Styvmammor

Hej,
Jag lever i styvfamilj sen 5 år, mitt barn, hans barn och vårt gemensamma. Det började bra men har blivit svårare och svårare. Felet vi gjorde var att vi inte satte oss ner INNAN vi flyttade ihop och bestämda vilka regler som ska gälla i vårt gemensamma hem för dem som bor här. Det har lett till mycket konflikter kring vad barnen förväntas hjälpa till med, speciellt som det är ganska stor åldersskillnad mellan äldsta och yngsta. Mannen är i mina ögon för mesig och ställer inga krav alls på sina, de kommer hit och bara dräller allt runt sig. Jag försöker få mina att hjäpa till, vilket är svårt eftersom de dels är yngre och dels inte fattar varför de ska hjäpa till när inte de större gör det. Säger jag till hans barn blir både de och han irriterade och jag har nu - givetvis - blivit "den elaka styvmamman". Vilket ingen av oss trodde när vi var nyförälskade och inget av barnen kommit in i tonåren än.... Så prata igenom allt noggrannt INNAN ni flyttar ihop och se till att vara enade inför barnen. Då kan det blir riktigt bra om kärleken finns.

Har varit styvmamma en gång och det gör jag aldrig om.
Bonus är ett ord som är långt från verkligheten, såg absolut ingen fördel.

Hans äldsta dotter och jag kom bra överens till en början men efter något år tålde vi inte se varandra. Hon gapade och skrek över allt, gömde sin disk på stoldynan under bordet i ren protest och då var hon säkert 15-16...

Min son är några år äldre än henne och han skötte sig, gjorde det jag bad om.
Sedan när bebis kom ställde min son upp och gick promenader medans hans dotter bara var arg och avundsjuk på det nya barnet.
Hon skrev långa brev som hon la för oss att läsa om hur synd det var om henne.

Att hon släpade hem nya killar som "sov" i hennes säng var och varannan helg fick man inte ha åsikter om. Inte ens när jag hittat en kartong till dagen-efter-piller på golvet i gillestugan. I gillestugan!
Istället för att slänga den i sopkorgen...

Nej, den dagen jag slapp henne var en av de bästa.

Jag och min sambo tycker väldigt lika när det kommer till uppfostran, så vi håller de regler vi kommit överens om och är det några konstigheter, så pratar vi om det direkt.. Jag älskar hans son enormt mycket och kommer alltid fortsätta jobba på den relationen! Men jag har varit med i deras liv från att pojken var 5 år och nu fyller han snart 9. Det är nog inte lätt alla gånger, men vi vuxna har det ansvaret att se till så det kommer funka..

Att ha en tonåring hemma kan vara en utmaning även för biologiska föräldrar men då har man åtminstone banden och den villkorslösa kärleken att luta sig emot men någon annans tonåringar!? Hur klarar man det med förståndet i behåll?

Det är inte säkert att man klarar det med förståndet i behåll - många styvfamiljer kraschar ju tyvärr.... Men att gå in i det med gemensamma överenskommelser/regler är ett måste. Man måste till varje pris undvika att hamna i situationer där det blir "han och hans barn" mot "dig och dina/era" - det funkar aldrig. Enda sättet är att man har supertydliga regler om vad som gäller och att man aldrig ruckar på detta inför något av barnen. Det behöver inte bara hårda regler, bara väldigt tydliga så att alla förstår vad som gäller och fr a att i detta hemmet gäller SAMMA för ALLA, ingen får nån särbehandling överhuvudtaget varesig man bor där på heltid, halvtid eller bara en dag i månaden.

Jag kan inte se det som någon som helst "bonus". Det var helt bortkastade år och energi. Så här i efterhand kan jag nästan bli arg på mig själv som inte stack tidigare.

I stället har jag slösat bort en avsevärd tid av mitt liv på att fungera som någon slags gratis dagis och "bra-att-ha-när-vi-vill-göra-roligare-saker-än-vara-med-vårt-barn-inrättning". Protesterar man kommer det eviga mantrat "du visste vad du gav dig in på...."

Jag hade inte en aning om vad jag gav mig in på men jag är jävligt glad att jag gav mig ut ur det.

Har inga egna barn och makens barn var 12 och 15 år när vi flyttade ihop. En stor omställning för alla och lite berg-och-dalbana de första två åren. Idag är de 18 och 21 år. En har flyttat hemifrån, den yngsta tröttnat på att bo på två ställen så hon bor hos sin mamma. Numer är vi bra vänner, särskilt jag och äldsta barnet. Jag tycker bra om dem och stöttar gärna i det jag kan. Vi kramas när vi ses och har det rätt kul! Det var en resa men jag har inte ångrat den!