Bad soc om hjälp...
Vi hade lite liknande situation som du, min sambo och jag (sambons barn). Vi kämpade i många år och till slut gav vi upp, vi orkade inte längre, varken han eller jag. Vi höll på att separera och vi märkte hur dåligt barnen mådde av allt, framför allt all psykning från mamman, som vi trodde skulle gå över om vi bara släppte barnen. Idag önskar vi att vi hade kämpat mer, att vi hade orkat mer och vi vet inte vad vi ska göra. Det ena barnet har självskadebeteende och har försökt ta livet av sig några gånger, det andra går hos kurator och säger "JAG ORKAR INTE LÄNGRE" och ringer oss och gråter och vill bara därifrån. Båda har anpassad skolgång, för de klarar inte mer. Vi tog alltså steget tillbaka, lät de flytta till sin mamma, vi fick på så sätt slut på bråken (förutom vid umgängen), men barnen fick ett helvete värre än vi kunnat ana.
Jag kan inte svara på vad man ska göra. Jag kan inte svara på vad som hade hänt om vi orkat kämpa mer, det enda jag vet är att vi nu måste "rädda" dessa barn och försöka få de att må bra igen. Soc är helt på vår sida idag (vilket de inte var då, ingen trodde oss) och vi hoppas på att få ett slut på detta så småningom, men frågan är, finns det någon räddning för dessa barn... Vi får väl se...
Jag kan inte råda dig till någonting. Man tror att man gör det rätta, vad man än gör, men hur ska man kunna veta och hur ska man kunna välja?
En rättegång tar som regel runt 6 mån-1 år skulle jag nog säga plus att det finns något som heter interimistiskt beslut, dvs att det kommer en dom som ska gälla fram till huvudförhandlingar och den brukar komma 2 veckor efter de muntliga förhandlingarna som är det första som sker vid tvister om vårdnad och boende. De muntliga förhandlingarna är till för att se om ni kan komma överens och kan ni inte det, det är då det blir rättegång och begär någon av parterna att det ska bli ett interimistiskt beslut i väntan på rättegång, då blir det (oftast?) det också.