Hur minns ni er förlossning?

hade fruktansvärda förvärkar som kom och gick hela tiden men inte gjorde någon nytta, 5 dagar innan han kom
ont satan men så fort jag fick på mig CTG så försvann dom.. vid ett tillfälle hade jag värkar med 1 minut i mellan i 3 timmar!
slutade med ambulansfärd aslångt bort för såklart var hela sthlm fullt då
främmande stad, ont, trött och ville bara att det skulle vara över
fick till slut värkstimulerande dropp för att sätta igång det på riktigt, ännu mer ont, fick lustgas som hjälpte ett tag, sen Epidural som hjälpte ett tag iaf
sen hamnade jag i en hemsk bubbla av rädsla, smärta och ångest, tappade det totalt
aldrig varit med om något så vidrigt och fruktansvärt... alltså orden räcker inte till för att beskriva det

sen otrolig oro när sonen bars till barnläkaren för att han andats in/svalt bajsigt fostervatten
blev lämnad helt ensam vid ett tillfälle
en stört blödning och livmodermassage som kanske räddade livet på mig
ingen sömn, inte rätt hjälp från sambon, långt bort från min närmsta syster

Nej, min första förlossning var allt annat än härlig

Alltså jag blir så jävla bitter när jag tänker tillbaka på vissa saker.. 

för det första att jag fick föda så långt bort, men också att vi inte blev erbjuda något alls

saccosäck, födopall, pilatesboll, prova olika förlossningsställningar, kall/varm handduk till pannan, cd spelare/musik, bad/dusch under värkarbetet m.m

vi larmade flera gånger och bad om någon lindring, jag var så inne i smärtan så jag kunde inte formulera mer än "hjälp mig" 
och dom kom in, sa att allt var okej och värkarna var fortfarande svaga (eller inte, grejerna som inte kunde mäta helt rätt, dom var bra mycket starkare än vad maskinen sa!) och så gick dom.. 
till sluuut fick vi någon påse som man kunde värma

och efter en lååång tid och flera larm lyckades jag komma ihåg/få ur mig epidural, vilket bokades och sen frågade jag om jag kunde prova lustgas, javisst, frågade sen om det fanns något krav för att få den (måste vara en viss styrka på värkarna, öppen x antal cm eller nåt) nepp, kunde fått den timmar tidigare.. 

och sen fick jag krystvärkarna när jag satt på toaletten, men fick bara höra att nej det är inte dags än, du är inte helt öppen.. kunde inte hålla emot, min kropp körde igång och krystade, kom upp på sängen och jo, fullt öppen och helt utplånad tapp, krystvärkarna igång
men han hade inte sjunkit ner tillräckligt, fick bara rådet att stå upp med "gåstolen" men mina ben vek sig, inget annat blev jag erbjuden, nu i efterhand så vet jag ju att sitta på en boll, pall, ligga i annan ställning kanske hade fått honom att glida ner lättare/snabbare, men nepp, jag fick ligga platt på rygg.. 

och dom tog ifrån mig lustgasen! 
jag lyssnade på dom, jag följde deras instruktioner och gjorde allt, min syresättning och allt sånt var bra, barnet mådde bra hela tiden också
så fanns ingen anledning till att ta ifrån mig den och fått veta att massvis fått ha den kvar under hela tiden, även när moderkakan skulle ut.. 

och ingen var liksom där.. min sambo och jag var ensamma nästan hela tiden, och ibland var jag helt ensam när han var på toaletten eller fixade mat.. ingen som bara kom förbi och pratade och höll mig sällskap eller erbjöd hjälp, bara kom när dom började/slutade, när det var dags att kolla grejer på maskinerna eller när vi larmade snabbt.. och det var inte alls många där som födde då heller..

känns liksom som att jag blev snuvad på en del av förlossningsupplevelsen såhär i efterhand.. sen vet jag att jag blev lämnad helt ensam efter förlossningen ganska länge! och då fick jag också en stor blödning efter, bara sån jävla tur att jag klev upp ur sängen när det fanns folk där och inte när jag var ensam..