Människor med extremt bekräftelsebehov - hur bemöter ni dessa och hur vill ni bli bemötta?
Alla har säkert en eller flera i sin omgivning som allt som oftast fiskar efter komplimanger och bekräftelse och det kan vara nog så jobbigt, ibland irriterande. Det är nog svårt att göra något åt det beteendet och personligen väljer jag oftast att inte nappa på deras fiskande, men det var inte det jag tänkte ta upp här.
Det jag syftar på i den här tråden är de som är extrema i sitt beteende. Där bekräftelsebehovet tar över så mycket att de till del, ibland nästan helt, låter sig styras av att få bekräftelse. Dålig självkänsla och dåligt självförtroende är självklart en stor del i det och problematiken är ofta tragisk för den det gäller.
Ofta är det förstås positiv bekräftelse personen ifråga söker, dvs personen vill höra hur bra hen är som person, på sitt jobb, på att vara förälder osv. I de värsta extremfallen förekommer också sökandet efter det näst bästa, "negativ bekräftelse". Vad som helst, så länge det är bekräftelse av personen. Med "negativ bekräftelse" menar jag en person som inte har tillräckligt mycket positivt att söka beröm för och istället går över till självömkande och då kommer till slutsatsen att "alla andra" är dumma och trycker ner, kränker osv. Bekräftelsen fås då genom att tjata hål i huvudet på den som personen anser varit dum tills denne faktiskt ber om ursäkt (för att få en lugn stund, inte för att de har något att be om ursäkt för) och då blir bekräftelsen att "det är ju precis så synd om mig som jag säger - nu bad hen om ursäkt och det betyder att hen faktiskt hade tryckt ner/kränkt mig!"
Här syftar jag på att allt från missförstånd till i övrigt sund kritik omvandlas till att vara "nedtryckning" och "kränkning" istället för att personen hanterar dylikt som en normal person. Det kan vara subjektivt vad som uppfattas negativt här, men jag syftar på extremfall - inte där det är uppenbart att en person faktiskt blivit kränkt eller liknande.
Hoppas ni förstår hur jag menar. Detta är alltså extremfall som åsyftas och självklart är det tragiskt och oerhört jobbigt för personen ifråga. I sakens natur ligger också att personen inte själv har insikt om beteendet och därmed är det svårt att göra något åt det. Välmenande personer, inklusive professionella som psykologer etc. accepteras inte om de försöker antyda att personen själv behöver anstränga sig för att se problemet från en annan synvinkel.
Jag är intresserad av att höra hur ni som har erfarenhet hanterar de här "extremfallen", dels för deras skull, men också hur ni gör för att själva orka med?
Jag är också intresserad av att höra hur ni som kanske har insikt om att ni har ett extremt bekräftelsebehov vill bli bemötta, om ni har en önskan att ändra ert beteende vill säga. Vill man inte det är svaret självklart givet. Frågan ställs för att försöka få mer förståelse och kunna bemöta individer med problem på ett bättre sätt.