Den biten har jag inte tänkt på..men tar absolut till mig det.
Idag har det varit många samtal till kurator på skolan och socialtjänsten, just nu står jag i telefonkö till BUP.. Skam den som ger sig!
Jag är lugn..
Jag ser vad du skriver och jag tar till mig det, verkligen. Problemet är ju som jag sagt hela tiden, att hitta en balans i det hela och det är ju just det jag efterfrågar här. De svar jag redan fått har varit viktiga för mig och jag har tänkt till på fler områden, som tex detta med att hon måste ha upplåst, att få se hennes armar och ben...
Självklart förstår ju jag också att det kan verka kränkande och VA kränkande!
Jag ska helt klart tänka om där..
Jag har varit i kontakt med ungdomsmottagningen på orten, däremot anser de efter ett möte med deras grupp, att de inte har de verktyg eller de resurser för att hjälpa henne och de hänvisade vidare till BUP.
De har även dessvärre, samma väntetid.
Vi hanterar ju saken olika, så som anhörig så som den som har självskadebeteendet.
Jag har heller inte de rätta verktygen antar jag, men jag har konfronterat...vilket man kanske inte ska, jag vet inte.
Hon har kontinuerlig kontakt med skolkuratorn, ett par ggr i veckan, senast idag per telefon då hon är hemma från skolan..
Men även kuratorn säger att det är för stort för henne och hon tar tag i det hon kan så mycket det går utifrån den situation som är för stunden..
Tack för att du delade med dig!
Den tar jag också till mig...Tack!
Hon skriver mycket dagbok och jag vet att hon har lättare för att skriva...
Jag förstår hur du tänker.
Problemet här är att hon verkligen Vägrar prata med mig, hon har kuratorn som sagt och henne börjar hon öppna sig för mer och mer..
I grund och botten ligger det grav misshandel på henne från hennes pappa, detta uppdagades inte i tid då hon döljde det såpass bra när hon hade varit där.
Det handlar om både fysisk och psykisk misshandel och han är dömd för grov fridskränkning, bara böter dock..Jag förbannar mig än idag att jag inte såg något!
Han är anmäld från skolan 2 ggr, tredje gången faktiskt idag. Fick samtal från rektor nu för en stund sedan att de valt att lägga in ny anmälan till Socialtjänsten.
Så jag vet om hennes problem och varför hon inte mår bra, hon hatar sin pappa och allt han gjort mot henne..
Så ditt råd är att jag ska fortsätta krama henne och tala om att jag älskar henne över allt annat...för att sen vända hennes beteende ryggen åt?
Du vet ju inte vår historia alls och kan va lite svårt då att yttra sig om den..Har man suttit själv i ett självskadebeteende kan jag förstå att man reagerar utifrån det jag skriver...det finns andra i tråden som har haft samma beteende, men som skriver annat än vad du gör..
Alla hanterar vi saker på olika sätt.
Jag har även skrivit som svar på vissa inlägg att jag tar åt mig åt allt som i skriver, så som detta med att låta henne a ha olåst dörr, checka av hennes kropp osv..har du läst mina svar till de tidigare inläggen, så ser du även där att jag skrivit att jag får tänka om...alla svar här är viktiga för mig, men att attackera mig, är inte ok!
Alla har sin rätt att skriva och alla har rätt att reagera, men jag har skrivit HUR jag har hanterat det hittills....det innebär inte att jag kommer fortsätta med det..som sagt, det finns ingen utbildning på hur man ska bete sig i en sån här situation, alla föräldrars mardröm!
Tack för det tipset, ska absolut kolla upp det!
Och visst är det som du skriver och va mycket lättare det är att förstå när man ser det såhär..
Som jag skrev tidigare så har måna inlägg här fått mig att tänka om, att se det från en annan synvinkel, jättenyttigt och jag tar tacksamt mot alla råd och "omvändande tankar"
Jag Finns ju här hela tiden för henne, Alltid! Och det pratar jag med henne om också, spelar ingen roll vad det är så kan hon komma till mig, dessvärre har hon valt bort mig som bollplank och det kan jag köpa, då hon säger att hon vill inte prata med nån hon känner och står nära, så där har hon kuratorn till hjälp.
Sant!
Vi .. eller jag, försöker påverka framtiden, antagligen på ett helt fel sätt! Är medveten om det nu..
Jag visar inte henne hur jag mår själv, felet jag gjort är väl mer att jag "hängt henne i hasorna" och naturligtvis slår hon bakut!
Anonym ("gå före")
Jag har ett tips, som dock är orättvist att använda och leder till att andra hamnar längre bak i kön som har samma behov av hjälp som din dotter. Om du är på riktigt rädd för att hon ska begå självmord så tycker jag ändå att du kan använda det.
Och det är att ringa till Bup och säga att din dotter beställt hem några konstiga tabletter på nätet. Sök runt lite själv efter vilken slags tabletter som du kan tänka dig att din dotter kunnat tänka sig ta. Tabletter som stillar hunger (för bantning), antidepressiva, berusningstabletter eller vad som nu kan tänkas passa in. Ta reda på hur de ser ut och beskriv dessa för bup. Uttryck din stora oro för det här med tabletterna och att du inte vet om hon tagit dem innan och att det bara var ren tur att du hittade dessa. Ni behöver inte ta med er tabletterna in och dottern behöver inte förklara varför hon hade tabletter- bara hur hon mår och vad hon tänker.
Ni kommer få åka in fortare än ögat.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Av nån anledning fick jag inte med ditt inlägg vid taggning.
Blir bestört när jag läser ditt inlägg. I det hela säger du att jag ska be min dotter ljuga?
Självklart vill jag att hon ska få hjälp snabbt, men inte på det sättet...
Jag vakar, men jag vakar backandes från och med nu.
Nej, det ÄR inte acceptabelt och det har jag markerat med, att jag inte stöttar hennes beteende och det rådet fick jag från kuratorn, MEN i det, är det också viktigt att samtidigt försöka få henne att förstå ATT jag finns där och älskar henne...så sett är det väl det enda jag har fixat hittills..
Det är inte mindre frustrerande och ja, jag tappar väl sanset ibland ..
Men det går inte att hålla henne inlåst, det gör henne bara mer arg och hatisk och det behöver hon inte just nu, samt att mår hon inte bra psykiskt, så försvinner det knappast efter en veckas inlåsning med mig...
Fast, det jag har lärt mig är att ett sånt här beteende kan hålla på i åratal!
Ska jag låsa in henne i åratal?
Jag kan förstå hur du tänker så sett och ja, det är sjukt jobbigt att veta att det kan ske när som, vart som helst!
Men, jag kan inte låsa in henne för evigt..
Man låser inte in ett barn som någon annan vill skära, man tar hand om förövaren då...
Här måste jag på nåt sätt skydda henne från sig själv och det är skillnad..
Tack för att du delar med dig..
Jag har förstått av fler som skrivit att de tyckte det var jobbigt att ha en "hök över sig".
Jag har backat och jag tror jag är på väg att hitta en balans, antagligen till nästa gång det händer nåt.
Lycka till!Tack för att du delar med dig!
Jag har efter att jag startade tråden ändrat på massor med mig själv gällande min dotters beteende.
Jag har dock aldrig nekat henne att sova hos kompisar eller va själv hemma eller något sådant, för visst kan det hända när som, vart som helst!
Men jag har backat gällande "övervaket" här hemma. Slutat "helt" med det..
Problemet med dotter är att hon vägrar prata om sitt mående med mig, så fort jag ens nosar på det, blir hon hysterisk och skriker att hon inte vill prata om det med mig..
Jag låter det vara så, men samtidigt talar jag om hur jag ser på det och talar om varje dag att jag älskar henne och finns där, oavsett!
Hon morrar mest, i morse hade vi svängdörr och ett hej då, blev gap och skrik och Pang! Men, 13-åringen talar också och det är inte enkelt att sålla en tonårings frustration, samtidigt som hon inte mår bra...det är ju 2 olika kamper hon har just nu...
Jag kämpar på och jag är superglad åt alla tips jag får från Er som vill dela med er av er situation ni haft.
Tack snälla!
Pappan och jag separerade 2003.
Vi hade henne varannan vecka och hon va då 3 år.
Ja det fanns naturligtvis en anledning till att vi gick isär, då det va ett väldigt destruktivt förhållande.
Däremot aldrig mot henne...
Åren gick och hon förändrades, en dag uppdagades det att pappa hade varit elak, då skulle hon fylla 10.
Allt bara forsade ur henne och hon berättade allt som hänt och som hon mindes under åren.
Hon berättade saker som var rent vidriga!!
Hon har haft kuratorkontakt hela tiden och det har funkat bra, har vi tyckt...men det har hunnit i kapp henne rejält nu, så den kontakten skulle va varit mer inriktad på hennes psykiska mående antagligen..
Jag visste ju som sagt vad inte vad som hände, fram tills då hon berättade.
Efter det har jag gjort allt som stått i min makt för att skydda henne, hon har inte bott hos sin pappa sedan dess..jag ansökte om enskild vårdnad, men fick "bara"boendet.
Han är dömd för grov fridskränkning och skolan har vid ett flertal ggr gjort orosanmälan till soc gällande honom.
Detta hjälper inte henne just nu, utan hon slåss ju mot det han gjort henne....
Hon har jättebra kontakt med skolkuratorn just nu och har valt själv att gå till henne det första hon gör på morgonen när hon kommer till skolan, vilket jag tycker är jättebra, då känner hon själv att hon behöver det..
Vi jobbar på =)
Som jag skrivit tidigare, så hanterar man det olika. Jag hanterade det fel..eller kanske gör lite fortfarande. Men jag försöker tänka mig för varje gång det brakar här hemma.
Tyvärr är det skolan som blir drabbad nu. Vissa dagar vägrar hon gå till skolan...som i morgon. Fick för en stund sedan infon från henne att i morgon tänker hon minsann inte gå!
Jag försöker varje gång tala om hur viktigt det är att gå och vad jag tycke rom att hon Inte går till skolan...men hon är ståndaktig, går inte att rubba hennes beslut =(
Jag känner igen det du skriver med att du inte tyckte om att de lade sig i...lite så är det ju här med, hon vänder helt ut och in på sig själv när jag är lite för på..
Det ÄR en balansgång och när man väl tror man hittat en bra balans, så skiter det sig! =/
Hon säger bara att hon inte mår bra och "du vet ju hur jag mår"..
Min dotter är av natur en riktigt enveten person, har hon bestämt sig för något, då är det så, den när hon inte mår bra, blir det ett steg värre OCH svårare att prata med henne..
Kuratorn har tystnadsplikt även för en minderårig, Enbart om det är fara för hennes liv, hot om självmord osv, får de gå vidare till vårdnadshavare.
Men hon är ganska fåordig vad jag förstått, börjar lite smått öppna sig..
Jag får inte ställa några frågor alls..Hon blir tokig om jag börjar med det,
Jag kan fråga hur hon mår, eller "är du ok"..Mmm, får jag till svar då på sin höjd..Jag har lärt mig backa där nu, tycker jag ger henne den space hon behöver ha, utan att släppa henne helt.