Pappan lyssnar inte!!

Ja, jag kan ju säga som så att effekten av medicinen ju blir den motsatta eller helt enkelt uteblir nästan helt och då är det det samma som att hon går och äter metamfetamin mm helt utan någon egentlig anledning och hur bra är det kan man ju undra?? Det värsta är väl att han inte ens bryr sig att gå efter läkarnas rekommendationer/förordande utan tror att det är ok eftersom det ju inte blir så ofta eftersom han inte träffar dom så ofta. Jag kan säga som så att effekten av att helt hämningsfritt få äta gottis ett par helger i månaden när allt socker, vitt mjöl och dyl är bortplockat resterande av månadens dagar blir väldigt påtagligt även utan en diagnos men det fattar ju inte han. Han ägnar inte en tanke på vad han utsätter den lilla kroppen för i det långa loppet.

Det spelar väl ingen roll men eftersom både läkare och vi själva märker vilken fruktansvärt negativ inverkan det har så borde det räcka men han som inte ens är det minsta insatt struntar i alla rekommendationer och kör sitt eget race eftersom det är enklast så.

Självklart så är det upp till var och en att avgöra/ta ställning till hur man vill göra för sitt barn men det funkar inte att han som har umgänge så sällan tror att han kan göra som han vill och att det inte får några konsekvenser för det får det verkligen. Han har avsagt sig ansvarsbiten som vårdnadshavare och vägrar att lyssna på mig så vad gör man?

[quote=73108020][quote-nick]peppis1 skrev 2014-04-27 22:46:47 följande:[/quote-nick]måste också få fråga vad de är för medicin som gör att barnet inte kan äta socker? har själv adhd och är medicinerad, har aldrig någonsin hört något om att man inte får äta socker. kan ju va så att barnet i sig inte klarar av socker så jättebra. men själv tycker jag att de är klart barn ska få äta tårta om de är kalas men kanske inga jätte mängder(dock upp till varje förälder att bestämma). men som sagt ta med honom till läkaren o ta upp detta, kanske han behöver någon ut i från som säger till[/quote Hon är EXTREMT känslig mot socker och jag fattar inte varför man går emot läkare och sköterskor på Bup när han lagt över allt ansvar på mig och inte ens vill befatta sig med dom så att han skulle prata med dom ligger inte på världskartan. Visst, jag hade begripit det om det bara hände ibland och att det begränsades men så är det ju aldrig utan är varenda gång och i ofattbara mängder och när jag klagar så är jag sjuk i huvudet och onormal osv. Sen lever hon i ett slags sockerrus och är knappt kontaktbar ens. Dom var iväg i helgen och hon var fortfarande hispig och grät för minsta lilla motgång denna morgon och skolan har vid flera tillfällen frågat mig om det är den och den helgen hon varit iväg för det märks så tydligt så det påverkar henne på ett väldigt negativt sätt annars så hade det aldrig varit tal om att dra in på det söta.

Jag har väl inte skrivit att det är strängeligen förbjudet, bara att barnet inte bör äta socker eftersom hon påverkas så starkt negativt.

För henne så hjälper medicinen enormt mycket men låter man henne äta socker så blir hon hundra gånger värre än utan.

Om jag har en läkare i ryggen som säger att hon inte bör äta socker eftersom det påverkar henne negativt så ska väl inte någon annan skita i det bara för att det är jobbigt att låta henne vara utan. I min värld så är det mycket att låta ett barn som nästan aldrig annars äter sött låta henne äta obegränsat av glass och godis fredag-lördag. Typ två kexchoklad på fredagkvällen, fika med kakor och lördagsgodis nästkommande dag och avsluta helgen med kalas där det bjöds på snabbmat och två stora portioner av marängsviss intogs ett par timmar innan han lämnade av barnen hos mig. Så här såg denna helgen ut och det är enligt mig inte acceptabelt när han vet hur svår hon är att "får ner på jorden" och hur många dagar det tag innan sugarjunkien försvunnit igen.

7 år

Nej det kan hon inte, hon älskar sötsaker och äter tills det är slut.

Det står med i hennes journal.

Det måste vara väldigt skönt att inte ha sockerproblemet men nu är det som det är och den här tråden startades inte för att jag skulle bli hackad på och ifrågasatt då jag och hennes läkare vet bäst hur hon fungerar. Frågan är hur man ska ställa sig till när hennes icke insatta pappa skiter i hennes bästa och struntar helt och hållet i vad jag säger??

Så som han håller på så tycker jag nästan att det kan betraktas som samarbetssvårigheter. Han försvårar ju för dottern (och övriga familjen) när han vägrar att följa rekommendationerna utan gör som han själv vill.

Läkaren har försökt att nå honom utan framgång vid flera tillfällen förut och jag tror inte att han lägger ner tid på att jaga honom nu när han gett mig full vårdnad och aldrig har satt sin fot på Bup trots ett flertalet kallelser.

Och

Jag har varken tid eller ork med någon tvist, vill bara att han ska fatta allvaret i det hela. För honom är det nästan som en jäkla lek där han gör allting för att jävlas med mig.

Vi hade gemensam vårdnad i 6 år och han har inte tagit ansvar för fem öre så för mig så är det ingen större skillnad.