Jag undrar varför man kallar sig för bio/plast.

familjen som konstruktion med bara två föräldrar är sjukt västerländsk och relativt ny.
i andra delar av världen består ens familj av flera generationer och det är irrelevant/ej definierat vem som är mamma, pappa, mormor osv. kärnfamiljen som begrepp infördes på 50-talet och innan dess var de exakta släktbanden ganska obetydliga även här i väst - familjen var stor och vem som hade krystat fram ungarna/bidragit med sperma var ganska irrelevant. 

din åsikt är således ganska inskränkt

Det måste alltså finnas ett papper som legaliserar föräldraskapet? Det handlar alltså inte alls om hur personen är, engagerar sig eller hur mycket kärlek den personen ger barnen så länge inte ett papper "visar" att man inte har ett juridisk ansvar gentemot barnet och ser dig som en "förälder"? Skulle i så fall finnas en blankett som bonusföräldrar, eller mammas och pappas sambo, skulle få skriva på så man blir taget lite mer på allvar. Det finns så många föräldrar som inte tar hand om sina barn och inte ens bryr sig om dom. Ger dom inte kärlek osv. Vilken tur att dessa barn har "en mycket viktig person" i deras liv som förhoppningsvis kan fylla detta tomrum.

Nej, men vem är du att bestämma vad andra tänker på? Vem barnen tänker på? Varför är vissa vuxna så förmätna att de anser sig kunna sätta direktiv på hur barn får lov att känna?

Nej. Men jag undrar fortfarande - om ett BARN anser att pappas eller mammas nya är en förälder - inte bara har en föräldraroll - är det då fel av det barnet att känna så? Men ber samtidigt om ursäkt då jag nog läste in lite mer i ditt inlägg än vad som står...

Ja vi kanske sätter olika betydelser i det. Min bonus har många gånger sagt att jag är "som" en mamma. Samtidigt så har hon många gånger sagt att hon har tre föräldrar samt att hon har mig tillagd som mamma på Facebook. Tillsammans med hennes mamma då såklart :) Hon är tonåring och jag har varit med i hennes liv sedan hon var ett år. Jag har aldrig sagt till vare sig henne eller ngn annan att jag anser mig vara hennes förälder utan enbart kallat mig vid namn. Hon har även hon kallat mig vid namn med ett flertal gånger (när hon var yngre) tagit upp frågan om hon fick kalla mig mamma. Jag har då alltid svarat att hon får kalla mig precis vad hon vill MEN att hon redan har en mamma som kanske skulle bli ledsen då. Och med tillägget att jag alltid kommer fortsätta vara "som" en mamma oavsett vad hon kallar mig om det är vad hon vill. Så jag undrar lite om det hon känt och själv satt ord på är fel?

jag hävdade inte att kärnfamiljen inte existerade, utan att det som norm och begrepp inte blev aktuellt förrän på 50-talet. givetvis har folk bott mamma-pappa-barn redan innan 50-talet, men det har inte ansetts avvikande och märkligt att inte göra det förrän efter 50-talet. 
nu är vi väl påväg mot ett samhälle där kärnfamiljen som norm inte tillåts ta lite mycket plats, men vi är låååångt ifrån där än.