Finns det villkorslös kärlek mellan par? Jag har själv känt villkorslös kärlek i ett kärleksförhållande, men har aldrig fått det tillbaka nån gång. Undrar om det är så ovanligt som jag tror.
Jag har en partner nu som jag känner kärlek till, dock ej villkorslös. Hans kärlek till mig är heller inte villkorslös. För mig känns det därför inte helt äkta. Hur resonerar ni?
Intressant. Hur definierar du villkorslös kärlek? För mig är det att jag älskar någon oavsett vad den personen gör, i princip. Och så känner jag för min son. Jag älskar min man, min mamma osv men inte villkorslöst. Skulle min man begå ett allvarligt brott (ja alltså inte typ fortkörning nu) så skulle jag inte kunna fortsätta förhållandet med honom. Skulle min son göra det så skulle jag givetvis inte acceptera det på något sätt, men han är ändå min son och jag skulle aldrig sluta älska honom.
Jag vet precis vad du talar om, jag har känt så för en person jag haft ett förhållande med, en enda gång i mitt liv. Det är en kärlek som går över allt annat och som handlar om att man vill den personen väl med hela sitt hjärta. För mig känns också allt annat i jämförelse platt och konstruerat. Jag förträngde den känslan länge, men tillslut gick det inte att leva så. Det handlar inte om att man står ut med att ta massor med skit, snarare tvärtom tycker jag, det handlar om att man kan se en människa som just precis bara en människa med fel och brister och att man trots detta älskar personen. Inte på en självutplånande sätt utan på ett sätt som fyller själen med liv och glädje. Det ger känslan av att kärlek till andra människor (dina barn, den du älskar) är meningen med livet. Kan du inte ta kontakt med personen igen, sån kärlek brukar inte vara ensidig...
Det är väl så här kanske att det kan vara svårt att tro att den finns om man aldrig har känt den för någon annan än sitt barn tex, eller kanske inte alls.
Jag menar bara att mina referensramar för vad jag anser vara kärlek har förskjutits. Innan jag upplevde den kärlek jag definierar som villkorslös hade jag definitivt ansett att det jag känner nu är äkta kärlek, men nu känns det ner som att jag älskar funktionen snarare än personen. Att personen är mindre viktig än vad den står för, vad den ger nig och gör för mig etc. Det är för mig en självisk känsla, som jag ogärna kallar riktig kärlek. Det är snarare ett behov av en annan människas välvilja gentemot mig som finns där så länge personen uppfyller mina behov, men inget jag känner för personen i sig oavsett om den tillfredsställer mina behov eller ej. Det vore som att älska sitt barn endast om barnet presterade bra skolresultat och gav en morsdag-presenter. Dvs att kärleken är villkorad så länge man får ut vissa saker av relationen och/eller personen.
Jag tycker att det endast finns villkorslös kärlek till mina barn,klart man kan bli arg och sur på dem men man står ju i princip nästan ut med vad som helst och förlåter dem alltid vad som än har hänt. Min sambo däremot skulle jag inte förlåta för vad som helst, skulle han vara otrogen så tar vårat förhållande slut ,så ja det finns villkor i vår kärlek. Det är likadant med vänskap för mig, om en vän skulle göra mig mycket illa så skulle vänskapen faktiskt upphöra men kärleken till mina barn kommer alltid att vara där.
Lika självklar som den känsla ni känner för era barn är den. Lika mkt på djupet. Lika omedelbar och statisk.
Alla villkor ni sätter upp - de är väl snarare till för att ni ska skydda er själva, för att ni inte tror er vara tillräckligt starka att stå emot äkta kärlek? Så därför väljer ni in personer ni kan leva gott med snarare än personer ni älskar. Så uppfattar jag svaren.
Inser att jag antagit mig en omöjlig uppgift. Detta är lite som att försöka bevisa Guds existens för de levande efter att ha kommit tillbaka från de döda. (Använder det som en metafor nu; är själv agnostiker.)