Styvmammor

Jag är styvmamma till världens underbaraste lilla tjej på snart sex år. Jag har ALDRIG tyckt att hon vart besvärlig på något vis, eller att hon tagit på mitt tålamod, jag är enbart glad för henne. Men då jag och min sambo bara varit tillsammans i knappt ett år är saker inte alltid helt lätt. Biomamman vill absolut sin dotters bästa, bara det att vi kan ha lite skilda åsikter om vad som är det bästa. Jag kan ibland, väldigt diplomatiskt, föreslå något som jag funderat på med försäkringar, skolgång eller liknande, men det går aldrig hem. Jag är dock fullt medveten om att det faktiskt är hennes barn, inte mitt, så jag håller tillbaka. Allting, alltid. Och nöjer med att få vara en del av hennes dotters liv. Givetvis skulle min sambo kunna propsa på saker, men skulle han börja diskutera pedagogiker och uppfostringsmetoder skulle det vara ganska uppenbart att det kommer från mig, och jag skulle aldrig använda min sambo för att på något vis försöka få min vilja genom med styvdottern. Men maktlösheten är tärande, tycker jag. Det kan också vara en svår balansgång vad som är okej för mig att göra med styvdottern. Småsaker, köpa kläder till Lussefirandet, ordna barnkalas etc. etc. Kanske mamman tycker är skönt att slippa eller tycker hon att det är roligt och lite sentimentalt. Efter ett par år känner man väl varandra och har etablerat sin roll och vad som ingår i den, men än så länge är det lite si sådär, tycker jag i alla fall :) Och inget ont om mamman i det.

Hatar det. Inte pga barnen utan pga maken! Han är så jävlaaaaa mesig när det kommer till hans ungar. Min unge säger han till om han gör något han inte får/ska, tjatar, springer iväg osv osv. 

Men hans.. Nej aldrig på världskartan. Hans barn kan springa ut mitt i vägen, ta saker från affären, tjata om godis/glass/kakor, vara uppe långt långt in på kvällen/natten. Spela tvspel mitt på dagen osv. 

Här är det värsta. I denna familjen- när enbart mitt barn är här, så har vi reglerna: Inget tvspel före 17.30 på kvällen, inga godsaker på vardagar, komma i säng kl 20, senast 21. Springer man ifrån, gör saker man inte får, inte lyssnar osv så får det konsekvenser i form av att inte få spela tvspel på kvällen. Man får EN varning och lyssnar man inte så blir tvspelet indraget. Punkt. 

Detta är regler min make har för min son! Som han satte upp för mitt barn när vi blev ett par, jag tyckte det var rimliga regler och står således fast vid dom. 

MEN, när hans ungar är här gäller absolut inte dessa regler. Ånej! Då tar han bort alla regler och ungarna får dra katten i svansen, rida på hunden, springa ut i gatan, spela tvspel kl 13 på dagen, äta godis på vardagar and we can go on and on. 

Sätter JAG ner foten så bemöts jag av: Fan vad du gnäller och tjatar på dom! Jag tar dom och flyttar in hos min mamma så skiljer vi oss. 

Och ja, jag har försökt att kommunicera med min man. Utan respons. Han säger bara att hans barn är beeeebisar ännu. Herregud, äldsta är 11 år och maken hjälper honom att dela maten!! Jisses.. 

Är så jävla less på allt så jag vill bara dra. MEN, vi har ett gemensamt barn också samt gifta så det är inte så lätt att bara skita i allt..