Bad soc om hjälp...

Ja men helt ärligt vet jag ju inte vad jag ska göra med det?! Kan jag så undviker jag gärna en jurist.

Fortsättningen har blivit att pappan skrev en orosanmälan till soc på 7 sidor där han menar att han är orolig för att jag har någon form av missbruk men samtidigt säkrar sig med att han inte har några bevis, att jag inte ger barnen mat, inte kläder, straffar dom, saboterar umgänget m.m. Blev fullt pådrag från soc, har lämnat prover och försökt att göra allt dom bett om. Pappan skickade sin pappa att ringa mig och förklara att jag måste gå med på pappans krav annars kommer han gå till rätten och då ligger jag "taskigt till" och kommer förlora vårdnaden om barnen direkt. Jag svarade: Kör på . go for it, bring it on! Kan säga att jag inte hört något mer, inte fått något papper från rätten heller. Däremot har jag tagit tag i detta för egen del, bearbeta det trauma jag bär på efter våra år ihop och det som pågår nu så jag kan gå upp i rätten om detta och orka stå upp för mina barn.

Damerna jag spelade in, oj, dom bara försvann och när jag nämner dom för andra inom soc byter alla ämne och ingen svarar på en enda fråga. Utredningen som startades för dottern aug 2013, den är fortfarande inte avslutad och inget skriftligt har ännu kommit om detta.

Soc ställde in mötet med sonen, men däremot pappan har dom möten med. Återigen handlar inget om barnen, utan om pappan. Hans orosanmälan handlade inget om barnen utan om mig och andra personer var även omnämnda i min närvaro och soc går hans ärenden nu. Sonen som är äldst, han vill bara få försvinna bort, han är så trött på dessa möten och det enda han sa när jag berättade han skulle på möte på soc var: Vad har farsan ställt till med nu då och vad ska jag göra för att slippa honom och allt med honom? 

Kan bara säga att jag ångrar mig så mycket att jag bad soc om hjälp och jag är så ledsen å mina barns vägnar.

Dom har meddelat att dom begärde förlängning i höstas, så jag antar att dom fortsätter med detta. Jag har hört mig för och förstått att med en sådan person som pappan kommer inte saker lösa sig med en rättegång heller utan jag måste lära mig att inte gå under själv, se till att behålla mina barn men inte förutsätta att det slutar förrän barnen är 18 eller att han dör. Det finns ingenstans ett barn har skydd om en förälder har en trolig personlighetsstörning och de flesta inom socialtjänsten saknar kompetens att bemöta detta. Tyvärr har det passerat mycket personal på den tiden som har gått, folk har lämnat det vidare lagom när vi börjar nå kärnan och det blir besvärligt. Poff ny personal och vi startar på ruta 1 och han har helt nytt spelrum.

Ja jag har aldrig gjort en orosanmälan gällande honom, enligt soc, däremot har jag ringt och skickat in dokument där det tydligt framgår att han inte förstår ett barns behov och rättigheter till omsorg. Jag försöker mest nu bara få behålla mina barn.

Det från början som jag ville ha hjälp med, det jag bad om var (då situationen var helt annan än nu), var för pappan och sonen - hjälp med samspel och kommunikation och där jag inte kunde stärka upp då pappan tidigare känt sig kränkt om jag påtalat någon form av brist. Jag har tidigare förstått att det funnits brister i den basala omvårdnaden av barnen men vet att det måste vara väldigt grova brister för att någon ska kunna börja hjälpa till. Det här är en person som vid depressioner har fått boendestöd för att kunna städa och handla, haft godman. Där ingen varken från vården eller något annat ställe tagit upp frågan gällande barnen. Alla backar, så även skolan att göra orosanmälningar då han blir mycket obehaglig och hotfull. Tidigare har jag kunnat stötta upp i hans hem, med barnen, men då jag skaffat en ny man och två barn till så kan jag inte längre det. Jag kan helt klart ta hand om alla barn, men i vårt hem och vårt liv. Jag kan helt omöjligt reda upp och ta ansvar, ta hand om barnen i hans liv och hem nu. Det var det jag bad socialtjänsten om hjälp om.

Sen framkom get större brister än vad jag visste om, det blev tal om LVU och sedan byttes det personal. 

Jag har diskuterat med flera jurister och det är väldigt svårt att få full vårdnad och utan orosanmälningar utförda av barnens omgivningen kommer jag mest troligast förlora barnen helt. Tyvärr vågar inte dom anmäla.

Som fortsättning på tråden har flera av de från socialtjänsten nu försvunnit - långtidsjukskrivna och fler än en har sagt upp sig nu med hänvisning till självbevarelsedrift!?

Jurister avråder helt från att gå upp i rätten mot pappan, menar på att en vårdnadstvist inte kommer lösa situationen.

Nu har information framkommit till mig att pappan varit inskriven vid psykiatrin, varit medicinerad, haft samtalskontakt, boendestöd och godman. Hur dagsläget ser ut vet jag inte utan detta är information socialtjänsten haft i nästan två år nu.

Vart efter tiden går och pappans anklagelser haglar mot mig, vid minsta lilla sakliga och faktagrundad protest eller frågeställning jag kommer med så skriker han - umgängessabotage och hotar om tingsrätten. Jag svarar att han ska köra på och socialtjänsten säger - gå till tingsrätten.Och här står jag och stampar.

Jag behöver inte få rätt, jag behöver inte få ha barnen själv och någonstans pga min inställning så kommer jag ingenstans.

Juristerna har alla sagt samma sak, det värsta som kan hända är att jag får fullvårdnad, pappan kommer aldrig sluta sluta - dom menar på att det här inte löser några problem. Dom säger att dom kan absolut företräda mig men det jag är ute efter kan jag nog inte förvänta mig att uppnå via tingsrätten och en vårdnadstvist.

Jag är mycket konflikträdd och undvikande, när det gäller den här personen då jag levt under så många års hot och misshandel. Jag har tagit tag i denna del och arbetar med just det problemet som är mitt.

Kan man någonsin vara 100 % säker på att man har rätt och den andra fel? Det ser jag ju nu att mitt (och framförallt barnens) problem har just legat i min osäkerhet som bara byggdes på genom kontakten med soc, jag var starkare innan.

Jag uppdaterar ts med hur det nu ser ut i situationen.

Har försökt att uppdatera två gånger men försvunnit nu.

Det är nu samma handläggare som varit en period nu och denna börjar förstå och se helheten i "familjens" problem och situation. Jag har nog blivit bättre att få fram vad som är fel och därmed har dom kunnat arbeta bättre.

Jag har även förstått att min tanke från början att soc skulle kunna bedöma pappan som olämplig och flytta över barnen inte är möjlig. Jag ville detta då jag inte ville vara den som sa att pappan gör fel och barnen går under, då jag vet att en livslång strid kommer öppna sig - men där inser jag ju att jag redan är. Soc här arbetar för att föräldrar ska samarbeta, inte bedöma om föräldrar är direkt olämpliga pga psykiska störningar som gör att föräldern brister i omvårdnad och förmågan att ge barnet känslomässig trygghet - det avgörs i Tingsrätten och där beslutas om lämplighet och utifrån detta vårdnad och boende.

Jag har allt mer hållits från ena barnet och nekas umgänge, samt att fler helt ogrundade anklagelser inkommer från pappan. Pappan har även anklagat mig för saker som denna själv utfört och sagt (bevis finns och soc är medvetna och bekräftar att dom vet hur galet det är), och detta används som argument för att jag inte får träffa det andra barnet. Pappan bryter överenskommelser, undanhåller viktig information och tar egna beslut där båda vårdnadshavare behövs godkänna.

Ärendet går nu till Tingsrätten där jag yrkar på hårdare krav än tidigare beskrivet då situationen försämrats snabbt. Jag har fått igenom att pappan har planerat umgänge med det andra barnet, samt genomför detta med hjälp av soc.

Jag gick med på ett sådant möte, vi har haft det samtalet men han uttryckte mer att även om det inte var jag som gjorde just det har jag säkert gjort annat för att förtjäna resten som kommer att komma.

Jag har bett om krav, sagt, skrivit att jag går med på precis vad som helst till en början bara barnen får lugn och ro. Jag har tagit på mig skuld för allt, varit den som backat, oavsett vad pappan gjort har jag fortsatt vara medgörlig och arbetat för umgänge. Det funkade inte, vilket jag trodde skulle bli bättre än Tingsrätten, har sett så många barn fara så illa när föräldrars konflikt blommar i sådär 4 års utdragen tvist. 

Jag tänkte som du.

Jag tror inte jag förstår ditt inlägg.

Vi har ett pågående arbete med soc, det sker oavsett tingsrätten eller ej. Det ser inte ut att komma igång förrän okt och för barn är detta en oändlig tid, och oavsett hur ett beslut blir i tingsrätten måste jag och pappan hitta ett sätt att kommunicera och samarbeta - dock är det enklare om någon med "rätt kompetens" kommer in och säger vad som är fel och varför, samt vad som blir bäst för barnen.

Anledningen till att jag gick till soc och sökte hjälp var för att jag ansåg att barnen for illa pga att vi inte kan kommunicera, inte heller pappan och barnen - vi behövde hjälp. Sen har det varit många turer och allt bara försämrats under tidens gång och jag kom till en punkt då jag inte stod ut och avstod umgänge med ena barnet för att jag resonerade att barnet skulle fara mindre illa, om pappan lugnade sig och konflikten minskade. Så blev det inte. Jag hade fel. Jag har under många år orkat med och fått det att fungera, parerat och mött upp föräldern, sen såg jag att barnen var dom som fick betala för att jag var konflikträdd och nu försöker jag med ett annat sätt. 

Jag kanske var otydlig i mitt inlägg, men samarbetet med soc fortsätter med en handläggare som är insatt i helheten och är opartisk gällande oss föräldrar och helt på barnens sida, då är jag nöjd. Men jag har bättre förstått soc begränsningar i sitt utförande.

Nej inget datum ännu.

Mitt juridiska ombud har bett mig fundera på att yrka om skadestånd gällande förtal, falsk tillvitelse, m.m. Samt om inte den tidigare utredning från soc även ska bli rättssak. Det kanske känns annorlunda sedan, men nu vill jag bara få lugnt och att barnen får en kontinuitet och trygghet i sin tillvaro, utan fler utredningar och samtal, bara få vara.

Fortsättning...

Umgängesschema upprättades via socialtjänsten där pappan fick komma med kraven och jag accepterade detta. Väl framme vid umgängets start vägrade han ge svar angående tider både till mig och soc, senare kom en hänvisning till pappans jurist. Nu menar pappan på att det finns en annan överenskommelse och att det är för mitt bästa att jag följer detta. Socialtjänsten säger att dom inte förstår pappans och juristens agerande och inte är vad som beslutats om och att detta agerande ligger pappan till last i tingsrätten.

Samtidigt fick jag idag höra om en dom där modern förlorade vårdnaden om det yngsta barnet, trots att dom hade tre gemensamt och att det fanns konstaterad/bevisad misshandel på pojken av fadern. Där separerade man syskonen och fadern fick full vårdnad, modern övervakat umgänge 2 t/14 de dag pga fadern påtalade umgängessabotage från moderns sida men saknade styrkande bevis för detta. Detta gör mig orolig och rädd, jag har gått hela mitt liv i den villfarelsen att bara man gör rätt och är snäll så behöver man aldrig oroa sig och rättvisa vinner alltid. Naivt jag vet.