Varför köper du kopior?

Jag lade av med att bära armbandsur i slutet av nittiotalet och var gott och väl vuxen då.  Känner inget behov av det. I den mån jag tänkt på saken finns det även kolleger och kompisar som inte bär klocka. På väggen hemma finns klocka; både jag och barnen ser den när de är dags att gå till skola  och klocka tar mig varken snabbare eller långsammare till jobbet därifrån. På jobbet finns väggur, på jobb- och hemdatorn finns klocka och i telefonen finns klocka (det krävs inte någon värstingmodell för det, själv byter jag inte telefon så länge den gamla fungerar).  Någon onepiece har jag aldrig ägt men jag har heller aldrig haft något bekymmer med arbetslivet . Jag äger en liten Ebel som jag fått men är inte mycket för att ha saker på handlederna nuförtiden.

Mycket möjligt att det är självklart för dig, mycket möjlligt det är självklart för alla dina vänner. Det innebär inte lika självklart att "man" har klocka.

Jag funderar på om klockfrihet kan stå för en slags snobberi: "Jag har inte den typ av sysselsättning som gör mig slav under en stämpelklocka/pekpinnechef." I verkligheten har man givetvis ändå tider att passa, möten, sammanträden, tåg etc; det är symbolvärdet jag talar om.

Visst kan det vara ett sådant, rent praktiskt resonemang, särskilt för yngre som inte minns en tid utan mobiltelefoner.

Vad gäller att se skillnad på original och kopia förutsätter det dels att konsumenten över huvud taget är medveten om  hur "originalet" ser ut. Jag gissar (i vissa fall vet) att många köper sin väska eller klocka för att de gillar utseendet på den, helt ovetande om att den imiterar ett visst märke.

Det förutsätter också att "originalet" är så pass unikt i sin utformning att det klart går att visa vad som är ett plagiat. Visst har olika märken en viss generell stil men gemensamma referensrammar och sneglingar på varandra gör det ofta omöjligt att exakt veta varifrån ett visst plagg kommer utan att titta på märket.
(Jag utgår nu från att man inte satt på en falsk märkeslapp, logga utan att det är själva plagget det handlar om.)

OT Vad gäller samband mellan olika typer av konsumtion som tas upp ovan så finns förstås sådana men inte nödvändigtvis just de som ex Camus ser i sin bekantskapskrets. Själv gillar jag teater (och har sett en del dålig sådan i mina dar) och Avatar också (i DVD; Bluray har vi inte skaffat) fast mina husgudar är Jeunet och Kaurismäki. Jag slänger ut lite mer pengar än jag egentligen tycker är rimligt på linneplagg från Östebro men skulle inte få för mig att lägga ens några tusenlappar på en väska. Ett par tusen kan jag lägga på skor men då ska de vara bekväma och slitstarka, definitivt inget spetsigt och högklackat. Min granne som är NK-expedit har några väskor som kostat några tiotusenlappar per styck enligt vad hon sagt, mycket blingbling på händerna och gissningsvis dyrare kläder än jag, men jag undrar om hon sett något mer "kulturellt" än Chippendales.

Det argumentet är ju logiskt om man verkligen använder den där hållbara väskan i fyrtio år men i praktiken sker inte detta och den som har fyra hinner helt logiskt inte använda dem i hundratjugo år
Upp till var och en att köpa vad man vill men att som huvudargument ta att de håller så bra... nja. Den väska jag använt mest, i tjockt läder av "ickemärke" har förresten också hållit bra, har nog tjugo år på nacken och kostade inte många hundra.
Och visst har de dyrare väskorna god kvalitet men inte i närheten av vad som skulle motivera priset, särskilt som många idag tillverkas i låglöneländer då handgjort i Europa blir dyrare än vad man tror kunden vill betala.  Eller se på parfym Innehållet i en parfymflaska kostar inte många kronor vare sig den kommer från ett billigare eller ett dyrare märke, det gör däremot flaska, designer, parfymör förstås men det är en engångskostnad, och främst reklamapparaten. Mina favoritparfymer (som tyvärr inte säljs i Sverige) är lite för dyra i min smak men jag försöker inte slå i mig själv att det beror främst på exklusiva ingredienser.