Min dotter skär sig =(

Förstår att detta måste vara otroligt jobbigt som förälder att gå igenom, men det känns lite som att din reaktion kan förstärka din dotters självdestruktivitet. Alltså, hon är 13 år och har uppenbarligen en hel del ångest att ta itu med, men att inte tillåta att hon låser om sig på toaletten, att hon ska visa sin kropp för dig flera gånger i veckan osv, känns faktiskt kränkande mot henne. Tänk på att 13 är en känslig ålder. 

Jag menar inte att du ska blunda för det hon gör, men du ringer på stora larmklockorna redan, för att hon har ångest! Det är som att du säger att det är något illa och väldigt fult att må dåligt. Att det inte är acceptabelt att må dåligt. 

Jag skar mig ofta som tonåring. Min mamma visste mycket väl om det, men lade ingen större tyngd på det, utan jobbade mer med att ge mig positiv uppmärksamhet, kärlek, närhet, acceptans till den jag var, och framför allt så pratade vi mycket! Hade hon gjort tvärtemot, förstorat upp mitt beteende, kränkt mig genom att inte få ha min kropp för mig själv, inte få sitta på toaletten utan kontroll osv, då hade jag nog inte stått ut i hemmet som ska vara en trygg och fast punkt, och hade säkert inte tagit mig ur mitt ångestladdade beteende lika lätt som jag gjorde. 

Jag är 32 idag och det blev människa av mig ändå. 

Sen är det ju förkastligt att BUP inte kan ge hjälp, men jag ser inget fel i att kontakta skolkuratorn. Det är deras jobb också. Att springa till psykakuten däremot vet jag inte om man måste göra. Som jag skrev, fundera lite på vad för signaler du sänder till din dotter om du tar henne dit.... 

Ta inte åt dig av nedlåtande inlägg, de förstör mer än gör gott.

Jag tycker det verkar som att du gör så gott du kan, och jag har ju bara erfarenhet från en sida av historien, som en självskadade tonåring. Har inga tonårsbarn än själv och det är dessutom två pojkar. 

Försök ta kontakt med skolkurator så länge, tills ni kommer vidare med BUP, alt. en kurator via VC. Du kan ju gå själv första gångerna, för att få lite hjälp med hur du kan hantera din dotter när hon får sina downs. Och kanske att du lägger annat åt sidan ett tag och ägnar lite mer tid ihop med din dotter, prioritera henne, utnyttja stunderna då hon är uppåt för att komma henne djupare, lyssna... riktigt verkligen lyssna och ta in vad hon säger, och när hon har sina downs är det bara att vara där, stötta, lugna, gråt ihop, kramas, ät glass, glo på film, whatever... 

Och fortsätt sätta gränser, de som är självklara. Det är ju inte ok att sticka hem till en kompis mitt i natten o sova över när man är 13. Min mamma hade exempelvis bara gått rakt över och dragit hem mig om så hade behövts. Regler behövs, och det kan vara hemskt att vara hård mot sina barn ibland, men det visar ju också indirekt att du bryr dig och ser henne. 

Kämpa på, det kan bli några jobbiga år men du har åtminstone uppmärksammat det i tidigt skede vilket ju är bra. 

Kram och lycka till!

Vad skönt att du känner att du fått hjälp och input härifrån. Kämpa på och hoppas att din dotter kommer över det jobbiga som bråkar med henne.Du verkar vara en riktigt fin mamma, önskar min var lika engagerad när jag var tonåring.

Kram