• Anonym (Ledsen)

    Min mamma är dement. Sorgen är svår! Fler?

    Min mamma fick mig väldigt sent. Jag var en efterlängtad liten sladdis som växte upp i ett härligt hem med en underbar mamma. Hon har alltid funnits där! Mamma är idag 80 år och jag är 36 år. Hon började bli förändrad för två år sedan. Kunde inte längre laga mat utan stekte köttbullarna men glömde sätta på potatis och hennes så underbara mat smakade plötsligt inte gott längre. Hon blev förändrad och hennes glada sinne blev allvarligt. Hon blev mer och mer förvirrad och orolig. Hon känner igen mig och mina barn men hon frågar samma saker hela tiden. Pratar inte jag pratar inte hon heller. Hon sitter mycket och sover. När jag ringer pratar hon om samma sak hela tiden och vill snabbt avsluta samtalet. När vi är där är hon glad men hon har tomma ögon och är väldigt trött. Vill inte åka dit då jag är deprimerad flera dagar efteråt. Det är bara skalet av mamma som är där. Har 3 systrar och de lider också. Dock är dom mycket äldre än mig. Min älsta syster är 58 år. De har nog inte lika ont av det som jag. Känner mig så oerhört nere och ensam. Förr ringde jag bara henne och hon fick mig alltid på bra humör. Åkte jag dit fick jag energi och mådde alltid bra. Nu suger besöken ur all min energi. Känner mig så ensam. Kommer aldrig få tillbaka mamma. Det värsta är att jag knappt minns hur hon var förr. Minns att hon var glad och skrattade mkt hon lagade underbar mat och var väldigt livlig och älskade livet. Jävla skit känns det att hon är som hon är nu

  • Svar på tråden Min mamma är dement. Sorgen är svår! Fler?
  • strojes

    Min farmor har någon typ av demens. Hon hittar på (i hennes värld är det ju sanning) den ena historien efter den andra om att grannar övervakar henne och är inne i hennes lägenhet och gör saker. Andra historier är att någon har rakat av hennes ögonbryn (hon har inte haft mycket till ögonbryn på många år). Någon gång hade "några" bytt ut hennes ena arm så den var ju inte riktig...
    Jag besöker henne aldrig själv utan bara när mina föräldrar är med så vi är fler som kan hålla samtalet igång kring annat. Det går ofta bättre när vi pratar om annat så att hon inte hinner "trilla in i" sina fantasier.
    Men det är tungt att se sin anhörig gå in i en sådan värld. Man vill ju ha de som de alltid har varit. Jag har alltid kännt mig väldigt nära min farmor (och även farfar) och de har varit ett bra stöd under tiden mina barn var små. Nu gör det så ont när barnen ibland frågar om min farmor och farfar fortfarande lever... Vi träffar de inte så ofta, tyvärr fast vi bor på samma ort.
    Jag är 38 år och min farmor är 84 år.

Svar på tråden Min mamma är dement. Sorgen är svår! Fler?