Jag undrar varför man kallar sig för bio/plast.

Jag vill vara ensam mamma till mina barn, om jag får välja. Men känner de att de vill kalla sin pappas nya för mamma/bonusmamma/etc så tänker jag inte vända upp och ner på världen för det. Jag är glad om mina barn har vettiga vuxna runt sig, som de litar på. Vad de kallas är rätt oviktigt för mig.
Men ibland är det jobbigt för barn att visa på att familjen inte är mamma-pappa-barn. Flera gånger har vi hamnat i situationer där bonussonen blivit obekväm med att kalla mig Stina, och istället sagt mamma som de andra barnen. Och jag har ofta sagt att det här är mina grabbar och inte gjort någon skillnad. Det syns på honom att han trivs med att vara min son, också. Han är stolt över att ha tre föräldrar.

För mig är och förblir föräldrar de som har föräldraskapet på pappret, dvs de bilogiska förädrarna / adoptivföräldrar och även i vissa fall fosterföräldrar. Men i mina ögon kan aldrig en partner bli en förälder, en mycket nära vuxen, en mycket viktig vuxen person, absolut som även kan anta en känslomässig föräldraroll.

Men om jag tänker på förälder, så är det aldrig en ny partner jag tänker på.

Ja vi kanske sätter olika betydelser i det. Min bonus har många gånger sagt att jag är "som" en mamma. Samtidigt så har hon många gånger sagt att hon har tre föräldrar samt att hon har mig tillagd som mamma på Facebook. Tillsammans med hennes mamma då såklart :) Hon är tonåring och jag har varit med i hennes liv sedan hon var ett år. Jag har aldrig sagt till vare sig henne eller ngn annan att jag anser mig vara hennes förälder utan enbart kallat mig vid namn. Hon har även hon kallat mig vid namn med ett flertal gånger (när hon var yngre) tagit upp frågan om hon fick kalla mig mamma. Jag har då alltid svarat att hon får kalla mig precis vad hon vill MEN att hon redan har en mamma som kanske skulle bli ledsen då. Och med tillägget att jag alltid kommer fortsätta vara "som" en mamma oavsett vad hon kallar mig om det är vad hon vill. Så jag undrar lite om det hon känt och själv satt ord på är fel?

En sak förresten - har nyligen fått veta att hennes mamma inte var så nöjd med att jag har tagit så stor plats i hennes dotters liv. Synd tycker jag eftersom jag verkligen känt att oavsett om vi inte alltid är överens om allt så i slutändan så älskar vi ju samma unge o att det liksom var det viktigaste. Det gjorde mig ont att få veta att så inte var fallet..

Ja... Det känns så synd o onödigt bara... Här har vi i långt över tio år kunnat fika ihop vid hämtning/lämning. Jag o hon har skött mesta delen av kommunikationen angående tösen - i början eftersom mamman o pappan inte klarade av att kommunicera men jag o mamman kom bra överens. Senare för att det var jag som skötte hämtning då de bor i närheten av mitt arbete. Jag är även ledig på normala tider o semesterveckor vilket inte pappan är. Det är jag o mamman som deltagit i utvecklingssamtalen då pappan har svårt att deltaga (av helt giltiga orsaker men som jag inte vill gå in på här). Jag deltog efter mammans inbjudan, det är INTE jag eller pappan som tryckt på om det.. För många många år sedan separerade jag o pappan och då var det mamman som tog upp frågan om umgänge. Vilket resulterade i att jag fortsatte träffa min bonus både på mammans o pappans tid. Jag o pappan hittade som du nog förstår tillbaka till varandra och är sedan tio år tillsammans igen :) Men det är detta som gör mig så perplex. Att få veta att det mest varit ett spel från hennes sida. Att få veta att hon regelbundet pratar skit om mig o pappan inför bonusen (som ju numera är tonåring och faktiskt berättar en del). Vi (jag o pappan) har många gånger inte varit överens med mamman men det har ändå fungerat relativt smärtfritt om man jämför med hur många andra bonusfamiljer fungerar.. Och så kommer det här... Så det gör mig ont men samtidigt så får det väl vara så då. Bonus är tillräckligt stor för att vi skall kunna kommunicera direkt med henne istället och ha minimal kontakt med mamman. Själv vill jag inte träffa henne alls... Vilket jag ju faktiskt inte behöver :D ja, det var väl ganska OT men ändå :D Är som sagt glad att jag o bonus har en egen relation som inte är avhänging vare sig mamman eller pappan. Förstår dock de som har svårt att få det att fungera om den andre föräldern inte vill samarbeta. Speciellt om barnen är små och samarbete MÅSTE ske...