Inlägget jag aldrig trodde att jag skulle behöva skriva...

Han ÄR lat. En ettåring kan vara jobbig, minst sagt. Om han känner att han inte har nerver att hantera sin son just nu så måste han berätta det för mig, det är bättre att ta annan hjälp då. Men just nu klarar vi verkligen inte av att kommunicera med varandra, och han blev vansinnig när jag föreslog att ta hjälp utifrån. Det finns ju fler orosmoment i det här än att min son inte fick sin mat som han skulle... Han kan bli arg lätt och han slår i väggar, sparkar i möbler, han har förr skrikit att han inte kommer att ge sig förrän jag är helt ute ur hans liv, vad han nu menar med det... Det här är nog saker han säger utan substans i, för han mår inte bra. Jag vet bara inte vad jag ska göra mer...