Tror Ni det påverkar barnen?

Vår äldsta gemensamma är 6 år. Hen vet att de är hens farmor och farfar men inte att min mans syster är hens faster eller att systerns barn är hens kusiner. Farmor och farfar +barnens faster är inte intresserade av att ses om inte min mans första barn är med. Och har det hänt någon gång så kommer de bara och pratar om de större barnen som då är hos sin mamma. När vi träffas allihop ignorerar de våra gemensamma barn och lägger all sin fokus på de större barnen. Det är först fr.o.m. I somras vi drog oss mer undan från dem. Varför försöka ödsla tid och försöka träffa någon som inte bryr sig eller är intresserad av att träffas? Varför låta dem "förstöra" våra barn mer än vad de redan gör. Vår gemensamma äldsta är som sagt 6 år, så det är inte så att de inte haft tid eller att barnet är för litet för att kunna göra saker med eller svårt att få en kontakt. Så som min mans föräldrar och syster beter sig så tycker jag inte de är "värda våra barn". Farmor lovade vår gemensamma en bio inför hen när vi berättade att de kan göra saker med våra gemensamma också. Det har inte hänt! Däremot har de gjort saker med de större barnen. De har nu även börjat med att ge sjukt olika i julklapp osv till barnen. Och då får ändå de större barnen dubbelt så mycket julklappar redan innan. De lånar de större barnen av barnens mamma och åker till badhus, bio u name it. Som de aldrig gör med våra gemensamma. Jag tycker det är sorgligt, för våra gemensamma barns skull

Detta låter ju helt horribelt! Har aldrig hört talas om nåt liknande. Att det finns mor och farföräldrar som kan favorisera en del barnbarn framför andra har man ju hört talas om, men inte på det här sättet.

Det är svårt att förstå varför de så ihärdigt framhåller att hans äldsta barn ska gå först, och att de "pressar" honom på detta. Man vill ju gärna tro att det finns en förklaring, trots att ingen ska sättas framför nån annan.

Träffar han sina äldsta barn väldigt sällan? Försummar han dem, eller visar dem lite intresse sen era gemensamma kom? Du säger att han gjort allt för sina äldsta barn, men jag vet inte riktigt vad du menar med det.

Vad är det som får farföräldrarna och även fastern att gå på så här? Vad tror du själv? Vad har de själva gett för förklaring till sitt beteende? Anser de att sonen är en dålig pappa till sina äldsta barn? Ja man kan undra mycket över det här. Klart är att de är dåliga farföräldrar till era gemensamma barn. Frågan är varför?

Det låter ju som om farmor och farfar tycker väldigt synd om de första barnen pga av att de är skilsmässobarn och att de försöker kompensera för detta. Jag tror det är ganska vanligt men inte att det går så långt som det verkar ha gjort hos er. Men kanske tycker de att sonen svikit sina barn genom att skilja sig från deras mamma och "ersätta" dem med nya barn och därför känner farmor och farfar att de måste visa att barnbarnen iaf är viktigast för dem även om deras pappa inte tycker det. Och nu menar jag alltså vad som kanske kan röra sig i deras huvud och inte vad som verkligen skett eller hur du eller pappan upplevt det. Kan de stora barnen ha uttryckt att de saknar pappa eller att de upplever att han prioriterar sin nya familj framför dem till sin farmor och farfar och att det är därför de känner att de måste "stå upp" för dem?

Vilka hemska farföräldrar! De borde självklart behandla sina barnbarn lika. Och självklart tar era barn illa upp. Din man borde tala allvar med sina föräldrar, dåligt av honom att han inte gjort det för länge sedan.

Min sambo och hans ex var separerade sedan långt innan vi träffades. Han lämnade inte henne utan hon kastade ut honom. Hon hade gått vidare med ny man när vi träffades och hon och min sambo var överens om umgänget med barnen, dvs vh. Umgänget har varit samma i alla år. Vh +lov. Umgänget har inte förändrats sedan jag eller våra gemensamma barn kom in i bilden. Han större barn har fortfarande egna rum mesans våra gemensamma delar och vi har aldrig diskuterat att förändra det. Däremot har jag satt ner foten och sagt att jag vägrar sluta leva övriga tiden min sambos större barn bor hos sin mamma. Det är ju baksidan med skilsmässa, att man inte kan göra precis allt tillsammans. Fördelen för de stora barnen är att de får mer pengar, det bästa av helgerna hos båda sina familjer, flest julklappar, flest upplevelser i form av badhus, bio, resor mm (då deras mamma och hennes nya man har bättre ekonomi än oss +farmor och farfar och faster tar med dem på grejer). Fastern har enligt äldsta barnet sagt saker hen skall säga till sin pappa. När min sambo frågar mer vad hon menar vet hon inte och säger att hon inte förstår vad fastern menar, "jag säger bara vad hon säger". Varje sommar tar farmor och farfar med det största barnet på en resa. I år sade min sambo att de var orättvisa och att det var nog. Att antingen fick de turas om med barnen men inte alltid ta med ett och samma barn. Han sade om de sade nej till de andra barnen och tänkte ta samma barn i sommar igen så var hans svar nej. Han gav dem inte tillåtelse. Då hämtade de barnet när det var hos sin mamma (utan min mans vetskap, han o exet kan inte kommunicera) och åkte iväg med hen. Min man blev jättearg men det verkar som sagt inte ha någon påverkan då de fortsätter och dessutom vägrade be om ursäkt. Kan man kompensera någon för att föräldrarna skiljt sig? Varför kompensera med saker de redan har i överflöd?

Då gör de alltså även skillnad på de båda äldsta barnen, och inte bara på era gemensamma?

Jag förstår inte varför han inte uppsöker sin syster och läser lusen av henne? Varför låter han henne hålla på som hon gör? Detta måste han naturligtvis stoppa!

Det största barnet är nr1 men strax därefter kommer barn nr 2 och våra gemensamma vet jag inte vad man skall kalla, obefintliga..... Kanske skillnaden kan vara att jag försöker alltid leva livet oavsett vem som är här eller inte. Vi "levde" i många år för de stora barnen. Jag försökte under hela tiden förmå min sambo att förstå att alla måste räknas och känna sig värdefulla. Han i sin tur fick ju press från sin "familj". En dag när jag gav upp sade jag till min sambo "gör som du vill men när våra barn blir större, för det kommer de bli, så får du stå till svars och förklara för dem varför de inte är lika mycket värda. Och den dagen tänker jag inte försvara dig." Först då började min man ändra sig och även försöka vara med våra gemensamma.

det låter som om farmor och farfar har en bra relation till de första barnens mamma och att de tycker mycket om sina stora barnbarn
ni kan göra två saker som jag ser det
antingen så umgås ni jättemycket med farmor o farfar och hittar på saker med era små barn tillsammans med dem för att de ska kunna bygga upp en relation
eller så skiter ni i det låter det vara rycker på axlarna och går vidare
om ni inte lägger för stort värde i det kan jag inte tänka mig att era barn, de små, kommer att ta skada av det