• Anonym (Kaos)

    Min dotter skär sig =(

    Jag lever helt själv med min dotter och hon har ingen som helst kontakt med sin pappa.
    Anledning till detta är den fysiska och psykiska misshandeln han utövat mot henne, grov sådan.
    (Historien med honom är lång och hemsk..)


    Hon mår riktigt dåligt, då allt kommit i kapp henne (Hon är 13 år) och hon har fullt med hat i sig, är arg mestadels och mår skit!


    För någon månad sedan upptäckte jag att hon skurit sig för första ggn, 


    Jag blev chockad naturligtvis och försökte med alla medel och få hjälp...svaret, en väntetid på 14-20 veckor på BUP! 
    Deras svar var även att hon skulle utredas av skolkuratorn innan, för att se om läget va så allvarligt som det verkade (??!!) Jag som mamma anser att det ÄR vansinnigt allvarligt!!


    Jag är konstant orolig, har gömt alla rakhyvlar hemma, knivar, saxar och annat är kvar ..
    Men jag vet ju, att rakhyvlar kan hon ta hos sina kompisar, det finns ju överallt!


    Hon får inte låsa när hon är på toa, hon ska visa kroppen ett par ggr i veckan, armar och ben..


    Hon går till kuratorn ett par ggr i veckan. Har fortfarande inte hört något från BUP och då har jag ringt ibland 2-3 ggr på en vecka.


    Hon har 3 ggr efter den första ggn, skurit sig.

    Jag har tappat kontrollen, när hon  hamnar i sina svackor, är hon arrogant, lyssnar inte och jättesvår att få kontakt med...och en sådan kväll var det i går, det slutade med att hon kvart över 10 i går kväll drog till en kompis och där sov hon i natt..Idag ska hon vägra skolan sa hon...


    Jag är villrådig, har inte en aning om vad jag ska göra!! Rynkar på näsan

    Jag kan inte sluta sätta gränser, jag kan inte låta bli att fortsätta tala om för henne vad som är rätt och fel, kan inte sluta att uppfostra henne och när jag gör detta, blir hon rabiat och vill dra hemifrån, hon kan inte ta mothugg och inte ta till sig min "uppfostran".

    Det är skittufft att dra detta alldeles själv, har ingen familj på plats och visst har jag vänner...men de har sina familjer med barn..och så också de tonåringar.

    Jag vill nog mest med detta inlägg få svar från andra föräldrar som har tonåringar som skär sig, som inte mår bra...hur gör ni, hur löser ni det??


    Oh, det blev lite osammanhängande text Obestämd


     


     


    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-03-06 08:22

    Efter att ha startat tråden, har jag tänkt om massor. Många har gett mig en annan syn på det hela och jag är grymt tacksam över det!

    Vi reagerar alla olika i krissituationer och som anhörig, framför allt förälder, är det fruktansvärt att se sitt barn göra sig själv illa!

    Det finns ingen regelbok, eller manual på hur man ska hantera saker eller hur man ska hjälpa och stötta, för det är från person till person vad som passar...en del har skrivit att de har velat bli lämnade ifred i sin ångest och det är just det som hjälpt dem, andra har skrivit att bry dig så mycket det bara går, vaka och ligg på...

    Men jag har valt att backa, för jag får utgå från vad jag tror är bäst för min dotter och hon tycker INTE om att jag varit för på..

    Tack alla för svaren, en del har hjälpt mig massor!
  • Svar på tråden Min dotter skär sig =(
  • orolig2121

    Läs på om borderline. Det hade jag gjort i alla fall. Hon behöver inte ha borderline, men om hon har det så behöver du läsa på för att kunna förstå henne.

  • Anonym (Medlidande)

    Jag har också en dotter som skar sig själv när hon var 14 år, första gången hon gjorde det så åkte vi in akut till psykiatriska kliniken.
    Jag hade pratat med BUP några dagar innan för jag förstod att hon inte mådde bra.
    Jag tycker du ska åka in akut istället för att gå och vänta på en tid till BUP.
    Jag lider med dig, detta är inte kul som förälder att se på när ens barn mår dåligt. LYCKA TILL !

  • MikNis

    Du har inte gjort dig några tankar om varför hun skär sig?

    Det enda som kretsar i ditt huvud verkar vara uppfostran och att sätta gränser.

  • Anonym (skar mig)

    Förstår att detta måste vara otroligt jobbigt som förälder att gå igenom, men det känns lite som att din reaktion kan förstärka din dotters självdestruktivitet. Alltså, hon är 13 år och har uppenbarligen en hel del ångest att ta itu med, men att inte tillåta att hon låser om sig på toaletten, att hon ska visa sin kropp för dig flera gånger i veckan osv, känns faktiskt kränkande mot henne. Tänk på att 13 är en känslig ålder. 

    Jag menar inte att du ska blunda för det hon gör, men du ringer på stora larmklockorna redan, för att hon har ångest! Det är som att du säger att det är något illa och väldigt fult att må dåligt. Att det inte är acceptabelt att må dåligt. 

    Jag skar mig ofta som tonåring. Min mamma visste mycket väl om det, men lade ingen större tyngd på det, utan jobbade mer med att ge mig positiv uppmärksamhet, kärlek, närhet, acceptans till den jag var, och framför allt så pratade vi mycket! Hade hon gjort tvärtemot, förstorat upp mitt beteende, kränkt mig genom att inte få ha min kropp för mig själv, inte få sitta på toaletten utan kontroll osv, då hade jag nog inte stått ut i hemmet som ska vara en trygg och fast punkt, och hade säkert inte tagit mig ur mitt ångestladdade beteende lika lätt som jag gjorde. 

    Jag är 32 idag och det blev människa av mig ändå. 

    Sen är det ju förkastligt att BUP inte kan ge hjälp, men jag ser inget fel i att kontakta skolkuratorn. Det är deras jobb också. Att springa till psykakuten däremot vet jag inte om man måste göra. Som jag skrev, fundera lite på vad för signaler du sänder till din dotter om du tar henne dit.... 

  • Anonym (Kaos)
    MikNis skrev 2014-03-03 09:35:25 följande:
    Du har inte gjort dig några tankar om varför hun skär sig?

    Det enda som kretsar i ditt huvud verkar vara uppfostran och att sätta gränser.

    Eh, Jo, jag VET varför hon gör det.. Och jag kämpar dagligen med att hon ska få den hjälp hon behöver ha!


    Däremot, kan man inte släppa på gränser bara för att hon inte mår bra och det är att hitta balansen som är svår just nu, att försöka ge henne det stöd hemifrån som bara jag kan ge just nu, utan att hon känner att jag tappar kontrollen på henne...


    Barn/ungdomar behöver, även vid dåligt mående, om än viktigare just då, gränssättningar och regler...
    Det är fortfarande viktigt att markera vad som är rätt och fel..

    När man, som du inte vet hela historien runt om det hela, är det lätt att döma..gör inte det...


     

  • Anonym (Kaos)
    Anonym (skar mig) skrev 2014-03-03 09:43:01 följande:
    Förstår att detta måste vara otroligt jobbigt som förälder att gå igenom, men det känns lite som att din reaktion kan förstärka din dotters självdestruktivitet. Alltså, hon är 13 år och har uppenbarligen en hel del ångest att ta itu med, men att inte tillåta att hon låser om sig på toaletten, att hon ska visa sin kropp för dig flera gånger i veckan osv, känns faktiskt kränkande mot henne. Tänk på att 13 är en känslig ålder. 

    Jag menar inte att du ska blunda för det hon gör, men du ringer på stora larmklockorna redan, för att hon har ångest! Det är som att du säger att det är något illa och väldigt fult att må dåligt. Att det inte är acceptabelt att må dåligt. 

    Jag skar mig ofta som tonåring. Min mamma visste mycket väl om det, men lade ingen större tyngd på det, utan jobbade mer med att ge mig positiv uppmärksamhet, kärlek, närhet, acceptans till den jag var, och framför allt så pratade vi mycket! Hade hon gjort tvärtemot, förstorat upp mitt beteende, kränkt mig genom att inte få ha min kropp för mig själv, inte få sitta på toaletten utan kontroll osv, då hade jag nog inte stått ut i hemmet som ska vara en trygg och fast punkt, och hade säkert inte tagit mig ur mitt ångestladdade beteende lika lätt som jag gjorde. 

    Jag är 32 idag och det blev människa av mig ändå. 

    Sen är det ju förkastligt att BUP inte kan ge hjälp, men jag ser inget fel i att kontakta skolkuratorn. Det är deras jobb också. Att springa till psykakuten däremot vet jag inte om man måste göra. Som jag skrev, fundera lite på vad för signaler du sänder till din dotter om du tar henne dit.... 

    Men det är ju just den här biten som är svår..hur ska JAG som förälder hantera det och bemöta henne..jag tar absolut till mig det du skriver, då det är just råd jag behöver ha i det hela..


    Det är ju inte direkt så att man har erfarenhet av sånt här, att det finns en bok om hur man SKA göra..

    Det är absolut inte min mening att trycka ner henne och säga att det är en ful grej..Men man blir naturligtvis chockad som förälder och vet inte vad man ska göra..


    Hon får all kärlek hon bara kan få, jag kramar henne varje dag, säger att jag älskar henne ofta,,vi gör saker  tillsammans..jag finns alltid till hands och hon vet att är det något finns jag där 24/7!


    Det är en go och rar tjej, men när hon får dessa downs, blir hon knappt kontaktbar, utan arrogant och ignorant...


    Det är DÅ det blir problem

  • Anonym (En som vet!!)

    Jag har själv varit där!! har en dotter som är 16 år idag. Hon har mått psykiskt dåligt från och till.... får mycket ångest. Upptäckte när hon var 14 år några konstiga hacksår på handleden, hon hade klippt sig på 8-10 ställen.... ringde också BUP och som du fick jag vänta länge..... men sen fick hon gå själv hos psykolog och jag fick gå till en kurator för att få hjälp med vår relation. Min dotter lade all skuld och ilska på mig..... den som står henne närmast, hon har heller i princip ingen kontakt med sin pappa.
    Det var tuffa år men nu är det bättre..... du måste skapa en bättre relation till henne innan du kan ställa för tuffa krav på henne. Det blir bara sämre annars..... visa att du finns där, krama och förlåt mer än skälla och kräva även om du vet att hon har fel.... det är en jättelång process. Kämpa för att komma in på BUP och förstå att du är ändå din dotters stora stöd i livet även om det inte känns så nu, hon har låtit dig upptäcka det, det blir bättre. Lycka till!!

  • MikNis
    Anonym (Kaos) skrev 2014-03-03 09:50:14 följande:

    Eh, Jo, jag VET varför hon gör det.. Och jag kämpar dagligen med att hon ska få den hjälp hon behöver ha!


    Däremot, kan man inte släppa på gränser bara för att hon inte mår bra och det är att hitta balansen som är svår just nu, att försöka ge henne det stöd hemifrån som bara jag kan ge just nu, utan att hon känner att jag tappar kontrollen på henne...


    Barn/ungdomar behöver, även vid dåligt mående, om än viktigare just då, gränssättningar och regler...
    Det är fortfarande viktigt att markera vad som är rätt och fel..

    När man, som du inte vet hela historien runt om det hela, är det lätt att döma..gör inte det...


     


    Om annan skribent skriver är 13 år en känslig ålder.
    Och du bör överväga om ditt beteende är kontraproduktivt.

    Vilken kontroll är det du är rädd att tappa? 
  • Anonym (Kaos)
    MikNis skrev 2014-03-03 10:02:56 följande:
    Om annan skribent skriver är 13 år en känslig ålder.
    Och du bör överväga om ditt beteende är kontraproduktivt.

    Vilken kontroll är det du är rädd att tappa? 

    Jag är inte rädd att tappa kontrollen, det hela handlar om okunskap!


    Säg EN förälder som kan hantera detta på ett klockrent sätt!?


    Jag hanterar det inte bra, jag säger ju det...men döm mig inte, utan jag efterfrågar ju råd och hur jag ska kunna möta henne på ett bra sätt...


    Man bollar hela tiden med sig själv och hur man ska vara som förälder i en sån här situation, den är rätt ny för mig och inget jag fått utbildning i direkt....


    Sen när myndigheter eller personer kastar en hit och dit, kurator säger si, BUP säger så...soc säger nåt annat, ja då blir man rätt ensam till slut och känner att man tappar kontrollen på sig själv lite...Så DEN kontrollen vill jag ha, men det är den enda.


     

  • Anonym (Kaos)
    Anonym (En som vet!!) skrev 2014-03-03 09:57:47 följande:
    Jag har själv varit där!! har en dotter som är 16 år idag. Hon har mått psykiskt dåligt från och till.... får mycket ångest. Upptäckte när hon var 14 år några konstiga hacksår på handleden, hon hade klippt sig på 8-10 ställen.... ringde också BUP och som du fick jag vänta länge..... men sen fick hon gå själv hos psykolog och jag fick gå till en kurator för att få hjälp med vår relation. Min dotter lade all skuld och ilska på mig..... den som står henne närmast, hon har heller i princip ingen kontakt med sin pappa.
    Det var tuffa år men nu är det bättre..... du måste skapa en bättre relation till henne innan du kan ställa för tuffa krav på henne. Det blir bara sämre annars..... visa att du finns där, krama och förlåt mer än skälla och kräva även om du vet att hon har fel.... det är en jättelång process. Kämpa för att komma in på BUP och förstå att du är ändå din dotters stora stöd i livet även om det inte känns så nu, hon har låtit dig upptäcka det, det blir bättre. Lycka till!!

    Tack!
    Även om en del ord ni skriver känns hårda, så vet jag ju någonstans att det är så..


    Men kramas det gör vi massor, att jag älskar henne säger jag ofta...men det är nog som så, att jag får backa i att Inte förstora upp det hela, det är nog där min problematik ligger..

Svar på tråden Min dotter skär sig =(