Lever ni i symbios med era barn?

Fast kan man kalla det en symbios? Det beror ju så klart på hur ni lever i övrigt, men om ni arbetar/går på förskolan/umgås med andra, och det inte finns några indikationer från varken förskola/skola eller från socialtjänsten, så vet jag inte om man kan kalla det symbios. 

Visst är det jobb, förskola och umgänge mef i bilden, men symbios när vi talar om föräldrar och relativt små barn är inget jag heller ser som nåt märkligt eller negativt.

Jag kan ändå inte se det som symbios, att en förälder och ett barn lever tillsammans och har en bra form av närhet, såvida det inte är så att barnet inte klarar sig utan föräldern, eller föräldern utan barnet längre stunder, och att bådas liv och kontakt med omvärlden begränsas av relationen förälder/barn.

Jobbar inte du med sådana här frågor btw, eller har jag fel? Var skulle du i så fall själv tycka att gränsen skulle dras? 

Observera att jag själv inte tycker att de premisser som tas upp i trådstarten borde vara något att oroa sig för eller ens ses som symbios i sig, men att Ts själv sagt att det finns annat bakom också.

Gränsen är flytande, men ett enkelt exempel är ju det mellan en förälder och ett spädbarn. Den relationen SKA enligt mig vara symbiotisk. Och hindrar därmed skadliga saker som upprepade separationer, fmm etc. det SKA vara så att man rusar genom ica för att det känns helt onaturligt att inte vara tillsammans med barnet som är kvar hemma.

Tack för att du verkar ha en sund inställning till livet Quennie70!

Jo, jag vet att vi har väldigt olika syn på det där. Det kan vi lämna därhän nu, det här handlar om en _åttaåring_. 

Tycker du det är sunt att rusa genom Ica för att man inte ska vara ifrån sin åttaåring för länge? Var går din gräns för så stora barn?

Gränsen är som sagt flytande. Inget av det som beskrivs i TS ser heller jag som nåt osunt symbiotiskt. Osunt blir det väl när det hindrar barn från att utvecklas normalt. Att föräldern upplever svartsjuka när barnet finner intresse i andra. När föräldern inte uppmuntrar sitt barn till kamratkontakter utan istället kanske genom skuld och mutor försöker få barnet att stanna hemma istället för att gå till en kompis etc.

Där kärlek råder, där finns symbios. Allt annat är kaos, oordning och frånvaro av riktig kärlek. Säger man att man klipper navelsträngen och menar det även metaforiskt kan man lika gärna adoptera bort sina barn när de är nyfödda. Ett barn behöver kärlek och närhet för att överleva, det är lika livsnödvändigt som vatten och mat. Vi behöver alla leva så, oavsett ålder. Ingen vill irra omkring i ett symbioslöst samhälle utan nära koppling till andra. Och blod är trots allt tjockare än vatten, men om barnet upplever sig bortstött från sina föräldrar väljer den kanske att se dem som "vatten" istället och söker "blod" på annat håll. Det är bara psykopater och andra känslolösa/kalla individer som är emot symbiosleverne. De sliter upp sina familjer och andras. Är övertygad om att bristen på just symbiotiskt leverne är orsaken till många skilsmässor och annat trams! Sen måste man naturligtvis låta varandra ha sin frihet, men om symbiosen finns i grunden finns inget att oroa sig för där. Är barnet 8 år och vill sova hos föräldrarna ska det såklart känna sig välkommet, men man måste ändå uppmuntra till självständighet så att man finner en naturlig balans mellan självständighet och samvaro. Allt som rör sig i ytterkanterna är ohälsosamt!

Jag håller med. Just det gör det svårt att veta för oss andra när Ts inte vill tala om vad som hänt. För inte hade du/ni eller för den delen någon skola valt att göra en orosanmälan om ett åttaårigt barn inte ville kramars hela tiden, eller sagt att hen sov med en förälder?

Om socialtjänsten är inkopplas så tänker jag mig att det finns bra mycket annat här som är oroande, och som kan ha lett till uttrycket "symbios". 

Problemet är att folk kastar sig med ord de inte vet innebörden av! Här har ordet symbios istället tolkats som parasiterande. Om de nu menar att ni lever som iglar, där ni kedjar fast varann, låser in varann etc. Det däremot gör ett foster eller en bebis, den parasiterar på sin mor! För där handlar det om att den ena offrar utav sig själv för att den andre skall kunna överleva rent fysiskt. Symbios handlar om att leva i samklang med varann! Något man absolut bör uppmuntra amningsfria barn till!

Men om nu både soc och lärarna har upptäckt ett avvikande beteende hos barnet, då är det ju någonting som inte fungerar... och då måste man fundera över orsaken och börja jobba på att lösa det. 

En 8-åring ska klara av att sova i sin egen säng, punkt. Att komma över till föräldrarnas sängar ska höra till undantagen i den åldern.