Hur berätta för 7-åringen att vår katt inte längre ska vara kvar hos oss ?

Jag har inga goda råd tyvärr, men vill bara säga att jag delar ditt problem. Vi skaffade två innekatter för ett par år sedan. De kissar och bajsar ungefär där det är tänkt, men det är också allt. Trots klösbrädor, kattleksaker, you name it, så river de ner allt, är överallt och - framför allt - biter på allt. De tuggar på sladdar värre än kaniner! Livsfarligt och helt hopplöst! Jag hade en birma i min ungdom som snabbt coolade ner sig efter kattungestadiet och enkelt lärde sig vad man menade med ett tydligt NEJ och att lyfta över honom till hans klösmöbel. Trots gasspis och andra läskigheter i min lägenhet hade jag inga problem med katt på matbord, köksbänkar, diskho osv. (Jo, jag gjorde experiment på nätterna där jag strödde ut vetemjöl för att kolla läget.) Och att tugga på sladdar gjorde han aldrig.

Men dessa kissar...! De lär sig aldrig och jag är helt förtvivlad. De är också blixtsnabba på att smita ut (är korkade ragdolls och ska enligt uppfödaren inte vara ute, då blir de antingen stulna eller klantar ihjäl sig). Så i vår familj med flera bonusbarn som inte är så nogräknade har vi fått spärra för hallen på olika sätt. Urbökigt. Vi har så klart öppen planlösning också... Suck.. 

Och så fick vi en bebis för ett antal månader sen. (Oväntad, men välkommen graviditet.) Så nu bor de hos min mamma, men inte heller hon vill ha dem kvar, trots att hon älskar djur. De river ner tavlor, biter sönder adventsljusstakar, river sönder tapeter och gnager sönder varenda sladd som finns. Lite krispiga telefonsladdar och sladdar på radiostyrda leksaker är mest populärt!

Min 6-åring älskar sina katter och vill verkligen ha dem kvar. (Fast å andra sidan frågar han rätt sällan efter dem.) Jag har förklarat att det är jättesvårt att ha bebis som kryper runt i huset och dessa katter tillsammans. (Han älskar sitt syskon över allt annat och är gammal nog för att förstå knepigheterna. Det är inte så att han ogillar syskonet för det.) Och att mormor är gammal och inte orkar ta hand om dem. Så att vi har ett problem.

Hittills har jag inte hittat någon som är villig att ta över dem. Få vill frivilligt ha sina hem förstörda. Alltihop är supertråkigt. Jag antar att när den dagen kommer så får jag dra en vit lögn och förklara för sonen att de fick någon sjukdom och måste avlivas.

Kanske får du bättra på verkligheten lite inför din son? Dra en liten vit lögn om att veterinären visst har hittat någon sjukdom och att katten har ont av sitt kissande? Och att man måste ta hand om sina djur och hjälpa dem när de har ont och lider. Och nu har ni inget val annat än att avliva älskade misse.

Och nej, jag tycker verkligen, verkligen inte att man ska avliva djur i första taget. Men jag förstår er. Vad gör man när man kommit till vägs ändå och ingen vill eller kan förbarma sig över djuret? Ibland står man inför ett hopplöst läge helt enkelt. Ni kan inte ha det så där. Det går inte att leva med kattkiss överallt, det är ju för sjutton en sanitär olägenhet. Och att spärra in katten i något eget rum där den får kissa bäst den vill, det är ju inte heller något alternativ, det blir ju djurplågeri.

Nej, ibland är läget besvärligt - minst sagt. Känner med dig, TS!

Det enda jag möjligen kan tipsa om för övrigt är att ha så gigantisk låda som möjligt. Testa både med och utan lock. Skulle gissa att din misse vill ha utan lock. Och så hålla jätterent i sanden (som naturligtvis ska vara av bästa - doftfria - lyxmodell). Det behövdes för att våran ena ragdoll skulle behaga uträtta sina behov i lådan istället för bredvid. Så fort något hänt på lådan så får jag springa där och plocka bort, annars finns risken att hon kommer på andra tankar. Men visst, när alla de där premisserna är uppfyllda, då sköter hon behoven som hon ska. Önskar möjligen att hon kunde vara lite mer som andra katter och hålla sig själv ren också. Hon är äckligt slarvig och struntar blankt i om det fastnat lite bajs eller kisset har hamnat lite i pälsen. Inte fräscht när hon drar runt det på soffor och matbord...! Min birma var INTE sån. Det var en normal, renlig katt. Och vad trevligt det är med normala, renliga katter...! En sån skulle jag vilja ha. 

Men jag tror du läser inlägg som fan läser bibeln. Det är väl ingen som har pratat om att gå bakom ryggen på sina barn? Snarare tvärtom. Missuppfattade du mitt inlägg på det viset? För att katterna just nu bor hos mormor? Min son är ofta där och hälsar på. Det skulle aldrig falla mig in att avliva våra djur utan att han är informerad och tillfrågad om han vill vara med. Så stor är han. Och alldeles självklart ska ha få ta adjö ordentligt! Däremot pratar jag alltså om att överdriva problemet något för att det i hans värld inte ska råda några tvivel om att alla alternativ är uteslutna. För att han ska må så bra som möjligt mitt i alltihop helt enkelt.

Men inte heller det är särskilt lätt ska jag säga. Jag gillar INTE att ljuga för mina barn, inte ens vita lögner som i det här fallet. Vet inte hur jag ska hantera det om han börjar diskutera saken när han blir äldre. Den här situationen är helt enkelt jäkligt besvärlig!! Och jag upplever att både T'S och jag gör allt vi kan för att lösa den på ett så vettigt sätt som möjligt. Att skriva hit och be om nya idéer och input tycker jag är EN bra sak att göra.

Lycka till TS!

Nu läste jag om trådstarten. Okej, TS skriver att när barnet kommer hem från pappa nästa gång kommer katten att vara borta. Ja, man kan nog vända och vrida på det åt många olika håll och det beror förstås också på vem just det här barnet är, hur man bäst ska hantera det. Men jag tänker nog att det är vettigast att försöka ha barnet med på tåget så mycket som möjligt. Även om det blir sorgligt och jättejobbigt, så är det nog oftast det bästa för så här pass stora barn att vara med om det som händer. Att få ta adjö, men också att få känna sig delaktig och ansvarstagande. För att avliva ett djur ska inte handla om att göra sig av med det på ett bekvämt sätt. Det ska vara ett sätt att hjälpa djuret vid svår sjukdom och att ta sitt ansvar som djurägare. 

Och så har vi de här hopplösa undantagsfallen också då...

Så, okej, i princip håller jag med dig Queenie. Men jag skulle nog inte uttrycka mig riktigt som du gör.

Jodå. Det är därför vi är några stycken som tycker att du får dumma kommentarer. Men strunta i dem. Såna nötter dyker alltid upp på alla forum. Det Queenie och jag pratade om var meningen du skrev som vi tolkade som att ni planerar att "passa på " att avliva kisse medan sonen är hos sin pappa. Självklart tänker du prata om det med honom och låta honom ta adjö, det inser åtminstone jag. (Men jag ska förstås inte tala för Queenie.) Det är precis det som är din rubrik. Men det jag är inne på är om man t.o.m. ska ge barnet en chans att vara med om själva avlivningen. Där kan nog folk ha ganska olika uppfattningar om vad som är bra. Men mina egna erfarenheter av  många husdjur i barndomen är att det är väldigt värdefullt att få klappa och gråta en skvätt över det döda djuret. Vare sig det har dött av sig självt eller blivit avlivat. Minns en hund vi hade som blev sjuk och måste avlivas. Då följde jag inte med till veterinären och det har känts fel ända sedan dess.