fördelar med att ha lite större åldersskillnad mellan barnen

Här är min lista! (Har bara ett barn så det är teorier) jämför med täta syskon;

- bara ett barn som behöver blöjor

- storasyskonet kan "hjälpa till" med lillasyskonet

- den stora förstår om man förklarar att den lilla behöver lite mer uppmärksamhet ibland (amning osv) men att det blir hans/hennes tur sen

- den äldre kan klä på sig själv, äta själv, gå i trappor själv

- man slipper syskonvagn

- den lilla kommer ha nån att se upp till då det skiljer fler år

- din stora kommer (förhoppningsvis) ha körkort när den lilla är tonåring och vill bli skjutsad till aktiviteter och kompisar

Ja där vad de jag kom på just nu ;)

Hej!
Vill bara säga att du inte är ensam om att tänka att syskon inte prompt måste komma så tätt. Själv kan jag nästan känna panik över hur det skulle vara att ha ett syskon till vår 2,5 år gamla dotter just nu. Vi får se OM det överhuvudtaget blir aktuellt, tänker att det inte är värt att krascha både relation och psyke om man inte måste. Hur gammal är du förresten?

Puffar.

Kanske någon mer har någon idé? Skulle hjälpa i stressen över att tvåan inte kommer som vi önskat. Som det är nu känns det ju utöver allt annat som en sorg över att man berövar sitt barn en kompis.

Har förestälningen att barn nära i ålder är närmare.

Någon med andra erfarenheter? 

Har själv barn relativt tätt (drygt två år emellan) och har därför inte erfarenhet som förälder, men däremot som syskon själv. Jag är mellanbarn och har så oerhört nära och fin relation till min lillasyster (sex och ett halvt år yngre). En klar fördel med vår åldersskillnad (utifrån mina föräldrars perspektiv) var att hon, som hade en rätt jobbig tonårsperiod, hade oss "halvvuxna syskon" omkring sig att prata med när hon inte fixade att öppna sig för mamma och pappa. Vi blev som ett mellanting mellan föräldrar och kompisar som kunde hjälpa henne och guida henne genom puberteten. I dag, som vuxna, spelar åldersskillnaden ingen roll alls: hon och jag betyder jättemycket för varandra. Visst är det härligt med nära ålder mellan syskon under de yngsta "lekåren", men syskonskapet har man ju sedan hela resten av livet och då är personlighet viktigare än åldersskillnad. 

Vi har sju år mellan våra döttrar och det är väldigt skönt. Storasyster älskar sin lillasyster och vi hade tid att njuta av både vår första dotter och nu av vår andra. Ja vi njuter av vår stora tjej också såklart!

Det skiljer 5 o ett halv år mellan mig o min lillasyster och vi har pratat mycket om det nu när jag själv ska ha barn; hur vi känt med åldersskillnaden.
Vi har i princip bara positiva åsikter!
Vi fick ha våra föräldrar "i fred" under våra småbarnsår. När hon kom var jag väldigt självständig, o mamma o pappa kunde ägna lika mycket tid åt henne som dom gjort åt mig.
Inga bråk om saker, då vi såklart inte var intresserade av varandras grejer.
Jag kunde hjälpa till med enkla saker, och "förstod" vad det innebar att få ett syskon.
Och nu är vi vuxna (26 o 21) o har i flera år haft nytta av varann, nu är ju ålderskillnaden osynlig :)
Så ha ingen ångest TS!

Jag ser mest fördelar av lite längre åldersskillnad. Man får mycket tid att njuta av den lilla medan stora är självgående. Inte så knäckande för relationen heller och man blir inte lika slutkörd om man har en i taget som är liten. Vi tänker vänta så det blir 5-6 år emellan nr två och tre just av dessa skäl.

Har 6 år mellan mina barn, bara märkt fördelar med det.

Jag har också haft funderingar på positiva saker med att inte få barnen så tätt.

Min dotter är snart 5 år. Många dagar känner jag att jag skulle velat ha en 2 eller 3 åring redan, så att dottern får sällskap och nån att leka med. Men sen tänker man på att hon får ju ha sin mamma och pappa helt för sig själv! Samt mormor, farmor, farfar :) Allting blir inte alltid som man planerat. Hon skulle fått ett syskon då hon var 3 år, men var tyvärr tvungen att avsluta graviditeten då.. Inte för att jag ville, o nej, skulle aldrig göra abort. Blev en annan komplikation.. 
Sen dess har vi inte blivit gravida, jag har varit arbetslös sen mammaledighetens slut och jobbat som timvikarie och gått utbildningar med praktik mm. Nu pluggar jag en utbildning på högskolan och ska göra det i 3 år till. Dottern fyller som sagt 5 år i sommar, och man känner ju att man skulle vilja ha ett syskon i alla fall nästa år.

Det finns verkligen för och nackdelar med båda delarna!
En nackdel nu är väl att man blivit så bekväm nu ;) inga blöjbyten, inga vakna nätter osv.

Jag har en fyraåring och än så länge inget syskon i sikte. Ibland känner jag en sorg, och på något sätt skam, över att inte ha "fixat" ett syskon till henne. Men, det har helt enkelt inte gått av olika anledningar och ibland ser jag verkligen fördelarna med det. Som att vi kan ha långa nattningsstunder, att jag kan lägga all energi på henne, SE henne även om det är stressigt osv. Jag hör många med barn tätare som är helt färdiga för att det bråkas och tjafsas och tiden inte räcker till.

Om man dessutom får ett syskon när första barnet börjat skolan, med skolplikt, så kommer man att ha mycket tid över för barn nummer två också.

Vill också ha syskon NU till vår son som blir 5 i maj. Bestämde oss för att börja med syskon i höstas. Fick plus direkt men slutade i mf i jul sen har det inte kommit något. Ser syskon överallt. Har ej känt så här innan vi tog beslutet om att skaffa det. Sen gör ju det ej saken bättre att sonen frågar efter det titt som tätt:(. Känner oss som vi inte kan ge honom det han önskar sig mest av allt