Min dotter skär sig =(

Jag började som 13åring att skära mig. Till en början rispade jag mest huden med rakhyvel för att senare gå över till att skära mig med rakblad/tapetkniv,detta självskadebeteende började som ett slags sett att bli sedd, inom mig Råde kaos och jag var livrädd. Probelemet var att min mamma inte hade rätta verktygen och hon konfronterade aldrig mig trots sår på armar och bandage. Detta kom att utvecklas till ett tvångsmässigt beteende där skadorna tyvärr blev djupare och svårare och krävde sjukhusvård vid flera tillfällen. Man ska skilja på självmordsförösk och självskada. Då att skära sig inte innebär att hon vill ta sitt liv, däremot är det ett tecken på en vilsen tjej som behöver finna trygghet och vägledning av vuxenvärlden. Det är en Bra sak att BUP är kontaktade och invänta en tid till dem. Blir det värre ligg på dem om att du inte kan hantera situationen! Barn och familj på socialkontoret kan också hjälpa med kontakter. Jag tycker du verkar hantera det Bra utifrån den situation som råder.självklart är man maktlös och det måste vara fruktansvärt.men att du ser och konfronterar henne tror jag är Bra! Och tbeka inte att gå via skolkuratorn de har faktiskt ofta god kunskap om sådana problem då det i dag tyvärr är vanligt uttryckssätt för tjejer i tonåren. ( påminn henne om att de ärr hon orsakar sig nu kommer pryda hennes kropp för alltid, något man lider oerhört av nu som vuxen )