Styvmammor

Hej,
Jag lever i styvfamilj sen 5 år, mitt barn, hans barn och vårt gemensamma. Det började bra men har blivit svårare och svårare. Felet vi gjorde var att vi inte satte oss ner INNAN vi flyttade ihop och bestämda vilka regler som ska gälla i vårt gemensamma hem för dem som bor här. Det har lett till mycket konflikter kring vad barnen förväntas hjälpa till med, speciellt som det är ganska stor åldersskillnad mellan äldsta och yngsta. Mannen är i mina ögon för mesig och ställer inga krav alls på sina, de kommer hit och bara dräller allt runt sig. Jag försöker få mina att hjäpa till, vilket är svårt eftersom de dels är yngre och dels inte fattar varför de ska hjäpa till när inte de större gör det. Säger jag till hans barn blir både de och han irriterade och jag har nu - givetvis - blivit "den elaka styvmamman". Vilket ingen av oss trodde när vi var nyförälskade och inget av barnen kommit in i tonåren än.... Så prata igenom allt noggrannt INNAN ni flyttar ihop och se till att vara enade inför barnen. Då kan det blir riktigt bra om kärleken finns.

Det är inte säkert att man klarar det med förståndet i behåll - många styvfamiljer kraschar ju tyvärr.... Men att gå in i det med gemensamma överenskommelser/regler är ett måste. Man måste till varje pris undvika att hamna i situationer där det blir "han och hans barn" mot "dig och dina/era" - det funkar aldrig. Enda sättet är att man har supertydliga regler om vad som gäller och att man aldrig ruckar på detta inför något av barnen. Det behöver inte bara hårda regler, bara väldigt tydliga så att alla förstår vad som gäller och fr a att i detta hemmet gäller SAMMA för ALLA, ingen får nån särbehandling överhuvudtaget varesig man bor där på heltid, halvtid eller bara en dag i månaden.