag är också på Sahlgrenska): De bokar in ultraljud när dina provsvar börjar se lovande ut. Allt är som det ska :)
Förstår att det är jobbigt! Stå på dig!! Håller med Cyanea - de kan ju testa att göra behandlingen!
Då var man en ruvare på ett femdagars blastro! :) TD 13/9!
Oj, kom med någon slags "arg gubbe" det var inge meningen :)
Nu är det inte alls roligt längre. Imorgon är min officiella TD. Hittills har tant röd hållit sig borta. Idag under dagen fick jag en liten förändring i färgen på flytningarna, något mörkare. Det brukar vara tecken på att mensen kommer inom ett par dagar. Jag tempade för en stund sedan, men den har knappt gått ner än, så kanske är det falskt alarm.
Tänk om det är minus imorgon? Efter allt vi gått igenom, hur ska man ta det då? Och som man börjat hoppas då mensen blivit försenad... Kommer det någonsin bli vår tur? Kommer vi någonsin att få bli föräldrar?
Ibland förstår jag inte hur vi står ut, tjejer. Den här barnlöshetsbubblan är så jävla tung och deprimerande. Hur andas man? Hur fortsätter man att fungera? Varför fortsätter man ens att kämpa sig igenom alla dagar?
Och så alla dessa människor som inte ens förstår en bråkdel av vad vi går igenom. Tänker på din/dina chef/-er, Starshaped. De som inte anser att det ska vara något större problem. De är så lyckligt lottade, de som inte behöver förstå hur skör tråden som håller en vid liv är.
Förlåt gnället men... just nu mår jag verkligen jättedåligt och är så fruktansvärt rädd. Jag hatar gravtester. Jag hatar det. Jag hatar det där strecket som aldrig kommer, eller det där ordet "inte" som dyker upp (Inte gravid)... Behöver lite pepp just nu :'(
Star-shaped : jag är lite trög kanske, men vad spelar det för roll om arbetsgivaren anser det vara sjukdom eller inte?
Jag har ungefär samma problem. Men jag har helt sonika slutat berätta varför jag är hemma. Kör med ryggvärk eller huvudvärk som ursäkt. :) När jag vill vara ledig för läkarbesök så säger jag att jag har rätt till det enligt facket.
Star-shaped : först och främst är det ju helt sinnessjukt, men sen ska jag erkänna att jag kör på Moolies linje och säger bara att jag är sjuk. Eller när jag måste iväg för blodprov, ultraljud etc så säger jag att jag har läkartid. Hittills har ingen varit så fräck att fråga vilken typ av läkare. Men får jag frågan tänker jag bara fråga varför de vill veta det. Det brukar göra folk så ställda att de inte kommer sig för att fråga mer.
Jag har dock fördelen att jag kan flexa så om jag bara jobbat 6 tim en dag får jag jobba igen resten en annan dag. Kanske är svårare på förskolan.
Jag vill först och främst tacka er, tjejer. Att ni finns med mig och förstår gör mig alldeles rörd. Tack för att ni finns <3
Idag var alltså min TD. Inget blod alls när jag gick upp. Så fort jag ens tog i testet slog all gammal, jobbig erfarenhet emot mig. Jag visste att det inte skulle bli positivt. Det har det inte blivit på alla de andra 25 försöken liksom... Varför skulle det bli vår tur nu?
Jag hade alldeles för rätt. Det blev inte ens tillstymmelse till skugga eller missfärgning. Ett enda streck var allt som blev. Inte ens en prick på fel ställe. RD15 och Nada. Ingenting. Ingenting...
Efter allt vi behövt gå igenom... Jag vet att det är optimistiskt att ens hoppas på första försöket, jag vet det så väl. Men... efter den superjobbiga behandlingen, efter alla biverkningar, efter överstimulering, sjukskrivning och elaka Fragminsprutor... ingenting.
Vi köpte CB-digital idag för att testa imorrn också. Inte för att någon av oss tror att något skulle förändrats (mer än att jag förhoppningsvis börjat blöda), men det känns bäst att ha ett dagsfärskt test när vi ska ringa och rapportera resultatet.
Trots att det var så väntat resultat är jag så himla ledsen och besviken. Det kommer liksom aldrig att bli vår tur... Jag kommer aldrig att få uppleva graviditet eller föräldraskap. Vad har jag att leva för då? Vad är så viktigt i livet som att bilda familj? Hur kan något kännas meningsfullt alls när det här aldrig kommer att fungera?
Jag längtar efter att få ringa in imorgon. Jag hoppas på att få en ny tid att komma in så vi kan börja göra upp planer för nästa försök. Jag vill komma igång så fort kroppen är redo, och jag hoppas så att det blir redan nästa cykel. Jag vill inte stå still och börja ladda upp förväntningar igen. Nu vill jag vara inne i karusellen ett tag och inte reflektera så mycket över det, utan bara göra.
Ursäkta längden på inlägget, det är bara väldigt mycket som snurrar runt i huvudet och hjärtat just nu. Jag ska snart samla mig. Först ska jag bara bryta ihop en stund...
Jag håller tummarna SÅ mycket för er som fortfarande ruvar eller som gör det snart. Var det inte min tur måste det ju vara någon annans. Tack, och massor av kärlek till er <3
Det var därför jag bad om att bli förflyttad senare. Jag märkte att det var bättre att hålla tyst... Tyvärr. Så nu vet bara arbetslagsledaren det och vi arbetar OTROLIGT nära varandra. Så vi är mer som vänner än anställd/chef.
Tack hörrni <3
Meddelade nyss chefen om läget. Skrev ett sms om att jag förmodligen kommer bli bättre väldigt snart pga misslyckat försök men att jag ska prata med kliniken imorrn om att förlänga min sjukskrivning något då jag fortfarande är rätt kass. Fick tillbaka svaret att hon var ledsen för vår skull och att jag skulle ta den tid jag behöver innan jag kommer tillbaka till jobbet. Känner ännu mer med dig, Starshaped, som har en så besvärlig arbetsgivare. Det underlättar så mycket när chefen är förstående och bryr sig om hur man mår. Det tycker jag borde vara deras skyldighet.