Min dotter skär sig =(

Jag är inte förälder så jag vet inte hur det känns men jag hade problem med självskadebeteende från det jag var 12 tills jag var 19. Mina föräldrar fick reda på att jag skar mig först när jag var 17 så det är bra att du har upptäckt det tidigt. Min mamma reagerade med att rensa huset på vassa grejer när jag var hemma och jag fick inte gå på toa eller duscha med dörren låst, nu är din dotter inte jag men enda reaktionen från min sida var att jag bara blev ännu argare på henne. Jag inser ju att hon gjorde så för att hon inte ville att jag skulle skada mig själv men efterhand så är det inte något som jag skulle göra i samma situation. Nu känner jag varken dig eller din dotter men jag kan bara hoppas att ni har bättre relation än vad jag och min mor har så att hon faktiskt känner att hon kan komma till dig med sina problem och vara ärlig om du frågar hur hon mår.

BUP ger jag inte mycket för, det var först på vuxenpsykiatrin som jag faktiskt kände att jag fick den hjälp jag behövde för att sluta. Pappa hade en bättre taktik med självskadandet, han frågade ofta hur jag mådde och även om det blev lite tjatigt så kunde jag ändå vara ärlig ofta och säga om det var en dag som var mindre bra och sen försökte vi komma fram till varför det inte var så bra och varför jag ville skära mig. Det är ganska svårt att prata om sånt med en förälder då man ser att det sårar dem också och skulden kan i sämsta fall bli ännu en anledning att skada sig själv. Vet du om hennes kompisar vet om hur hon mår och hanterar det? Bra vänner är också ett bra säkerhetsnät så att säga. Jag hade en kompis som jag kunde kontakta och säga att jag inte mådde så jäkla bra och hon svarade med att ta en promenad med mig eller kanske bara sitta och fika och prata av sig och det hjälpte till att stoppa den där självskadecirkeln innan jag faktiskt hade hunnit komma fram till då jag skadade mig.

Har ni hunnit tänka över sånt hon kan göra istället för att skära sig? Är ju lite olika från person till person men fysisk aktivitet brukar hjälpa för många. Får ni kontakt med skolkuratorn så kan det hjälpa att skynda på saker och ting vilket jag tycker BUP borde ha gjort till att börja med men får ni träffa någon som din dotter inte riktigt kommer överens med så be att få byta kontaktperson. I Boden efter första mötet på BUP så visste jag att jag inte tänkte gå dit igen så vi bytte och hamnade i Piteå hos två som var mycket lättare att prata med. Finns det privata psykologer där ni bor? Då kan det vara bra att kolla upp deras tider om du inte har gjort det redan.

Jo tyvärr är det ju så att av någon sjuk anledning så har det blivit "inne" att skära sig. Vet inte riktigt vad det beror på men tycker nästan att det är något som borde tas upp på skolan. Man tar ju upp droger, alkohol och sexualkunskap men det är sällan dem pratar om psykisk ohälsa trots att det blir vanligare. Såg att någon föreslog att du också går till en kurator och det kan ju vara bra då du är själv och du kan få hjälp med hur du kan hantera det. Att hon får komma fram till saker själv tycker jag är superbra, på vuxenpsykiatrin pratade dem ofta om mindfulness och att fundera själv varför man känner som man gör och man får en möjlighet att hitta andra sätt att hantera stress, ångest och liknande känslor.

Att ha kompisar som också mår dåligt kan vara både bra och dåligt men av egen erfarenhet var det mest negativ påverkan. Ser det inte som ett måste att kompisarna måste vara solskenshistorier för alla mår dåligt någon gång i livet men det är definitivt bra med kompisar som inte skadar sig. Det som var litegrann som en uppenbarelse för mig var när min kontaktperson sa att man får må dåligt, är ju ganska självklart för dem flesta men det beror väl också på uppväxt men just det där att det är inte hela världen ifall man inte mår tipptopp varje dag sålänge som man hittar ett bra sätt att hantera det. Om du ser att hennes humör sjunker eller om hon säger till så kan det ibland räcka att bara vara där eller göra något som hon mår bra av. Att plocka bort knivar, saxar och rakblad är ju bara en tillfällig lösning, vill hon skära sig så kommer hon hitta ett sätt. Att lämna sånt framme visar ju på tillit från din sida men den ska hon ju samtidigt göra sig förtjänt av. Har hon sagt att hon vill sluta? Nu har hon kanske inte skurit sig så länge men det är som med andra beroenden och ovanor, vill man inte sluta så är det svårare.

Att hon skär sig nu kommer ju mer eller mindre förfölja henne t.ex då hon ska söka jobb eller den dan hon har egna barn. Har hon pratat något om hur hon ser på framtiden? Typ vad hon vill jobba med, hur hon vill bo, om hon vill skaffa familj? Kanske lite tidigt att prata jobb och familj med en 13-åring men när hon mår såpass dåligt att hon skär sig så låter det som att hon kanske är en grubblare?