Du säger åt barnet, barnet blir ledset, vad gör du?

Säger som min mamma sa till mig - gråt du, det är inte synd om dig! Men ibland kan det ju behövas en 'good cop' om det nu fanns en 'bad cop' av föräldrarna...

Här är det alltid ok för barnen att komma och sätta sig i knät, även för det barnet som har gjort något dumt. Däremot tar jag aldrig "tillbaka" tillsägningen och börjar dalta, utan vill barnet sitta i knät eller få en kram får det också stå ut med lite extra prat om vad som hände under tiden goset pågår.

Vår äldsta har precis fyllt två och jag personligen ger alltid kramar om hon behöver det. Medans vi kramas berättar jag igen varför hon blev tillsagd och att hon inte får göra vad det nu var hon gjorde. Jag backar alltså inte i tillsägelsen men ser det som en separat sak från behovet av tröst. Jag kommer kanske känna annorlunda när hon blir äldre och "vet" bättre men nu är hon ännu rätt liten med begränsad impulskontroll.

Min yngsta har alltid blivit helt förstörd när man säger åt henne. Tror hon var 2 år när hon ritade på väggen och direkt vi såg henne bröt hon ihop totalt och var helt förstörd.

Så vi tröstade och talade om lungt att så fick man inte göra. Behövdes liksom inget mer.

Nu är hon snart 4 och blir fortfarande ledsen av tillsägelser men nu vill hon inte ha tröst. inte direkt iaf. Och så har alla barnen reagerat när de blivit lite större. De vill liksom inte sitta i knät och höra att man inte får  hitta på ditt och datt, även om det är under lugna former. Så de brukar söka tröst hos syskonen ist, de brukar vara mer förstående :D

Sen kan de komma efter en tid när de är helt lugna och vara väldigt gosiga, och då får de såklart mysa och då är det ju utagerat så då brukar jag inte komma med mer förebråelser.

Att säga ifrån lugnt går oftast bra. Ibland kan han bli lite sur, och då får han sura.
Men höjer vi rösten så blir han oftast ledsen och börjar gråta - då tröstar vi och pratar om saken, utan att ta tillbaka tillsägelsen. Jag kan inte se någon motstridighet i det.
Reagerar han däremot med ilska och börjar skrika, vilket också händer ibland, så får han skrika tills han själv söker upp någon av oss och vill kramas. Och då pratar vi om saken.

En mig närstående person skulle däremot alltid släta över. Hennes son (fyraårsåldern) var hemma hos oss och viftade våldsamt med en Wii-kontroll. Jag sa åt honom ganska skarpt att han fick lov att vara försiktig med den, för jag var rädd om den och ville inte att den skulle gå sönder. Vad gör ungen då? Jo, han tittar mig rakt i ögonen, hånflinar, och slänger den i golvet så att den går sönder, varpå jag skäller på honom tills han börjar gråta. Sen kommer hans mamma och försöker sätta ihop den och gullar med ungen och säger "Men lilla gubben det gick bra - titta, vi kan sätta ihop den igen", och så vänder hon sig till MIG och vill att JAG ska trösta honom och säga att det inte gjorde något; att det gick bra, och att den gick att laga.

Där högg hon i sten. Jag sa att det ju inte ALLS var OK. Jag hade ju precis sagt åt honom att jag var rädd om den, och då är det banne mig inte OK att hånflina och slänga den i golvet! Men för henne var det absolut viktigaste att inte lillpojken skulle "känna sig kränkt".

Det beror på. Gråt tröstar vi men talar samtidigt om varför vi sa ifrån. Ilska och skrik så får han skrika tills han är mottaglig. Men jo vi kramas nog alltid för att markera att vi inte är arga längre men vi tar inte tillbaka tillsägelsen. Sen får barnet fixa till det kan fixas till. Har man ritat på bordet får man torka av osv.

Jag håller med de som skriver att det inte är motsägelsefullt att ge tröst utan att ta tillbaka tillsägelsen, jag ser det också som olika saker. Jag vill liksom aldrig neka närhet.

Men ibland kan man ju vara så upprörd och arg själv av det som hänt att det är svårt att ge tröst på ett bra sätt, hur ser ni på det?