Anonym (Kaos)

Äldre 3 Mar 07:32

86 svar

Min dotter skär sig =(

Jag lever helt själv med min dotter och hon har ingen som helst kontakt med sin pappa.
Anledning till detta är den fysiska och psykiska misshandeln han utövat mot henne, grov sådan.
(Historien med honom är lång och hemsk..)

Hon mår riktigt dåligt, då allt kommit i kapp henne (Hon är 13 år) och hon har fullt med hat i sig, är arg mestadels och mår skit!

För någon månad sedan upptäckte jag att hon skurit sig för första ggn,

Jag blev chockad naturligtvis och försökte med alla medel och få hjälp...svaret, en väntetid på 14-20 veckor på BUP!
Deras svar var även att hon skulle utredas av skolkuratorn innan, för att se om läget va så allvarligt som det verkade (??!!) Jag som mamma anser att det ÄR vansinnigt allvarligt!!

Jag är konstant orolig, har gömt alla rakhyvlar hemma, knivar, saxar och annat är kvar ..
Men jag vet ju, att rakhyvlar kan hon ta hos sina kompisar, det finns ju överallt!

Hon får inte låsa när hon är på toa, hon ska visa kroppen ett par ggr i veckan, armar och ben..

Hon går till kuratorn ett par ggr i veckan. Har fortfarande inte hört något från BUP och då har jag ringt ibland 2-3 ggr på en vecka.

Hon har 3 ggr efter den första ggn, skurit sig.

Jag har tappat kontrollen, när hon hamnar i sina svackor, är hon arrogant, lyssnar inte och jättesvår att få kontakt med...och en sådan kväll var det i går, det slutade med att hon kvart över 10 i går kväll drog till en kompis och där sov hon i natt..Idag ska hon vägra skolan sa hon...

Jag är villrådig, har inte en aning om vad jag ska göra!!

Jag kan inte sluta sätta gränser, jag kan inte låta bli att fortsätta tala om för henne vad som är rätt och fel, kan inte sluta att uppfostra henne och när jag gör detta, blir hon rabiat och vill dra hemifrån, hon kan inte ta mothugg och inte ta till sig min "uppfostran".

Det är skittufft att dra detta alldeles själv, har ingen familj på plats och visst har jag vänner...men de har sina familjer med barn..och så också de tonåringar.

Jag vill nog mest med detta inlägg få svar från andra föräldrar som har tonåringar som skär sig, som inte mår bra...hur gör ni, hur löser ni det??

Oh, det blev lite osammanhängande text

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-03-06 08:22

Efter att ha startat tråden, har jag tänkt om massor. Många har gett mig en annan syn på det hela och jag är grymt tacksam över det!

Vi reagerar alla olika i krissituationer och som anhörig, framför allt förälder, är det fruktansvärt att se sitt barn göra sig själv illa!

Det finns ingen regelbok, eller manual på hur man ska hantera saker eller hur man ska hjälpa och stötta, för det är från person till person vad som passar...en del har skrivit att de har velat bli lämnade ifred i sin ångest och det är just det som hjälpt dem, andra har skrivit att bry dig så mycket det bara går, vaka och ligg på...

Men jag har valt att backa, för jag får utgå från vad jag tror är bäst för min dotter och hon tycker INTE om att jag varit för på..

Tack alla för svaren, en del har hjälpt mig massor!

Anonym (Kaos) Trådstartaren

Äldre 3 Mar 09:50

#5

MikNis skrev 2014-03-03 09:35:25 följande:

Du har inte gjort dig några tankar om varför hun skär sig?

Det enda som kretsar i ditt huvud verkar vara uppfostran och att sätta gränser.

Eh, Jo, jag VET varför hon gör det.. Och jag kämpar dagligen med att hon ska få den hjälp hon behöver ha!

Däremot, kan man inte släppa på gränser bara för att hon inte mår bra och det är att hitta balansen som är svår just nu, att försöka ge henne det stöd hemifrån som bara jag kan ge just nu, utan att hon känner att jag tappar kontrollen på henne...

Barn/ungdomar behöver, även vid dåligt mående, om än viktigare just då, gränssättningar och regler...
Det är fortfarande viktigt att markera vad som är rätt och fel..

När man, som du inte vet hela historien runt om det hela, är det lätt att döma..gör inte det...

Anonym (Kaos) Trådstartaren

Äldre 3 Mar 09:56

#6

Anonym (skar mig) skrev 2014-03-03 09:43:01 följande:

Förstår att detta måste vara otroligt jobbigt som förälder att gå igenom, men det känns lite som att din reaktion kan förstärka din dotters självdestruktivitet. Alltså, hon är 13 år och har uppenbarligen en hel del ångest att ta itu med, men att inte tillåta att hon låser om sig på toaletten, att hon ska visa sin kropp för dig flera gånger i veckan osv, känns faktiskt kränkande mot henne. Tänk på att 13 är en känslig ålder.

Jag menar inte att du ska blunda för det hon gör, men du ringer på stora larmklockorna redan, för att hon har ångest! Det är som att du säger att det är något illa och väldigt fult att må dåligt. Att det inte är acceptabelt att må dåligt.

Jag skar mig ofta som tonåring. Min mamma visste mycket väl om det, men lade ingen större tyngd på det, utan jobbade mer med att ge mig positiv uppmärksamhet, kärlek, närhet, acceptans till den jag var, och framför allt så pratade vi mycket! Hade hon gjort tvärtemot, förstorat upp mitt beteende, kränkt mig genom att inte få ha min kropp för mig själv, inte få sitta på toaletten utan kontroll osv, då hade jag nog inte stått ut i hemmet som ska vara en trygg och fast punkt, och hade säkert inte tagit mig ur mitt ångestladdade beteende lika lätt som jag gjorde.

Jag är 32 idag och det blev människa av mig ändå.

Sen är det ju förkastligt att BUP inte kan ge hjälp, men jag ser inget fel i att kontakta skolkuratorn. Det är deras jobb också. Att springa till psykakuten däremot vet jag inte om man måste göra. Som jag skrev, fundera lite på vad för signaler du sänder till din dotter om du tar henne dit....

Men det är ju just den här biten som är svår..hur ska JAG som förälder hantera det och bemöta henne..jag tar absolut till mig det du skriver, då det är just råd jag behöver ha i det hela..

Det är ju inte direkt så att man har erfarenhet av sånt här, att det finns en bok om hur man SKA göra..

Det är absolut inte min mening att trycka ner henne och säga att det är en ful grej..Men man blir naturligtvis chockad som förälder och vet inte vad man ska göra..

Hon får all kärlek hon bara kan få, jag kramar henne varje dag, säger att jag älskar henne ofta,,vi gör saker tillsammans..jag finns alltid till hands och hon vet att är det något finns jag där 24/7!

Det är en go och rar tjej, men när hon får dessa downs, blir hon knappt kontaktbar, utan arrogant och ignorant...

Det är DÅ det blir problem

Anonym (Kaos) Trådstartaren

Äldre 3 Mar 10:08

#9

MikNis skrev 2014-03-03 10:02:56 följande:

Om annan skribent skriver är 13 år en känslig ålder.
Och du bör överväga om ditt beteende är kontraproduktivt.

Vilken kontroll är det du är rädd att tappa?

Jag är inte rädd att tappa kontrollen, det hela handlar om okunskap!

Säg EN förälder som kan hantera detta på ett klockrent sätt!?

Jag hanterar det inte bra, jag säger ju det...men döm mig inte, utan jag efterfrågar ju råd och hur jag ska kunna möta henne på ett bra sätt...

Man bollar hela tiden med sig själv och hur man ska vara som förälder i en sån här situation, den är rätt ny för mig och inget jag fått utbildning i direkt....

Sen när myndigheter eller personer kastar en hit och dit, kurator säger si, BUP säger så...soc säger nåt annat, ja då blir man rätt ensam till slut och känner att man tappar kontrollen på sig själv lite...Så DEN kontrollen vill jag ha, men det är den enda.

Anonym (Kaos) Trådstartaren

Äldre 3 Mar 10:12

#10

Anonym (En som vet!!) skrev 2014-03-03 09:57:47 följande:

Jag har själv varit där!! har en dotter som är 16 år idag. Hon har mått psykiskt dåligt från och till.... får mycket ångest. Upptäckte när hon var 14 år några konstiga hacksår på handleden, hon hade klippt sig på 8-10 ställen.... ringde också BUP och som du fick jag vänta länge..... men sen fick hon gå själv hos psykolog och jag fick gå till en kurator för att få hjälp med vår relation. Min dotter lade all skuld och ilska på mig..... den som står henne närmast, hon har heller i princip ingen kontakt med sin pappa.
Det var tuffa år men nu är det bättre..... du måste skapa en bättre relation till henne innan du kan ställa för tuffa krav på henne. Det blir bara sämre annars..... visa att du finns där, krama och förlåt mer än skälla och kräva även om du vet att hon har fel.... det är en jättelång process. Kämpa för att komma in på BUP och förstå att du är ändå din dotters stora stöd i livet även om det inte känns så nu, hon har låtit dig upptäcka det, det blir bättre. Lycka till!!

Tack!
Även om en del ord ni skriver känns hårda, så vet jag ju någonstans att det är så..

Men kramas det gör vi massor, att jag älskar henne säger jag ofta...men det är nog som så, att jag får backa i att Inte förstora upp det hela, det är nog där min problematik ligger..

Anonym (Kaos) Trådstartaren

Äldre 3 Mar 10:22

#13

MikNis skrev 2014-03-03 10:14:23 följande:

Sluta nu

Du beter dig på ett sätt som får lägervakterna på guantanamo att framstå som mjuka.
Genom att inte tillåta henne att låsa toalett dörren och dagliga kroppsbesiktningar..

Ett tips är att söka information om självskade beteende

Men vad ska jag sluta med?? Fråga om råd?

Jag HAR läst Allt om självskadebeteende, tro mig! Men det står tyvärr inget om hur JAG som person och mamma till min dotter ska hantera det!

Jag skriver ju inlägget för att få råd och stöttning, inte för att bli trampad på och nedtryckt!

Det verkar som om du har väldigt bra erfarenhet om just detta, så i nästa inlägg, kanske du har ett BRA råd att ge mig?

Jag tar tacksamt mot det, men ska du fortsätta trycka ner MIg i mitt försök att få svar på en del frågor, kan du låta bli..

Anonym (Kaos) Trådstartaren

Äldre 3 Mar 10:25

#14

Nitor skrev 2014-03-03 10:17:32 följande:

Hur är det när hon inte har sina downs, kan ni prata om vad som tynger henne?

I sina downs blir hon som jag skrev, arrogant, trotsig, ignorant, omedgörlig..ska dra hemifrån...tom blick, ledsen..

Hon vill inte prata, utan är som en mussla, där har jag försökt allt, men får acceptera det, hon har kuratorn hon pratar med, så jag får vara glad att det är Nån hon öppnar sig för...

Anonym (Kaos) Trådstartaren

Äldre 3 Mar 10:41

#20

eveS skrev 2014-03-03 10:26:56 följande:

Jag är inte förälder så jag vet inte hur det känns men jag hade problem med självskadebeteende från det jag var 12 tills jag var 19. Mina föräldrar fick reda på att jag skar mig först när jag var 17 så det är bra att du har upptäckt det tidigt. Min mamma reagerade med att rensa huset på vassa grejer när jag var hemma och jag fick inte gå på toa eller duscha med dörren låst, nu är din dotter inte jag men enda reaktionen från min sida var att jag bara blev ännu argare på henne. Jag inser ju att hon gjorde så för att hon inte ville att jag skulle skada mig själv men efterhand så är det inte något som jag skulle göra i samma situation. Nu känner jag varken dig eller din dotter men jag kan bara hoppas att ni har bättre relation än vad jag och min mor har så att hon faktiskt känner att hon kan komma till dig med sina problem och vara ärlig om du frågar hur hon mår.

BUP ger jag inte mycket för, det var först på vuxenpsykiatrin som jag faktiskt kände att jag fick den hjälp jag behövde för att sluta. Pappa hade en bättre taktik med självskadandet, han frågade ofta hur jag mådde och även om det blev lite tjatigt så kunde jag ändå vara ärlig ofta och säga om det var en dag som var mindre bra och sen försökte vi komma fram till varför det inte var så bra och varför jag ville skära mig. Det är ganska svårt att prata om sånt med en förälder då man ser att det sårar dem också och skulden kan i sämsta fall bli ännu en anledning att skada sig själv. Vet du om hennes kompisar vet om hur hon mår och hanterar det? Bra vänner är också ett bra säkerhetsnät så att säga. Jag hade en kompis som jag kunde kontakta och säga att jag inte mådde så jäkla bra och hon svarade med att ta en promenad med mig eller kanske bara sitta och fika och prata av sig och det hjälpte till att stoppa den där självskadecirkeln innan jag faktiskt hade hunnit komma fram till då jag skadade mig.

Har ni hunnit tänka över sånt hon kan göra istället för att skära sig? Är ju lite olika från person till person men fysisk aktivitet brukar hjälpa för många. Får ni kontakt med skolkuratorn så kan det hjälpa att skynda på saker och ting vilket jag tycker BUP borde ha gjort till att börja med men får ni träffa någon som din dotter inte riktigt kommer överens med så be att få byta kontaktperson. I Boden efter första mötet på BUP så visste jag att jag inte tänkte gå dit igen så vi bytte och hamnade i Piteå hos två som var mycket lättare att prata med. Finns det privata psykologer där ni bor? Då kan det vara bra att kolla upp deras tider om du inte har gjort det redan.

Tack för att du delar med dig!
Och det är väl lite så som du skriver för min dotter med antar jag, hon blir arg på mig och jag har väl svårt att hitta balansen.

Sen ÄR det svårt att dra hela lasset själv, jag har ingen att bolla med, ingen partner eller annan som kan ta hand om det också, utan jag får försöka rodda det själv..

Aktiviteter finns det nog Inget hon inte har provat, sist nu va det dans, 2 ggr i veckan...det tröttnade hon på efter 4 ggr..allt hon påbörjar lessnar hon på. Jag har följt med, stöttat och köpt kläder, skor, väskor...ja allt hon behövt till sina olika val av aktiviteter, men som sagt, hon slutar tvärt och det går inte att få henne tillbaka dit.

Tyvärr, verkar detta va en "fluga" nu, då fler av hennes vänner också skär sig, jag har markerat vilka jag inte vill att hon umgås med, men jag kan ju inte låsa in henne...
En del saker behöver hon komma på själv också..men hon vet om det och ibland kan hon hålla med, men så faller hon tillbaka i det umgänget..

Hon har en kompis hon pratar mycket med..lika gammal som henne, mår väl själv inte så bra..så jag vet inte vad det ger för positiv inverkan på min dotter..

Anonym (Kaos) Trådstartaren

Äldre 3 Mar 10:44

#22

Nitor skrev 2014-03-03 10:29:48 följande:

Så du får ingen kontakt med henne när hon mår bättre?

Njeaa, när jag då börjar prata med henne om hur hon mår osv, slår hon bakut ganska direkt och säger att hon inte orkar prata om det, så där stannar det oftast.

Anonym (Kaos) Trådstartaren

Äldre 3 Mar 10:48

#23

Anonym (skar mig) skrev 2014-03-03 10:34:43 följande:

Ta inte åt dig av nedlåtande inlägg, de förstör mer än gör gott.

Jag tycker det verkar som att du gör så gott du kan, och jag har ju bara erfarenhet från en sida av historien, som en självskadade tonåring. Har inga tonårsbarn än själv och det är dessutom två pojkar.

Försök ta kontakt med skolkurator så länge, tills ni kommer vidare med BUP, alt. en kurator via VC. Du kan ju gå själv första gångerna, för att få lite hjälp med hur du kan hantera din dotter när hon får sina downs. Och kanske att du lägger annat åt sidan ett tag och ägnar lite mer tid ihop med din dotter, prioritera henne, utnyttja stunderna då hon är uppåt för att komma henne djupare, lyssna... riktigt verkligen lyssna och ta in vad hon säger, och när hon har sina downs är det bara att vara där, stötta, lugna, gråt ihop, kramas, ät glass, glo på film, whatever...

Och fortsätt sätta gränser, de som är självklara. Det är ju inte ok att sticka hem till en kompis mitt i natten o sova över när man är 13. Min mamma hade exempelvis bara gått rakt över och dragit hem mig om så hade behövts. Regler behövs, och det kan vara hemskt att vara hård mot sina barn ibland, men det visar ju också indirekt att du bryr dig och ser henne.

Kämpa på, det kan bli några jobbiga år men du har åtminstone uppmärksammat det i tidigt skede vilket ju är bra.

Kram och lycka till!

Tack!

Jo då, vi Har massa mysiga stunder ihop, vi fixar mat ihop, tittar på film, går i affärer, bio...alltså, allt det man ska göra med sina barn/ungdomar. Sen ÄR hon 13, inte så skitkul att umgås med mamma alla ggr heller.

Jag vet att gränssättningen är viktig, däremot är den svår att få till på ett bra sätt. Och det är ju just när jag sätter gränserna som hon blir aggressiv och oregelbar..jo, 13 i alla ära också..

Jag har idag varit i kontakt med Socialtjänsten, där jag har bett om föräldrastöd, så det ska vara på gång och bara det kan vara till stor hjälp för mig..

Min dotter skär sig =(

INNEHÅLL