Ensam och åter ensam...

Hejsan.

Känner mig så ensam alltså... förut gick dagarna till att mecka med hjullastare och lastbilar samt bilar. Just nu så är det studier på Komvux för att kunna söka in till Universitetet. När man väl är ute och försöker vara social så är det som om alla ignorerar en, har inga kompisar sen förr i livet, bor själv och försöker göra det bästa av dagen + studier... är 26 år och oskuld... vet inte varför jag tog in oskulden men passar väl ändå in i texten...

Hela livet har varit tufft... blev mobbad från årskurs 1 till 9 för att jag var/är hörselskadad och 160 cm lång...

liksom... det känns som en enda stor sten i bröstet som inte vill försvinna. När man går ute t.ex så känns den där stenen och trycker ner en... vet inte varför jag gör ett inlägg här på familjeliv om mina egna problem, alla har problem ja vet... men jag känner att... jag måste på något sätt få ut mig och... vet inte...

Blev mobbad av både killar och tjejer. Jag har gjort mitt bästa för att stoppa mobbare som mobbade mina klasskompisar, då hoppade mobbarna på mig för att jag försökte hjälpa dem som blev mobbade... och inte ens något tack fick man för att man försökte hjälpa folk, och mycket mycket mer hänt och... liksom... att få känna känslan av att hålla om en kvinna att hon ser mig att hon vill pussa mig, krama mig, se på film med mig, att vi är i en och samma bubbla... den känslan... just den känslan skulle jag vilja uppleva... att få känna att någon verkligen ser mig och för den jag är... Varför är det alltid jag som måste sms:a eller ringa för att dem ska ringa eller sms:a tillbaka? har ALLTID VARIT så... som att jag är någon jävla sändare som skickar men inte får något tillbaka, inte ens ett "tack för att du fanns där för mig när jag blev jätte mobbad." Blir så ledsen...

Kram familjeliv...