Svårt att knyta an, skrikig pseudotvilling

Herregud jag finner mig i en situation jag aldrig någonsin trodde jag skulle vara i. Fick 2012 mitt första barn. En fantastisk dotter som visade sig vara en ovanligt lätt bebis. Vi förstod ju inte det då eftersom vi inte hade erfarenhet av andra barn. Men hon sov och åt mest, var hon vaken då var hon tyst och nöjd. Så har det alltid varit med henne. Så när jag fem månader efter förlossningen blev gravid igen fick jag ingen större panik. Dock tyckte alla i min omgivning att jag var galen. Jag förstod väl att det skulle bli jobbigt, men min upplevelse av det är här med föeäldrarskap var ju lite väl enkel( visade det sig) Jag var så oroligt förälskad i min dotter så när jag blev gravid igen kände jag efter ett tag att vafan! Jag mår ju sjukt dåligt! Det tar ju all tid som jag hellre vill spendera , glad och pigg med min lilla dotter. Jag tror det var där det började. Vill bara säga att ja! Jag ska vara lycklig över att jag ens kan få barn. Men ibland blir inte livet som man tänkt sig. Efter 9 hemska månader där jag mått fruktansvärt dåligt psykiskt och fysiskt kommer en liten friskt son ut. Som visar sig skrika natt och dag. Han skriker helt enkelt jämt. Vi inser att vi inte haft samma tur den här gången och antar att det snart går över. Månaderna går. Alla pratar om dom här 3 månaderna när barn slutar skrika!? Vi testar Mjölkfritt och vi är ute varje kväll med vagnen, men denna lilla mannen slutar inte skrika. Det enda jag känner är hopplöshet. Jag har inte ens tid att lära känna den här lilla pojken för om han är tyst en sekund så vill jag ju umgås med Min dotter, som för den delen inte går på dagis utan är hemma Med oss. Han har skrikit och skrikit och skrikit så jag vet inte vad som är natt och dag längre. Jag har minnesluckor och glömmer hela dagar emellanåt. Jag hade säkert hanterat det bättre om han var mitt enda barn, men nu är det ju så att även om han sover på dagarna, så är Ju min dotter vaken då. Vilket betyder att jag ALDRIG sover! Mitt problem är att nu är den här lilla mannen 6 månader. Han är fortfarande skitjobbig. Han skriker som Att vi försökt mörda honom minst 4 ggr om dagen, och han är aldrig någonsin nöjd. Någonsin. Vilket har gjort att jag har svårt att knyta an till honom, Jag har lust att bara be honom hålla KÄääääääften emellanåt. Jag blir galen!!!! Hur länge kan ett barn vara konstant missnöjd? 6 månader är för lång tid. Jag går hos psykolog pga situationen så jag förstår att jag befinner mig i en extrem situation , men Jag skulle vilja veta pm nån annan har upplevt ett anknytningsproblem? Eller någon som haft ett kolikbarn som skrikit långt över 3 månader? Eller nån med pseudotvillingar i allmänhet,Ge mig alla tips Ni bara har!! Betackar mig från präktiga mammor Som kan och vet och gör allt rätt, finns en del sådana här.