Styvmammor

Hej! Jag tycker det är oerhört jobbigt. Inte för att det är något större fel på barnet i sig, blir bara så jobbigt ändå, att dela utrymme, uppbåda tålamod. Kan inte slappna av helt när han är här. Så skönt kunna rå sig själva när han är hos mamman. Samtidigt bryr jag mig om honom, vill han ska ha det bra men vi har inte fått ihop nåt bra samspel. Önskar han hellre ville bo hos mamman men det kommer aldrig ske.

Ja, jag har funderat på att lämna. Bli särbo också. Letade bostad men så blev jag gravid och så, lång historia kort, nu är man fast. Visst funderar jag ändå på att bryta ibland men blir ju inte helt definitivt ändå med gemensamma barn.

Jag och mannen kan prata relativt öppet men efter ett tag kan det bli för mycket prat, han känner inte han kan göra något. Han förstår att jag inte kan känna samma för hans son som han gör, han vet nog ändå att jag bryr mig, på mitt sätt, men att det är påfrestande att leva med andras barn, men samtidigt vet han ju ändå inte hur det är och kan vara ganska oförstående för vissa saker, och vad ska man göra åt saken, så här ser det ut, så här får vi leva.

Vi försöker lösa alla små problem som uppstår. Jag hoppas fortfarande att det ska bli bättre men idag handlar det nog mer om att acceptera och att försöka hitta sätt att klara av det. När han åkt till sin mamma kan jag känna hur mycket ork och tålamod jag uppbådat, hur luften går ur mig, så trött den första tiden. Men han blir ju äldre också, man märker att han mognar och det ger också hopp. Det där med att vänta ut artonårsdagen tror jag inte på men jag har ändå nån slags nedräkning. Sorgligt att leva sitt liv så. Hoppas jag ska hitta ett sätt att komma förbi det.

Hur hade du det? Vi har ju alla så olika situationer så det går ju inte jämföra rakt av, olika saker att hantera. Har du egna barn? Kunde ni prata och förstå varandra? Barn med diagnos är ett kapitel för sig, jag känner aldrig att jag kan säga nåt där, har ingen erfarenhet. Svårt ämne. Tonåringar, snart där men vet inget ändå. Hur hanterar jag de problem jag upplever? Jag söker hjälp. Läser mycket. Här och böcker i ämnet. Brottas ständigt med hur mycket man kan prata med föräldern, vad man ska hålla för sig själv, varför vissa saker är så jobbiga, vad man gjort för fel, om det nånsin blir bättre, om det finns andra alternativ eller om man bara får stå ut. Är det ett svar på hur man hanterar det?

Undrar om han hittar någon som delar hans syn, eller om han omvärderar sitt synsätt nu när er relation gick i stöpet. Han gör nog bäst leta efter nån med egna barn, då får även han se hur långt han är beredd att sträcka sig för andras barn. Fast med ett barn med särskilt behov så lär han ändå vara den med högst krav.

Min sambo har aldrig haft sådana föreställningar så jag har aldrig haft såna krav på mig. Snarare hade han tyckt jag var konstig och dissat mig om jag hade höjt hans barn till skyarna, det är hans jobb, inte mitt. Men jag hade önskat att han hade insett, eller att vi båda hade insett att jag som barnlös inte kunde förstå allt som försigick i deras rutiner. Många gånger har jag känt mig satt åt sidan istället för att man bjuder in mig och förklarar hur tex deras lördagsmys går till. Jag har bara fått följa vad som händer och väntat ut läggdags då vi fick vår vuxentid. En liten inbjudan hade varit trevligt, sen behöver jag inte därmed tränga mig emellan deras grej men inte heller sitta vid sidan av och titta på.