Svårt att få barn-Kromosomfel-Någon mer?
Jag är 28år ung, och letar efter någon som har gått igenom/går igenom samma sak.
Någon med erfarenhet, tips å trix.
Lite bakgrund: Jag blev gravid för första gången vid 14års ålder, gjorde en abort då jag ville gå klart skolan. Första gången jag och min pojkvän hade oskyddat sex!
Gick klart skola, och i gymnasiet blev jag gravid igen, med min dåvarande pojkvän. Tog studenten och ordnade det bra för mig innan barnet kom. Han är nu 9år.
2006 började jag med P-spruta som jag tog 3 gånger. Mensen kom igång fruktansvärt konstigt och oregelbundet ca 2,5år efter sista sprutan. 2009 fick jag mitt första MF. 2011 fick jag mitt andra och mitt tredje MF. 2012 fick jag mitt fjärde MF.
Efter olika prover så visar det sig att jag sällan har ÄL och fick pergotime som gjorde mig gravid men blev MF, provade rosenrot, folsyra å vitaminer, lika där.. Efter ytterligare prover visar det sig att JAG har ett kromosomfel som gör att jag har svårt för att bli gravid, och blir jag gravid är risken för MF stor, genomför jag en graviditet kan bebisen födas med ett handikapp/fel..
För mig är kromosomen helt oviktig, men för barnet är de jätte, jätte, jätteviktigt!!
Jag har helt ärligt inte tagit reda på så mycket då jag blev så ställd, så paff...
Mina föräldrar har många barn, alla mina syskon är uppe i 3 barn var.. Och jag kämpar röven av mig för att lyckas med ett andra.
Jag är jätteglad för att jag har ett barn, men jag vill så gärna ha lyckan att få ett gemensamt barn med min man.
Jag har ju fått ett helt friskt barn!
Det måste väl gå igen??
Finns det nån här som varit/är i samma sits?? Nån som vet mer än vad jag gör? Tips, trix, ja vad som helst..
Jättetacksam för allt!
Håller tummarna för att det växer och gror till en frisk liten bebis!
Jag känner att jag känslomässigt pendlar mellan hopp och förtvivlan. Jag törs nog inte tänka på hur det skulle vara om det här försöket inte går vägen...vårt livs sista, om någon (inte bokstavligen då) får skrapa upp resterna av mig från marken. Samtidigt har jag ju behövt resa mig gång på gång. Jag har en väldigt oeffektiv försvarsmekanism har jag märkt. Jag ställer in mig på att det går åt skogen (i hopp om att besvikelsen blir mindre?), mår piss av att tänka så och blir ändå besviken om det misslyckas. Hmmm! 