Styvmammor
Jag är styvmamma till världens underbaraste lilla tjej på snart sex år. Jag har ALDRIG tyckt att hon vart besvärlig på något vis, eller att hon tagit på mitt tålamod, jag är enbart glad för henne. Men då jag och min sambo bara varit tillsammans i knappt ett år är saker inte alltid helt lätt. Biomamman vill absolut sin dotters bästa, bara det att vi kan ha lite skilda åsikter om vad som är det bästa. Jag kan ibland, väldigt diplomatiskt, föreslå något som jag funderat på med försäkringar, skolgång eller liknande, men det går aldrig hem. Jag är dock fullt medveten om att det faktiskt är hennes barn, inte mitt, så jag håller tillbaka. Allting, alltid. Och nöjer med att få vara en del av hennes dotters liv. Givetvis skulle min sambo kunna propsa på saker, men skulle han börja diskutera pedagogiker och uppfostringsmetoder skulle det vara ganska uppenbart att det kommer från mig, och jag skulle aldrig använda min sambo för att på något vis försöka få min vilja genom med styvdottern. Men maktlösheten är tärande, tycker jag. Det kan också vara en svår balansgång vad som är okej för mig att göra med styvdottern. Småsaker, köpa kläder till Lussefirandet, ordna barnkalas etc. etc. Kanske mamman tycker är skönt att slippa eller tycker hon att det är roligt och lite sentimentalt. Efter ett par år känner man väl varandra och har etablerat sin roll och vad som ingår i den, men än så länge är det lite si sådär, tycker jag i alla fall :) Och inget ont om mamman i det.