Anonym (ångrar så!!) skrev 2014-02-07 22:37:37 följande:
Vi hade lite liknande situation som du, min sambo och jag (sambons barn). Vi kämpade i många år och till slut gav vi upp, vi orkade inte längre, varken han eller jag. Vi höll på att separera och vi märkte hur dåligt barnen mådde av allt, framför allt all psykning från mamman, som vi trodde skulle gå över om vi bara släppte barnen. Idag önskar vi att vi hade kämpat mer, att vi hade orkat mer och vi vet inte vad vi ska göra. Det ena barnet har självskadebeteende och har försökt ta livet av sig några gånger, det andra går hos kurator och säger "JAG ORKAR INTE LÄNGRE" och ringer oss och gråter och vill bara därifrån. Båda har anpassad skolgång, för de klarar inte mer. Vi tog alltså steget tillbaka, lät de flytta till sin mamma, vi fick på så sätt slut på bråken (förutom vid umgängen), men barnen fick ett helvete värre än vi kunnat ana.
Jag kan inte svara på vad man ska göra. Jag kan inte svara på vad som hade hänt om vi orkat kämpa mer, det enda jag vet är att vi nu måste "rädda" dessa barn och försöka få de att må bra igen. Soc är helt på vår sida idag (vilket de inte var då, ingen trodde oss) och vi hoppas på att få ett slut på detta så småningom, men frågan är, finns det någon räddning för dessa barn... Vi får väl se...
Jag kan inte råda dig till någonting. Man tror att man gör det rätta, vad man än gör, men hur ska man kunna veta och hur ska man kunna välja?
En rättegång tar som regel runt 6 mån-1 år skulle jag nog säga plus att det finns något som heter interimistiskt beslut, dvs att det kommer en dom som ska gälla fram till huvudförhandlingar och den brukar komma 2 veckor efter de muntliga förhandlingarna som är det första som sker vid tvister om vårdnad och boende. De muntliga förhandlingarna är till för att se om ni kan komma överens och kan ni inte det, det är då det blir rättegång och begär någon av parterna att det ska bli ett interimistiskt beslut i väntan på rättegång, då blir det (oftast?) det också.
Ja fadern vill helst ha halva tiden, alltså inte barnen helt själv och jag orkar inte med de konflikter som blir, samt att se barnen fara så illa. Jag känner att min varannan vecka lagom tar upp till vattenytan, varje vecka är samma hårda arbete att lugna och fixa. Men i samtal med soc anses faderns hem och liv vara helt okej, alltså inte så pass allvarlig påverkan så de kan ta beslut om omhändertagande och fadern sträcker på sig och flinar, säger att jag nog helt enkelt får acceptera att vi är olika och att någon förändring alltså inte krävs. Det barnet som valt (vilket fadern ej motsätter sig då fadern anser att barnet har svikit honom) att bo hos mig på heltid hade utvecklat paranoida tankar samt ett självskadebeteende, vilket barnet nu helt kommit till rätta med. Soc har gått in och försöker nu få det barnet att träffa sin far igen, mot barnets vilja, för barnets bästa och har jag några invändningar mot detta, då brister jag som förälder.
Soc säger till mig att dom är dom snälla och att tingsrätten kommer att vara mycket hårdare och mest bara skratta åt det jag har att framlägga som problem. De säger att det måste finnas ett gravt, missbruk, misshandel eller sexuella övergrepp - dokumenterade med bevis för att de ska döma annat än varannan vecka. Soc har fått in en anonym anmäla om oro för sexuella övergrepp på det barnet som nu bor hos fadern, men ingen speciell utredning har gjorts, man har inte heller konsulterat med polis och åklagare. Man hänvisar till att det är för vagt och anonymt, fadern verkar tro att jag är inblandad i anmälan. Jag är högst oroad då jag faktiskt inte har någon inblick i faderns liv, inte heller gjort anmälan. Jag hoppas till alla vuxna i barnets närvaro, att de håller sin skyldighet gällande anmälningar om de ser tecken igen och då anmäler med namn. Det har inkommit även andra orosanmälningar gällande fadern och barnet, men soc säger bara saker som att det är för att tala illa om fadern och fadern hänvisar till någon form av konspiration. Själv står jag och ser ett gäng oberoende vuxna runt barnen som anmäler, en far som är högst olämplig i sin paranoia och soc som bara gör det allt sämre för barnen.
Någonstans har jag ändå en tanke om att det goda alltid vinner, sanningen kommer alltid fram, gör man rätt så blir det rätt. Jag försöker härda ut och göra så bra val jag kan, men jag känner mig känslomässigt helt slut.
Jag tackar, för det känns som jag är lite mindre ensam i det jag och barnen går igenom. Jag försöker fundera på om det finns någon möjlighet att lyfta fram det som pågår och inte bli betraktad som totalt störd.
