Jag älskar min katt som en syster, sjukt eller helt okej?

Det är helt okej tycker jag! Fast jag är också lite av en "crazy cat lady" ;) Jag har inga barn och har inga planer på att skaffa några heller, så min katt har fått bli något slags substitut.

När jag skaffade henne bodde jag centralt och billigt i en hyfsat stor stad, men för att ge henne möjligheten att springa ute så har jag flyttat ut på landet. Sämre kommunikationer och extrautgifter i form av busskort samt internet (som ingick i mitt förra boende). Hon äter det bästa torrfodret och äter lyxigt blötfoder, även då jag har ont om pengar. Jag drar hellre ner på min egen lyx än låter henne lida. Hon är försäkrad, vaccinerad och kastrerad. Hon sover i min säng och gillar att vara lilla sked ;)

Jag skulle säga att jag älskar henne lika mycket som min mamma och pappa, fast kanske än mer villkorslöst.

Min katt är som min lilla bebis. Älskar henne så otroligt mycket och jag höll på gå under av oro när hon smet ut så jag tycker inte du är konstig :)

Jag hade också en bästa vän som var katt, Mimmi hette hon (jag var 8 år när hon kom hem till oss). Vi hade en väldigt speciell relation arter emellan, jag tror hon kanske uppfattade sig som min mamma.
När jag kom hem från skolan satt hon ute och väntade på mig, sprang fram och hälsade och följde med mig in och när jag sov, så sov hon alltid på huvudkudden bredvid mig. Ibland så smög hon fram till mitt ansikte och luktade vid min näsa, som för att kolla att jag andades fortfarande. Vissa mornar kom hon jamande in med mindre delikat frukost som kunde vara mus eller fågel.. Hon följde mig vart jag än gick (ibland även till skolan vilket var lite jobbigt..), badade t.o.m. med mig men höll sig dock på badkarskanten och smakade skum.
Ibland smög vi ut på natten när mina föräldrar sov och gick ut i skogen. Jag var aldrig rädd, för jag litade på hennes djuriska instinkter när vi gick/sprang ute tillsammans i månskenet. Vi pratade väldigt mycket, hon pratade på sitt kattspråk och jag pratade tillbaka på människospråk, hon ville alltid sitta i mitt knä så fort jag satt ner (även vid middag vilket inte mamma uppskattade...).
När jag inte var hemma gick hon runt och jamade i hela huset. Tyvärr så gick hon bort för ett antal år sedan, tänker på henne ganska ofta fortfarande och har bilder på henne vid mitt arbetsbord här hemma, hur töntigt och galet det än låter.

Ja, visst kan man se en katt eller hund (eller annat djur) som en bästa vän. Ibland kan de starkaste relationer uppstå även arter emellan, även om det kan vara svårt för andra att förstå.

Alltså, jag älskar min katt väldigt väldigt mycket. Han är som mitt lilla barn. Men jag SER honom inte som mitt barn för jag vet ju att jag antagligen kommer känna mer för mina framtida barn än vad jag gör för katten. 

Sen så älskar jag min familj och sambo mer. 

Har du syskon TS?

Sjukt. För att svara på frågan.

Norsk Skogkatt heter det. Och du har en huskatt eller blandras helt enkelt. Varför det är så viktigt att betona att det är skogis i den förstår jag inte. Jag förmodar att ena föräldern har stamtavla då.
Visst kan man älska ett djur väldigt mycket, och många ser dem som familjemedlemmar. Men det jag reagerar på är hur du uttrycker dig, hur du verkligen betonar att katten är som ett syskon. Men visst, mår du bra av det så..

Man har ju läst (på FL) om folk som hellre räddar sin katt än någon annans barn.

Sjukt? Ja.