Har ni efter att ha fått erat första barn ändrat er i frågan hur många barn ni vill ha? Jag har alltid velat haft minst tre barn då jag själv är uppvuxen med ett syskon och alltid önskat att jag haft fler, men nu när jag har ett barn undrar jag hur jag ska kunna ge så mycket kärlek och tid som jag vill till fler barn än bara det jag har nu.
Har ni efter att ha fått erat första barn ändrat er i frågan hur många barn ni vill ha? Jag har alltid velat haft minst tre barn då jag själv är uppvuxen med ett syskon och alltid önskat att jag haft fler, men nu när jag har ett barn undrar jag hur jag ska kunna ge så mycket kärlek och tid som jag vill till fler barn än bara det jag har nu.
Jag har alltid tänkt att jag vill ha flera barn, minst två i alla fall. Men med ett väldigt krävande första barn så har tankarna ändrats. Nu känns det som att det blir max två barn. Det är inte säkert att det blir mer än ett (sonen är 1,5 år nu), men vi får väl se hur det känns om nåt år eller så, när sonen har blivit lite större...
Jag har alltid tänkt att jag vill ha flera barn, minst två i alla fall. Men med ett väldigt krävande första barn så har tankarna ändrats. Nu känns det som att det blir max två barn. Det är inte säkert att det blir mer än ett (sonen är 1,5 år nu), men vi får väl se hur det känns om nåt år eller så, när sonen har blivit lite större...
Nej men efter nr2 har jag ändrat mig. Har tänkt mig tre barn men denna graviditeten med barn nr2 är hemsk. Bara massa smärta och krämpor så jag kommer inte att vilja gå igenom det en gång till, tyvärr. Vill vi ha fler barn i framtiden så får det blir via adoption.
Jag är inte Almina och jag vet inte om vi delar exakt samma upplevelse.
Men det finns ett antal parametrar man kan applicera på "överlevarbarn" eller "high need Babies" och de flesta passar in på min son.
Han var inte på något sätt överaktiv i bemärkelsen att man misstänkte något funktionshinder/störning typ ADHD eller så. Men han krävde uppmärksamhet och ville vara med hela tiden och överallt. När andra barn vilade i vagnen stod han i min famn. När andra barn var nöjda med att lärt sig åla fram var han bara frustrerad över att han inte kunde krypa. När han lärt sig krypa ville han direkt kunna gå. Han var extremt morgonpigg och sov inte alls mycket. Ändå väldigt skärpt, nyfiken och uppmärksam på sin omgivning. Också väldigt känslig, kunde sympatigråta när andra småttingar var ledsna.
Han var helt enkelt väldigt krävande. Han är också mitt livs största glädje och stolthet, det finns inget finare barn. Men att slänga in en till spelare på den spelplanen vi haft, i form av ett syskon, det hade tagit knäcken på båda oss föräldrar.
Nej jag känner knappt att jag räcker till som det är nu, så jag är inte jättesugen på fler barn. Syskon är viktigt men inte på bekostnad av oss som redan finns i familjen. Vi har dock några år på oss innan vi måste stänga fabriken för gott så vi får väl se 
Nej jag känner knappt att jag räcker till som det är nu, så jag är inte jättesugen på fler barn. Syskon är viktigt men inte på bekostnad av oss som redan finns i familjen. Vi har dock några år på oss innan vi måste stänga fabriken för gott så vi får väl se 
När jag fick mitt första kände jag mig nöjd, var bara i tonåren. Men när jag blev gravid med tredje strax efter jag fött mitt andra så kände jag att det inte var så dumt ändå. Kände mig nöjd, blev gravid senare igen och tänkte att det räckte med en fjärde sista, blev tvillingar och sen kände jag mig mer än färdig. Nu i efterhand önskar jag nästan att jag hunnit skaffa ännu fler, det var ju ganska lätt. På sätt och vis är jag glad att jag inte gjorde det så jag kan lägga resterande energi på mormorrollen!