Narcissistisk Förälder

Hela min uppväxt fick nog precis en diagnos.... Kan du precisera vad narcissism innebär och hur det tett sig i din uppväxt? Handlar det inte väldigt mycket om självcentrering?

Jo precis, självcentrering. Det är komplicerat och eftersom jag inte ventilerat och bollat detta med någon allt för mycket än så kan jag inte ge något utförligt svar. Men för min del har det inneburit bl a - psykisk misshandel som jag inte vill berätta exakt hur detta gått till, -kan aldrig få rätt i en argumentation, - varit närvarande men ändå frånvarande under min uppväxt pga att denne satt sina egna behov o intressen framför annat. 

Det känns på något sätt overkligt att se allt från det här perspektivet, ifall någon som har varit med om samma sak och "kommit på" det här i efterhand kan bekräfta att det kan te sig så att det är svårt att lita på sitt eget omdöme?

Min mamma sa nej jämt till allt

Hon skjutsade aldrig förutom till det hon intresserades av

Hon gjorde aldrig nåt utöver det vanliga vardagliga

Hennes Nej var ilande kyliga och de ifrågasatte man aldrig

Hon köpte aldrig kläder till mig men hade kontoskulder på kläder åt sig själv

Hon talar än idag om för mig hur lik henne jag är i samma ålder och att jag kommer bli "bättre" när jag blir äldre. Jag är 30 år och vet inte vad hon syftar på med att jag ska bli bättre.

Minns en gång, skulle få en ny mössa. Bara det att jag fick inte välja min mössa själv. Jag var runt 6-8 år och blev intresserad av en blå med pingviner på. Den tyckte hon inte om, antar jag, för hon sa nej och så var det med det. Typ den situationen är talande för min uppväxt.

Idag trycker hon ner mig genom att avsiktligt lämna spår av bajs i toaletten när hon använt den hos mig.

Hon kan ta mat ur uppläggningsfaten med fingrarna när hon äter hos oss.

Hon går in med skorna varenda gång.

Hon kränker mig genom att dra upp saker från barndom och ungdom i sällskap.

Sånt.

Så jag lider med dig. Jag tål inte min egen mor. Nu har hon dessutom balansfel och får vatten på kvarn iom det.

Mina föräldrar har alltid slagit oss, fysiskt. Smisk på stjärten när vi var små och örfilar och hårluggning tills vi blev utkastade, var och en vid 16 års ålder. Deras största intresse i livet är segling och det har alltid kommit före allt. Deras intressen har alltid varit viktigare än oss fyra barn. De var otroligt frånvarande och vi har alla klarat oss själva i hemmet redan i tidig ålder, tvätt, mat, städning osv. Skulle vi någonstans fick vi ta oss dit själva, även om man var 9 år och skulle åka 3,5 mil.

Vi fick alla sluta med våra fritidsintressen eftersom de vägrade köra till matcher, betala medlemsskap eller träningskläder.

Varje sommar seglade vi iväg direkt efter skolavslutningen och kom tillbaka samma dag, om inte senare, till skolstarten.

Jag kan hålla på i evigheter... Just nu seglar de runt i Medelhavet och vi äldre syskon tar, tillsammans med socialtjänsten, hand om vår yngre bror som nyss fyllt arton..

Jo, jag känner igen... Jag har svårt att själv sätta ord på och tänka kring min uppväxt, så jag använder mig lite av en lista jag hittat på  vuxnabarn.nu/narcissism/en-narcissistisk-foraldrastil/  som stöd.

Jag fick inte ha känslor som skulle kunna göra mina föräldrar upprörda Som barn var jag tvungen att uppfylla mina föräldrars känslomässiga behov Jag lärde mig tidigt att mina behov inte hade något värde, så jag slutade att försöka få dem uppfyllda Jag kände att jag var tvungen att agera på ett sätt som tilltalade mina föräldrar för att undvika att bli övergiven Vår familj skulle se ut som en bra familj inför utomstående, så jag var tvungen att hålla inne med familjens hemligheter Ibland kunde mina föräldrars behov av att se bra ut inför andra hjälpa mig få lite positiv uppmärksamhet från dem Jag förväntades kunna läsa av mina föräldrars tankar och ge dem vad de ville ha utan att de frågade Om jag försökte att sätta gränser överskreds de av föräldrarna Jag fick inte begå misstag eller ändrar mig (ändra uppfattning) Ju mindre emotionellt stöd jag fick av mina föräldrar, desto räddare blev jag för att förlora stödet Jag lärde mig att vara super(över)ansvarig för att tillfredsställa mina föräldrar Regeln i min familj var att föräldrarna fick göra själviska saker, eftersom det var ”deras rätt” Jag har haft livslånga problem att skaffa och upprätthålla nära relationer I relationer oroar jag mig för att den andra personen få reda på hur defekt jag är Jag har ett överväldigande behov av extern (från andra) validering Jag lärde mig tidigt att prestera bra för att min familj skulle bli stolt – ELLER – Även om jag gjorde bra ifrån i skolan ignorerade mina föräldrar mina prestationer Jag blev splittrad i mina försök att lista ut vad mina föräldrar egentligen ville ha från mig Det var farligt för mig att erkänna och uttrycka min egen kraft/styrka som barn Jag hade inget egenvärde annat än genom vad jag kunde göra för min förälder Mina föräldrar blev sårade eller arga när jag kritiserade dem, så jag lärde mig att inte göra det Jag var tvungen att ge upp min egen självkänsla för att överleva i min familj
Jag kopierade listan rakt av, behövde inte ta bort något. Levde ensam med min mor som förmodligen lider av borderline personlighetsstörning, kanske även narcissistisk personlighetsstörning. Jag själv utvecklade borderline pga ovanstående.

Min mamma är en narcissist. Detta har jag också upptäckt nyss.
Vi bröt kontakten i somras och även om det är tråkigt så kan jag faktiskt säga att det är SÅ SKÖNT att slippa henne.

Jag minns inte att hon var likadan i min barndom eller så är det så att jag inte uppmärksammat grejer förrän senare.

Nu slipper jag att ha fel fastän jag har rätt, skuldbeläggningen, risken att det blir storbråk bara pga att jag påstår en annan sak, lögner och baktalande.

Jag bröt med min mamma i höstas - igen. Jag har gjort det förut också. Alltid fallit tillbaka i svaga stunder. Tänker inte göra om det mer.

Det är läskigt. Hon kan inte acceptera det. Nästintill stalkar mig och mitt barn. Kommer oanmäld och ringer på - trots att jag sagt att hon inte ska det - lämnar presenter. Som sedan är ett verktyg till kontakt, jag måste ju tacka.

Jag tycker synd om henne. Men jag är rädd för henne också. Jag har dock ett någorlunda skyddsnät runt mig. Även om inte alla förstår - hon är ju så snäll och givmild när andra ser - så tror jag att jag skulle få stöd om det krisade.l

I mitt fall är det min pappa som är den "sjuka".. har insett på sistone att han försöker få mig att "gå i hans fotspår" och skaffa mig en utbildning som han kan ha nytta av i det som han arbetar med. Vill inte gå in på för mycket detaljer, men det här är verkligen sjukt jobbigt för mig, det verkar som att min mamma inte alls förstår att det är något som inte stämmer i deras relation, eller så förtränger hon det. Kan någon med erfarenhet ge tips på vad man kan göra??

Här har du lite läsning

vuxnabarn.nu/narcissism/den-narcissistiska-mammans-karaktarsdrag/

vuxnabarn.nu/vuxna-barn/om-vuxna-barn-till-narcissistiska-foraldrar/

ostlundreportage.se/mina-texter/narcissistiska-foraldrar/

Med en narcissistisk far är mitt främsta råd att lösgöra sig så gott det går. Förstå att ditt värde för narcissisten ligger i de fördelar de kan nå genom dig, inte i vem du är eller att du råkar vara hens barn. Man måste inte älska sina föräldrar, det är något var och en bör göra sig förtjänt av.
Identifiera vilka 'hakar' hen har på dig via ekonomi, relationer etc och jobba på att komma ifrån dem. Om det inte är möjligt så skydda dig själv (och eventuella barnbarn)genom att ha minsta möjliga kontakt, inte ge av dig själv, inte gå in i de bottenlösa monologerna där ditt värde ska förringas och hens bekräftas. Fall inteför att ta emot gåvor eller annan ynnest ifall du inte är stark nog att spela med på dina egna villkor. Narcissisten kommer alltid att göra allting för att få dig lindad kring lillfingret, inga medel skys.
Kom ihåg, man överlever inte en narcissist på egenhand, skaffa proffessionell hjälp snarast möjligt så att du lär dig vem du är, vari ett egenvärde består och får prespektiv på all det fullkomligt snedvridna i relationen till narcissisten.
Fördelen med erfarenheten av en dysfunktionell familj, då ljuset i tunneln börjar skönjas, är att du har empati som få, fantastiska antenner för att uppfatta märkligheter och är en hejare på attanpassa dig till nya situationer och personer. Nackdelarna är naturligtvis också många men oerhört lärorika även de.

Venus87 känner att du är och kommit till den insikten och förståelse som jag själv gjorde för nästan 10 år sedan.... Känner igen mig iallt... Är själv nog lite äldre en dig 35 år har lärt mig otroligt mycket (lär mig än).... Förstår behovet att prata av sig,bolla tankar med någon som förstår... Ser att dettta är ett gammalt inlägg.... Men om det än är aktuellt så har jag mycket erfarenhet och lärdom om detta...

Må gött

Vill också gärna svara här, fast jag ser att inlägget är gammalt. Försök byta terapeut /psykolog tills du känner dig trygg. Har också upplevt detta med en förälder som jag sagt upp kontakten med. När jag väl gjorde det och började tänka på hur påverkad jag var rämnade allt. SÅ jättebra att du börjar arbeta med det här. Ge inte upp, det finns ett nytt bra liv för dig som bara väntar på dig. Stor lycka till-kram