Får ta "studenten"

För mig och för henne är det något att fira. Hon har verkligen kämpat igenom hela sin skolgång. Fick inte rätt resurser i grundskolan p g a alla besparingar. Hon har haft praktik 3 dagar i veckan från 7-16 gått i skolan 2 från 8,30-16, det är mer än vad många av dagens andra ungdomar skulle orka med. Hon har aldrig legat på latsidan utan verkligen kämpat.... SÅ vi ska ha ett storfest och är stolta över vår dotter, för hon ska ta studenten........

Nu ska vi inte köra vem som är värst, men det verkar inte värre än vad många andra gymnasiestudenter har. Min egen tonåring beger sig av 7 på morgonen och kommer hem vid 17-tiden.
Det är tufft att läsa på gymnasiet och de flesta jag känner till har långa dagar. Sedan får vi inte glömma att de flesta, utöver dessa dagar, har säkert minst ett par timmars självstudie efter detta.
Men det beror självklart vilket program man går på.

När jag tog studenten sprang IV-eleverna ut samtidigt med mössa och vit klänning. 

Självklart är studenten för alla som slutar sin skolgång.  Sen om man slutar efter 2 år eller 3 år eller 4 år har ingen betydelse.

Är skolan slut så är den och då tar man studenten. 

Sen hur man väljer att fira den är ju en helt annan sak. Men studenten tar hon ändå.

Hur resonerar hennes andra skolkamrater som går samma som hon?  

Alla som gått yrkesprogram eller läst andra gymnasieutbildningar och går ut med flera underkända betyg tar ju ändå studenten.  Det finns inget som heter godkänd eller icke längre.   Jag hade några drönare i min klass som inte hade fullgågna betyg, dom tog ändå studenten eftersom skolan de facto tog slut.  Våra tre år var över. 

den gamla sortens studentexamen försvann på 60-talet.  

Min dotter vill inte gå på balen. Men hon vill gärna kunna gå på utsläppet med en mössa för att fira att allt är slut med sina vänner och jämnåriga............

Jo hon får ta studenten. Själva utspringet och allt vad det innebär, har idag ingenting att göra med om man klarat alla kurser, eller har högskolebehörighet m.m. 
Hon kommer att få springa ut med sina vänner. 
Jag tog studenten förra sommaren, har betyg i allt men många IG. Har inte högskolebehörighet... Var nervös att jag inte skulle få springa ut och "ta studenten". Men det jag just skrev, så förklarade dom för mig. 

Nej. 2250 poäng är man tvungen att ha för att vara godkänd och ta studenten.

Man 10 % IG.

Rektorer idag säger annorlunda. Det var så förr. Idag är studenten egentligen bara en "fest". Alla får springa ut.

Man firar att tre år med klassen har tagit slut. Även om man ska plugga upp betyg senare blir det ju inte samma sak. Åren som gymnasieelev är slut. Man kan ha mycket att fira även om man inte har slutbetyg än. Som t ex. en av mina bästa vänner som var tvungen att dela upp sista året pga svår ångest. Hon kunde fira att hon faktiskt hade orkat med hälften av kurserna och fått bra betyg trots sitt dåliga mående. Hon hade verkligen gjort sitt bästa och självklart ville hon dela den glädjen med oss vänner som sprang ut samtidigt, även om hon skulle återvända till skolbänken till hösten. Kul att springa ut året efter med folk hon bara hade läst ett par kurser med...

slutbetyg får alla som slutar skolan.  Oavsett sen HUR ens betyg ser ut.  Har man gjort det man kunnat i skolan och fått fullständiga betyg även om man fått IG i alla ämnen så har man ett slutbetyg. 

Därför får alla med slutbetyg ta studenten. Häpp! 

Enligt vem? Det är ju skillnad på hur du vill att det ska vara och hur det faktiskt är i verkligheten.

Är det inte lite respektlöst att kalla någon som verkligen har gjort sitt bästa, men som inte har fått slutbetyg för fuskande lallare när det ligger diagnoser eller olyckliga händelser bakom?

du kan inte tänka dig att världen är en annan färg än svart eller vit?

Folk med diverse bakomliggande problem  kan vara jävligt glada över att äntligen få sin vita mössa och vilja fira - även om betygen inte är så lysande eller rent av katastrofala eller uteblivna.

man är inte efterbliven eller lat bara för att man inte går ut med höga betyg. 

Många många kämpar förtvivlat för att ta sig igenom gymnasiet - är inte det värt att firas? 

Det är DIN personliga åsikt ja...

Eftersom studentexamen avskaffades på 60-talet finns det inget som heter att man inte får.

Alla som slutar sin utbildning har rätt till en vit mössa.
Sen får var och en lägga sin egen betydelse och åsikt om vad mössan står för.
Både av den som bär den och av den som står bredvid.

Det är du som argumenterar genom hela tråden.

Det är säkert många som mer eller mindre delar sin syn på saken; jag utgår själv sontant från att man slutfört gymnasiet när det "tas studenten" om jag inte hör något annat. Du tar dock inte till dig att vad du listar ändå är en subjektiv uppfattning av vad "ta studenten" innebär.

 Att "den riktiga" studentexamen nämns är för att man lika väl som ex din "kravspec" skulle kunna argumentera att ingen alls efter -68 "tagit studenten"; inga studentexamina genomförs ju numera.

DU väljer att definiera "ta studenten" som just fått slutbetyg. Därtill väljer du  som jag förstår det  - något ologiskt om det är slutförd utbildning som ska gälla -  att"godkänna" även betyg där det ingår icke godkända ämnen. Det står någon annan fritt att välja att definiera kraven för att "ta studenten" som "haft minst godkänt i alla ämnen på gymnasiet", "avslutat den gemensamma tiden på ungdomsgymnasiet" eller annat.  I den mån man alls borde använda begreppet sedan studentexamina avslutades alltså, fast det är ju praktiskt att behålla namnet.

Du behöver inte alls hålla med om någon annans definition men rent objektivt har du inte lämnat några argument för att just din är den enda rätta; din personliga åsikt om "moral" är ju inte ett sådant argument.

Varför är det respektlöst? Jag skulle kunna förstå din poäng om det fortfarande var så att de som inte klarade sig fick gå ut bakvägen, men idag är det allmänt känt att man kan delta i firandet även om man har IG i alla ämnen, så när man ser studenter på stan tänker man ju knappast: "Oj, det där är uppenbarligen en väldigt lyckad individ!".

Att ta studenten är för många en viktig milstolpe i livet. När man som barn följer med på kusinens utspring eller ser studentflaken på stan drömmer man om den dagen man själv står där och firar med sina vänner. Om vi tar min kompis som gick sista året på halvtid som exempel igen hade hon då valet (om hon skulle följa dina regler) att antingen missa denna viktiga milstolpe eller springa ut med en klass hon knappt känner någon i året efter. Hon valde istället att springa ut med oss och såvitt jag vet var samtliga inblandade glada över det, men låt oss säga att du hade gått i vår klass. Du hade blivit upprörd över hennes respektlösa beteende, men släppt det efter ett tag (kan ju knappast vara ett centralt problem i ditt liv). Om min kompis hade följt dina regler hade det fortfarande varit en sorg för henne. Varje juni när hon ser studenterna i stan och den dagen hennes egna barn tar studenten skulle hon tänka: "Fan vad trist att jag aldrig fick uppleva det där pga min jävla ångestsjukdom!". 

Om vi då ska välja vems känslor vi ska ta hänsyn till: att du blir upprörd eller att min kompis alltid kommer att sörja att hon inte fick fira studenten är valet enligt mig självklart: vi tar hänsyn till kompisens känslor och låter henne vara med. Jag är knappast ensam om den åsikten.

studenten är avskaffad för länge sedan, och man har studentmössa vare sig man har ig eller inte i betyg.

Ja, det är ju ok att du väljer att göra så så länge andra slipper rätta sig efter det.

Men tänk om du får ett barn med inlärningssvårigheter som verkligen har kämpat och presterat så bra hen bara kan, men inte klarar av gymnasiet - skulle du inte i den situationen tycka att ditt barn förtjänade ett firande mer än en normalstörd festprisse som precis blev godkänd? Hur tror du att ditt barn skulle känna om du skulle strunta i firandet för att dina principer är viktigare än att uppmärksamma det faktum att ditt barn verkligen har gjort sitt yttersta utifrån sina förutsättningar?

Beror ju på vilken typ och vilken grad av inlärningssvårigheter det handlar om. Tänker på de som har för högt IQ för särskola, men inte riktigt tillräckligt högt för att klara den vanliga gymnasieskolan. Känner till en kille som tragglade på IV och inte klarade de mer "rena" ämnena, men som fick bra betyg i mer praktiska kurser, fixade praktik själv och fick fast jobb på ett lager. När han sprang ut var mamman med all rätta stolt som en tupp.

Om du vill ha välmående barn går det inte att vara så principfast i alla lägen. Ibland måste man rucka på sånt och se barnets känslor och behov. Min svärmor är t ex. en sån som är helt emot socker och min sambo kommer fortfarande ihåg hur ledsen han blev när de hade bakat muffins på dagis och fritids och alla mammor utom hans stolt smakade. Om hon bara hade smakat en endaste smula hade min sambo också fått uppleva den stoltheten, men hon valde att hålla sig till sina principer. Är det verkligen rätt att hålla sig till sina principer i alla lägen?

eh jo... Har man inlärningsvårigheter ÄR det svårt att bli godkänd även i dom mest basala kunskaperna.    hur mycket du än pluggar så är det mycket som inte fastnar pga dom svårigheter man har. 

och inlärningssvårigheter har ju inget att göra med intelligens som bekant är.  

det är många som inte klarar av att få slutbetyg pga vanliga "enkla" inlärningssvårigheter som tex dyslexi, ADHD eller liknande.  Dom kämpar i majoriteten av fallen betydligt mer än pluggisarna men får ändå knappt godkänt.