pojkväns bror dum mot min hund

Sen jag insåg vad brodern försökt med så har jag ju givetvis aldrig haft dem som hundvakt efter det. Men innan jag anade något så var han där ibland. Ångrar det djupt idag.

Jag gör verkligen allt jag kan för att min hund ska slippa detta barn, tar aldrig med honom dit längre. Problemet är när dom kommer oinbjudna hit. Jag gör ju självklart allt för att barnet inte ska lyckas med något och det har ibland slutat med att jag stänger in hunden i ett annat rum. Vilket jag tycker är gräsligt, det är mitt hus och min hund. Han ska inte behövas stängas in av någon anledning!

Nej föräldrarna förstår inte alls varför jag brusar upp. Dom fick reda på att jag inte ville vara nära barnet med hunden och måste missförstått eller något, för dom blev tydligen jättesura och tolkade det som att jag hatade dom. Min pojkvän blir arg men det känns som att han blundar för problemet

Vi behöver inte hundvakt ofta, detta var under en kort period på ca 1 månad då min pojkvän fick lov att arbeta i en annan stad och det strulade på mitt jobb. Idag är det otroligt sällan vi har behov av hundvakt

Självklart kan han vara ensam i ett rum, men det är inte rättvist. Han är så snäll mot alla andra människor, stora som små. Men just detta barn tror jag att han blir för provocerad av. Han har ju självklart inte gjort illa barnet.

Ja det har du verkligen rätt i. Vi ska själv ha barn också. Så det är otroligt viktigt att detta barn inte förstör honom psykiskt.

Detta är verkligen otroligt jobbigt, har svårt att tro att dom kommer ta detta på ett vuxet och bra sätt

Har flera gånger sagt "om du inte är snäll mot hunden får du inte komma hit något mer" men föräldrarna backar aldrig upp mig.

Dom kommer alltid oinbjudna så är svårt att säga ifrån, då säger dom väl att dom aldrig mer ska komma och hälsa på.

Ja, har pratat med min pojkvän med han säger att "han är ju bara ett barn"

Men han har verkligen ingen respekt för djur! Har aldrig vart med en sådan respektlöshet hos ett barn, oavsett ålder.

Kommer nog riva upp ett bråk av allt detta, känner jag föräldrarna rätt så vänder som bara kinden åt och fortsätter låtsas att dom vet bäst.

Alltså ni är verkligen dom enda som förstår mig och håller med om att det är ungen och föräldrarna det sitter i.

Det är bara en känslig situation då jag ett flertal upprepade gånger sagt ifrån så tydligt jag kan, men får ta det enskilt med föräldrarna och inte ge mig förrens dom förstår att jag verkligen menar allvar.

Men det är så lätt att skriva här, så mycket svårare i verkligheten då man tycker att man säger ifrån och verkligen hoppas att dom tar åt sig, men ändå upprepar detta beteende.

Min hund är som sagt underbar och vänlig mot alla, och jag hoppas innerligt att detta barn inte lyckats förstöra något.

Han träffade ett annat barn bara förra helgen och det gick hur bra som helst. Det barnet var ca 3-4 år och var bara allmänt glad

Ska ta upp det en gång till med pojkvännen i helgen, då kan han ta diskussionen med dem, dom lyssnar ju inte på mig

Att koppla honom skulle nog funka om han var vild på eget intiativ, men han ville mest sova hela tiden. Så länge barnet inte rör honom eller skriker så ligger han bara och snarkar, ignorerar barnet totalt. Men självklart kan jag då hunden att fokusera på mig och "uppehålla" honom när barnet försöker. Men då kan jag inte sitta ner och tex dricka kaffe med resten av sällskapet. Då kommer barnet att springa fram och bryta hundens fokus till mig. Måste röra mig ifrån barnet och inte tappa hundens fokus. Han är jätteduktig på att lyda och göra självklart som man säger, men det är utmattande att "beskydda" honom mot ett skrikande liten monster i flera timmar :(