Ledsen över antagningsstatistik
Jag vill till hösten söka till grundlärarutbildning. Egentligen spelar inte utbildningen i sig inte någon större roll, jag är gammal nog att fokusera på arbetslivet som kommer efter utbildningen och inte så mycket på själva utbildningen i sig. Men det är ändå fyra år av mitt liv som jag kommer spendera i skolbänken med initialt 39 andra personer (och sedan kommer det med största sannolikhet ske åtminstone 50 % avhopp under åren...), och jag ljuger om jag skulle säga att jag inte känner mig oroad.
Jag är en ambitiös människa som pluggar hårt, redan har en utbildning i bagaget, har ett jobb som jag är tjänstledig ifrån. Jag förstår att det är få förunnat att kunna börja en utbildning med bra grundförutsättningar ekonomiskt. För jag tror att det är den ekonomiska biten det handlar om.
Om man inte kan få något jobb och måste ha en inkomstkälla så är det ju klokt att söka in till diverse studier som genererar både bidrag och förmånligt lån med låg ränta, samt ger meriter inför framtida arbetsliv. Bättre än att sitta hemma i soffan och tycka att livet är orättvist! Är man då egentligen inte intresserad av att plugga så har man inte direkt skyhöga betyg och då söker man sig inte heller in till en kurs i nationalekonomi, utan man söker sig till, vad? Jo, distanskurser med låga intagningspoäng samt till lärarutbildningarna!
Jag har läst program där det förekommit mycket grupparbete, och jag vet att det på lärarprogrammet kommer förekomma än mer. Jag ser framför mig statistiken över de som kommer läsa på lärarprogrammet med mig. 0.10 i HP! 9.71 i betyg??? Är det ens möjligt att prestera så lågt och ändå kunna söka till studier på universitetsnivå?! Ska jag sitta och göra grupparbeten med människor som skiter fullständigt i allt vad plugg heter så att jag får dra ett lass värt fem personers insats?
Dessa människor som uppenbarligen inte har lagt manken till en enda sekund på gymnasiet och inte heller övat på ett enda högskoleprov innan de skrev det själva, ska alltså sitta med mig och läsa ett program som avslutas på avancerad nivå, i heltidstempo?
Kommer jag kunna ha givande diskussioner med dessa människor? Kommer de ha erfarenheter att dela med sig av som ger mig nya perspektiv? Eller kommer jag spendera fyra år av mitt liv med att gå runt och känna mig ensam, då jag är den enda som faktiskt pluggar inför tentor och VILL LÄRA MIG?
Dessa människor vill läsa program som innebär kunskapsförmedlande. Då pratar jag om ALLA lärarutbildningar. Det handlar om att förmedla kunskap i olika former. Men de själva verkar vara helt ointresserade av att ta till sig denna kunskap de senare ska förmedla vidare. Får man 0.10 på högskoleprovet så har man knappt läsförståelse, man har ett väldigt bristfälligt ordförråd, man klarar inte enkla problemlösande ekvationer, man kan inte engelska, man kan inte räkna ut lättare statistik, man har inte koll på hur en meningsuppbyggnad ska se ut.
Jag har panik över detta.
Kan inte ni som läser, ska söka till, har läst lärarprogram (eller annat program på universitetsnivå) med låga antagningspoäng berätta för mig hur ni fungerar vid högre studier? Blir ni automatiskt mer fokuserade och motiverade till att plugga och lära er när det är på högre nivå?