Anonym (usch)

Äldre 4 Apr 08:04

39 svar

Inlägget jag aldrig trodde att jag skulle behöva skriva...

Jag har en son på knappt ett år ihop med en man som numera är mitt ex. Relationen mellan oss två går i vågor, ibland kärleksfull (mest från hans sida) och ibland fullkomligt jävla katastrof. Han gjorde slut med mig för snart ett halvår sedan, något som jag mådde otroligt dåligt av - jag ville inte separera. När det fått gått en tid insåg jag att jag mått dåligt i förhållandet, och att separationen var rätt, då ångade han sig och ville ha mig tillbaks. Och vill fortfarande.

Igår urartade en diskussion fullkomligt, och jag grät som ett barn hela kvällen igår. Jag måste verkligen få råd om hur jag ska gå vidare.
En dag i veckan tar exet ut en föräldradag eftersom jag går en kurs, och i vanlig ordning är allt ordnat och klart till den lille i fråga om blöjor och mat, etc. Eftersom exet är för snål för att hämta sonen till sig själv får han vara hos mig, och känna sig som hemma, ta den maten han vill osv. Nu saknades det en burk med barnmat, så jag bad honom handla den och det skulle han göra.
När jag kommer hem på eftermiddagen har sonen bara fått gröt och modersmjölksersättning på hela dagen. Jag är så klart besviken, och hans motivering till varför han inte handlat var dels att han inte orkat och dels att bebisen hade varit grinig.

Jag uttrycker såklart mitt missnöje (eftersom detta inte var första gången han inte ger sin son den maten han ska ha), och han flippar fullkomligt; han vill inte se varken mig eller sonen, jag har förstört relationen mellan han och sonen, han håller på att bli utbränd tack vare mig osv.. Jag börjar gråta och han slänger på luren i örat på mig. Senare ringer han upp och jag gråter fortfarande. Jag föreslår att vi ska ha ett samarbetssamtal och han hotar med att jag kommer förstöra mig själv; man kommer ta ifrån mig sonen, dom kommer tvinga mig att lämna sonen ist för att pappan hämtar (jag har inte ens råd att ha bil!), osv... Det slutade med att jag la på den här gången.

Vad ska jag göra? Det GÅR verkligen inte att kommunicera med pappan, jag har försökt ALLT. Jag tror att han faktiskt är på väg in i väggen, men inte pga mig, utan på arbete och andra saker. Han kan inte mår bra, jag känner inte igen något av detta. Nu är jag verkligen förtvivlad. Jag vågar inte ta hjälp och jag vågar inte försöka ha en dialog med honom på egen hand längre... Stackars min fina fina son som hamnar mitt upp i allt detta

Anonym (usch) Trådstartaren

Äldre 4 Apr 08:25

#2

Påven Johanna skrev 2014-04-04 08:19:11 följande:

Men om du tror eller har anledning att misstänka att han inte mår bra så förstår jag inte varför du väljer att ta konflikt och lipa över att sonen inte fått burkmat under en dag? Han fick ju ersättning och gröt?

Om pappan mår såpass dåligt att han inte klarar av sin föräldraroll så måste han ju berätta det för mig, så han får ha sonen kortare dagar eller någon annan lösning. Om du läste tillräckligt noga så skulle du se att jag skrivit att det här INTE är första gången. Maten brukar ligga kvar i skötväskan när sonen varit hemma hos exet tex. Att ett barn på ett år äter modersmjölksersättning en hel dag för att pappan inte orkar handla, eller ge riktig mat, gör mig faktiskt ganska upprörd.

Anonym (usch) Trådstartaren

Äldre 4 Apr 08:26

#3

Påven Johanna skrev 2014-04-04 08:19:11 följande:

Men om du tror eller har anledning att misstänka att han inte mår bra så förstår jag inte varför du väljer att ta konflikt och lipa över att sonen inte fått burkmat under en dag? Han fick ju ersättning och gröt?

Och kanske ska tillägga att barnet i vanliga fall ALDRIG äter modersmjölksersättning längre.

Anonym (usch) Trådstartaren

Äldre 4 Apr 08:47

#6

Påven Johanna skrev 2014-04-04 08:36:11 följande:

Jag kan läsa, och jag har läst ditt inlägg. Det var ingen lång eller komplicerad text, vet du.

Ja, det är förstås bra att kommunicera sådant. Men kanske är det inte så lätt att tala med dig? Du blev lämnad, du mådde dåligt, du är besviken över hur han gör och saker han inte gör. Kanske blandar du också ihop känslorna och får därmed dålig ordning på vad som är vad.

Ur min synvinkel så är det mer värdefullt att sonen och pappan umgås än att sonen får en burk mat istället för gröt och ersättning. Att du gråter "som ett barn" en hel kväll över en sådan sak tyder väl på att du inte själv mår särskilt bra.

Jag tycker att du ska lägga fram förslaget om samarbetssamtal på nytt. Men gör det vid ett tillfälle när du inte är upprörd, det är förstås en stor tillgång om ni får lämpliga verktyg för ert samarbete. Men att sonen inte fått mat ur en burk är i sammanhanget och i nuläget ingen stor sak.

Du börjar irritera mig, vet du. Ja, jag har varit ledsen, mått dåligt, varit bitter. Han lämnade mig att bli i princip helt ensamstående, jag sov inte på nätterna och jag kräktes. Jag tog hand om min son ändå¨, gav honom mat, vård och omsorg. SÅ gör en förälder.

Men det var DÅ. Sex månader sedan. Jag har helt förlikat mig med att det är över, och det är tom på mitt initiativ nu. Inte ens när jag mådde som sämst var jag ett problem för mitt ex, jag har helt rent mjöl i påsen. Jag blir aldrig arg och brusar aldrig upp. Det här är en man som jag en gång i tiden älskat, som jag ville gifta mig med, som jag legat och smytittat på när han sovit, varit upp över öronen förälskad i... När han skriker att han aldrig mer vill se mig eller sonen så kommer tårarna vare sig jag vill eller inte, och det är inget jag skäms över. Jag skulle bli ledsen om det så var en arbetskompis som sa det. Och vem har sagt att sonen inte ska få ha umgänge? Till skillnad från säkert många andra så kämpar jag för att pappan ska ta del i sin sons liv mer än vad han idag gör.

Och nej, jag grät inte för att sonen inte fick sin mat, vilket också ganska tydligt framgår i min inte så långa och inte så komplicerade text. Jag tog upp att jag var missnöjd med det, lugnt och fint, och HAN tände till på en sekund. Dom här bråken har vi med jämna mellanrum (läs ofta), och jag mår INTE bra av det. Ta dina förhastade slutsatser och dra. Du är inte till hjälp.

Anonym (usch) Trådstartaren

Äldre 4 Apr 08:54

#7

UCharlotte skrev 2014-04-04 08:40:58 följande:

TS: Jag tycker ditt ex låter som en patetisk latmask. No shit Sherlook att ungar är jobbiga ibland, man ger dem mat ändå. Sen kanske du överreagerade men så vet vi ju inte heller hur ert förhållande: du och exet, haft det och varför ni reagerar så starkt på varandras tillsägelser.

Han ÄR lat. En ettåring kan vara jobbig, minst sagt. Om han känner att han inte har nerver att hantera sin son just nu så måste han berätta det för mig, det är bättre att ta annan hjälp då. Men just nu klarar vi verkligen inte av att kommunicera med varandra, och han blev vansinnig när jag föreslog att ta hjälp utifrån. Det finns ju fler orosmoment i det här än att min son inte fick sin mat som han skulle... Han kan bli arg lätt och han slår i väggar, sparkar i möbler, han har förr skrikit att han inte kommer att ge sig förrän jag är helt ute ur hans liv, vad han nu menar med det... Det här är nog saker han säger utan substans i, för han mår inte bra. Jag vet bara inte vad jag ska göra mer...

Anonym (usch) Trådstartaren

Äldre 4 Apr 09:02

#13

SupersurasunkSara skrev 2014-04-04 08:57:04 följande:

Gröt fungerar utmärkt som mat så vad är problemet? HANS tid med barnet ger han den man HAN anser vara bra och så länge han inte ger barnet något farligt, utan barnet är mätt så lägg dig inte i.

Jag brukar tycka att dina inlägg är vettiga men nu får du väl ändå ge dig... Gröt är kanske bra som ett mellanmål eller frukost, men utmärkt som mat? Till en ettåring? Och dessutom pratade vi om modersmjölksersättning. Jag förstår mycket väl att min son inte riskerar att dö en dag på gröt och modersmjölksersättning, men poängen var att det räckte att jag tog upp det för att min sambo skulle tända till så. Poängen med tråden var att vi inte kan kommunicera.

Anonym (usch) Trådstartaren

Äldre 4 Apr 09:05

#15

sextiotalist skrev 2014-04-04 08:59:10 följande:

Du kommer aldrig förlora sonen för att du vill ha ett samarbetssamtal, om det skulle komma till tvist och det framkommer att du har gjort allt för att få ett fungerande samarbete och han mostätter sig detta, så är det han som troligen förlorar på detta.

Ring familjerätten och försök få till ett samtal, helst med honom, men går det inte, så gå själv

Dom kan ju knappast tvinga mig att skaffa en bil? Jag lever redan på existensminimum liksom... Jag ska ringa och rådfråga direkt faktiskt. Känner mig jätteförvirrad.

Anonym (usch) Trådstartaren

Äldre 4 Apr 09:07

#17

Anonym (h) skrev 2014-04-04 09:01:36 följande:

Precis. Det är ju inte bättre alls.

Åh majj gadd, grötens vara eller icke vara................

Anonym (usch) Trådstartaren

Äldre 4 Apr 09:10

#19

UCharlotte skrev 2014-04-04 09:05:55 följande:

Jag tycker du ska be om riktig hjälp. Du kan höra med ganska många instanser innan du blandas in Soc och sånt, om det skulle behövas. Börja med Vårdcentralen.

(sen tycker jag att du ska sluta ge han access till ditt hem, har han inte råd att ha en son, ska han heller inte ha en)

Jag tycker synd om alla som separerat och fått det svårare med varandra än det var innan. Barn är ju liksom för livet och att behövs bli osams varje möte ojojoj.

När det kommer till att ge honom tillgång till mitt hem känner jag att jag inte har så mkt att säga till om, jag får nog välja på det eller att min son träffar sin pappa ännu mer sällan. Det är trots allt mitt ex som valde att flytta ett par mil härifrån.

Anonym (usch) Trådstartaren

Äldre 4 Apr 09:13

#22

DinaMii skrev 2014-04-04 09:03:07 följande:

Separationen blev bättre för dej än för honom. Klart det svider i honom att han tog det beslutet och lägger över skuld på dej, på dom punkterna han kommer på..

Mitt ex gjorde likadant. Jag bokade ett möte åt oss hos familjerådgivningen om att få hjälp att lägga upp en plan. Funkade otroligt bra och exet fick backa med sina underliga idéer med att ha sonen hos mej eller att jag skulle hämta och lämna.. Ibland är det lättare att ta in en tredje part utifrån..

Ja, men precis så känns det faktiskt. Och i perioder kommer vi överens, och rätt som det är brakar det. Han skickade ett sms i natt om att han var trött och grinig efter arbetet och att det gick ut över mig. Men det var låååångt från första gången, och det var absolut inte sista. Och jag mår dåligt av det, uppenbarligen, eftersom jag blir ledsen och gråter. Hade helst sett att vi fick hjälp att kommunicera av någon utomstående, och förhoppningsvis blir det bättre med tiden...

Anonym (usch) Trådstartaren

Äldre 4 Apr 09:15

#23

Anonym (gah) skrev 2014-04-04 09:12:14 följande:

Min första tanke var att han skippat köpa barnmatsburken som du bad om för att han var för snål för att göra det. Du skriver att ditt ex inte ens vill ha sin son hemma hos honom pga hans snålhet. Jisses. Bebisar är inte så dyra i drift (om man bortser från klädinköp, vagn och dylikt), pratar vi enbart mat och blöjor så borde väl han ha råd med det som jobbar?

Vi pratar bensinpengar. När vi gick isär flyttade han till grannkommunen ett par mil bort. Han är höginkomsttagare med eget bolag men betalar lägsta underhållet. Han har råd med fina lyxbilar, lyxbåtar, dyra märkeskläder och allt därtill. Men inte med bensinen. Vilket egentligen inte är några problem, det ska väl krånglas lite bara...........

Anonym (usch) Trådstartaren

Äldre 4 Apr 09:21

#25

Kasperina skrev 2014-04-04 09:12:44 följande:

1. Gröt och modersmjölksersättning funkar jättebra som mat åt en ettåring under en dag då och då. Gröten är berikad med allt som barnet behöver och ersättningen är ett bra komplement som ger vätska och näring.
2. Bara för att pappan inte gör som du säger betyder det inte att han gör fel.
3. Ett samarbetssamtal låter som en jättebra idé, det tycker jag absolut att ni ska gå på, men DU måste också samarbeta, inte bara ditt ex. Jag säger inte att du har fel i att han är lat, snål och allt annat du tycker, jag säger att du måste vara öppen för att lyssna på vad som framkommer i samarbetssamtalet för BARNETS skull.
4. Fokusera på BARNETS behov, inte dina eller exets

Min ettåring vägrade äta annat än modersmjölksersättning och ett par skedar gröt då och då tills hon var nästan 13 månader. Jag var halvt hysterisk men BVC sa att det inte är någon fara, och hon ligger en bit före i utvecklingen på de flesta punkter ändå. Det finns barn som lever enbart på modersmjölk upp till dryga året, och de klarar sig bra de med.

Jag känner mig verkligen extremt missuppfattad här. Det är BARA barnets behov jag tänker på. Hur han hanterar sin son, eller vad dom gör, vilken slags mat han får osv, rör mig egentligen inte i ryggen, bara vi gör någorlunda lika med käket. Nej, jag tycker inte att han ska äta gröt en hel dag, eller modersmjölksersättning när han slutade med det helt för ett par månader sedan. Det tror jag inte att BVC uppmuntrar till heller.

Jag har INGET emot min sons pappa, förutom han aggressionsutlopp. Jag gör allt jag kan för att hjälpa. Lånar ut min bostad, handlar allt till bebisen (även om pappan ska ha honom en dag), sköter om all omvårdnad och läkarbesök... Jag gör verkligen ALLT, och gnäller aldrig trots att jag sällan får avlastning. När han inte orkat handla mat tycker jag att det är dåligt. Det har hänt EN gång. EN gång på ett halvår, att jag inte haft det hemma. Och han orkar inte.....

Anonym (usch) Trådstartaren

Äldre 4 Apr 13:55

#28

Kjell2 skrev 2014-04-04 09:16:19 följande:

Ta och boka en tid med familjerätten. Sluta lyssna på hans hot och utbrott. Överväg att vägra låta honom vara hemma hos dig. Vill han träffa sin son får han lösa det på annat sätt.

Jag ringde förut, fick prata med en man som visade bra förståelse om varför jag upplevde situationen som jobbig och hopplös. Tid för samtalet kommer på posten. Usch, jag kan inte förstå att det här händer

Anonym (usch) Trådstartaren

Äldre 4 Apr 13:59

#29

Anonym (tuffa till dig) skrev 2014-04-04 13:45:39 följande:

Sluta slå knut på dig själv för den här snubbens skull. Du äger inte hans problem. Han är vuxen och får själv lösa sina problem. Att de kan vara hos er är det bästa alternativet just nu. Det är snällt av dig och du behöver inte göra mer. Det får vara någon måtta på servicen. Klarar karln inte ens av att ta sig till en mataffär med en grinig unge känns det inte så stabilt. Är han lekfarbror eller en pappa?

Lustigt att du skrev din sista mening, igår sa han nämligen exakt det. Visst är det viktigt att dom har kul ihop, men det ena utesluter ju inte det andra...

Och nej, jag förstår ju också att det inte är hållbart att han är hos mig. Men mitt ex har inget problem i att låta det gå både två och tre veckor innan han träffar sonen. Min son fullkomligt älskar sin pappa, så det gör ju ont i hjärtat.

Anonym (usch) Trådstartaren

Äldre 4 Apr 20:06

#31

SupersurasunkSara skrev 2014-04-04 19:50:58 följande:

Ja, jag såg när jag skickat det att jag skrev onödigt hårt och det ber jag om ursäkt för. Jag var ilsken för en annan sak och hade den sinnesstämningen när jag skrev.

Men du tog upp det faktum att du tycker det är fel att barnet får gröt som mat, fast det tycker uppenbarligen inte han. Och faktum är att när han har barnet är det han som bestämmer. Och gröt är faktiskt bra mat.

Att han blir sur när du klagar är antagligen för att han känner att vad han än gör så duger det inte åt dig, att du klagar på allt, lägg sen till att han vill ha dig tillbaka men du vill inte ha honom så får du en väldigt känslig situation.

Jag tror att om du backar och inte lägger dig i hans sätt att sköta barnet så länge det inte är farligt så bäddar du för ett framtida gott samarbete.

Jag förstår din poäng, MEN, jag undrar om jag skulle kunna göra likadant? Hur hade ni reagerat på en trådstart med rubriken "Mitt barn är snart ett år och har aldrig ätit något annat än gröt!"? Det hade inte varit poppis. Varför ska pappan komma undan så lätt? Tänk om jag också, av enkelhetens skull, bara skulle ge gröt och modersmjölksersättning? Självklart är det bådas föräldrars ansvar att förse sitt barn med varierad kost?

Annars har du faktiskt rätt, jag ÄR på honom och han tycker att jag klagar. Jag vill att min son har en vardag med rutin, inte har pyjamas hela dagen, kommer ut i friska luften varje dag, äter bra, blir tröstad om han är ledsen etc. Här måste jag såklart jobba på att "inte lägga mig i", men sonen vi pratar om är trots allt en människa och inte en materialiserad bebis (som det kan låta väldigt ofta på FL), och trots att han inte kan tala eller uttrycka sig så förtjänar han värdighet av okej mat, rena kläder, och allt det där andra som mitt ex förväntar sig i sitt liv.

Inlägget jag aldrig trodde att jag skulle behöva skriva...

INNEHÅLL