Pojkvän som höjer rösten till sonen på första träffen ?

Tack alla för ert engagemang och svar. Jag förstår att det är svårt att svara när man inte har alla ingångsvärden, men ni som tycker jag är en kass mamma, och som undrar om min kille kommer stanna pga min son- er kan jag bara skratta åt :). Så mycket vet jag att jag är en bra mamma. Jag är rolig,omtänksam, generös,kärleksfull och dessutom snygg. Jag har aldrig slagit eller skrikit åt någon av mina barn och de är omtyckta kamrater, söta och den lille kille som detta handlar om är en otroligt positiv, gladlynt och omtänksam liten kille. Men sedan är han FULL av energi, och i matsituationer med nya människor blir han en pajas som ska synas och vägrar äta. Vid det här tillfället så satt både min son och pojkvän i kökssoffan och min son hade ätit lite och ville inte ha mer så han lade sig ner med fötterna mot mon kille och " tryckte " mot honom och lät högt olika läten som han tycker är kul. Jag sa till, flera gånger och min kille var rätt snabb att lägga sig i, det slutade med att jag bar bort honom från bordet och satte honom vid tv'n för att vi skulle få äta i lugn och ro. Det var INTE så att jag struntade i att uppfostra - det gör jag sällan. Tyckte att killen dock la sig i för snabbt , skillnad om jag struntat i situationen .... Och jag tycker också att det var fel tillfälle ( första gången de överhuvudtaget ses) och att han kunde blivit skrämmande för min son eftersom det var ett " hot" om att bli arg med i bilden och att ta tag i hans arm var för mycket tyckte jag. Det behöver ingen göra ... Inte ens jag. Så hemsk är han inte. Jag tolkar det mesta störande beteendet från honom som uppmärksamhetsbehov. Jag kan upplysa er som tror att jag blir lämnad att det tror jag inte då han är kär i mig och dessutom också sett hur underbar sonen är för det mesta. Och skulle han lämna mig pga något sådant som min son gjort, ja då pallar han inte mycket och jag skulle gladeligen se honom lämna vårt liv.

Det beror nog mycket på hur man umgås. I mina bekantskapskretsar finns inga barn som behöver apbur. Men det beror nog på att jag umgås med vettiga människor som är sansade, förnuftiga och kan bete sig och som respekterar sina barn.

Visst finns det föräldrar i samhället som brister i sitt föräldraskap, som curlar och som inte kan säga ifrån. Men de utgör knappast en majoritet. Så det är ju extremt onyanserat att hävda att svenska barn behöver apburar.
Sen beror det ju på hur känslig man är också. Om man avskyr barn så stör man sig naturligtvis på att barn ens finns t.ex.

Och jag har aldrig sagt något om att barn ska tillåtas skrika hysteriskt eller springa runt på föreställningar. Det är bara du som har skrivit om det. Som sagt, vår son kan tas med överallt utan att störa eller leka apa.

Och boktipsen kvarstår. Om inte annat för att ge en nyanserad syn på barnuppfostran.

Läs inlägget där jag gav exempel på vad jag menar. Om du sedan känner ett behov för att skriva exempel som inte alls har med det att göra, upp till dig. Jag umgås inte med folk vars ungar beter sig som en flock apor. Däremot krävs det att ungar under en viss ålder förbjuds på sådana ställen där de stör andra eftersom föräldrarna ignorerar att deras ungar är störande. Eftersom både jag och mina kompisar, arbetskamrater och bekanta upplevt detsamma bra mycket fler gånger än enstaka undantag och då nästan aldrig utomlands är det inte helt främmande med slutsatsen att det är de svenska föräldrarna som tillåter sina ungar att bete sig som sjövilda hyenor. 

Sedan är det faktiskt så att toleransnivån hos dem som själva har småbarn är bra mycket högre. Pga det ständiga kaoset och skrikandet de lever i märker de inte själva hur störande deras ungar faktiskt är.

Man kan inte förbjuda barn tillträde till olika ställen bara för att enstaka barn stör, lika lite som man kan förbjuda vuxna tillträde p.g.a vissa vuxna stör.
Däremot säger man naturligtvis ifrån när ett barn stör om dess föräldrar har haft det dåliga omdömet att ta med sig barnet till en utställning, finare restaurang eller liknande, trots att de vet att barnet är skrikigt/stökigt.
Om ett barn sitter mittemot mig på tåget och sparkar på mig med smutsiga skor eller skriker för högt så blir jag naturligtvis störd och säger till barnet. Men jag skulle inte komma på idén att propagera för ett förbud mot barn på tåg av den anledningen.
Hur ska barn lära sig hur man beter sig på olika typer av ställen om de bara hålls instängda i hemmet, menar du?
I vissa länder är det dessutom inte lika vanligt att man har med sig barn överallt som det är i Sverige. Och den som inte ens är närvarande stör naturligtvis inte...

Man kan inte jämföra förbud mot barn på tåg med det som jag skrev: "förbud mot barn under viss ålder på vissa ställen". T.ex. barn under 8 år får inte tas med på Spanska Ridskolanföreställning. T.ex. barn under 8 år är välkomna på restaurangen innan klockan 4. Efter det får de inte tas med. T.ex. den här vagnen är barnfri. Barn under 8 år får tas med i de andra vagnarna. Och liknande. 

Varför ska alla andra anpassa sig till andras barn? Om man valt att skaffa barn får man bara inse att man inte kan leva sitt liv exakt som innan. Just nu är inställningen att alla andra ska anpassa sig till den som valt att skaffa barn men den inställningen är helt fel. 

Barn kan lära sig hur man beter sig först och att man lyder mamma och pappa. När det grundläggande sitter kan man utöka träningen till den offentliga miljön. Men om ungen fullkomligt ignorerar alla tillsägelser hemma, på besök hos släkt och vänner, tjuter så fort den inte får som den vill, härjar och röjer, vad är det som får dig att tro att den skulle bete sig bättre på en restaurang till exempel? En sådan unge är inte redo för att lära sig att bete sig ute för den kan inte ens bete sig hemma och hos andra.

Ungefär som att kattlådeträna en iller. Man börjar med begränsat utrymme och flera kattlådor istället för att släppa dem lösa på 200 kvadrat och hoppas på att de gör sitt behov på rätt ställe från början. 

Min poäng är att vuxna kan bete sig lika illa som barn, och det kommer man inte ifrån med förbud.
Det finns, och kommer alltid att finnas, människor som beter sig dumt, störande, omdömeslöst och är allmänt jobbiga. Inte bara barn, utan även vuxna. Det går liksom inte att eliminera dessa med förbud.
Däremot kan man försöka jobba på att själv bli lite mer tolerant. Om man oavbrutet stör sig på skrik, snarkningar, höga skratt, lukter, knaprande och tuggande, människor som rör sig etc. så kanske man behöver undersöka varför man stör sig så mycket, för det beror ofta på något annat.
Därmed inte sagt att skrikande barn ska vistas på Grands Veranda eller Liljevalchs konsthall...eller Spanska ridskolan för den delen.

Jag har, för övrigt, aldrig hävdat att andra ska anpassa sig till andras barn. Tvärtom ska man anpassa sig som barnfamilj. Självklart. Man kan, som du skriver, inte leva som tidigare när man har barn.
Men samtidigt måste barn få existera och inte reduceras till lydiga nickedockor som ska synas men inte höras. Då är det illa ute med vår framtid.
Barn ska uppfostras, utvecklas, respektera och respekteras. Vill man leva i ett samhälle tillsammans med andra människor krävs både respekt för andra och tolerans inför andra. Annars är nog en isolerad bergstopp ett bättre ställe att bo på.

Barn ska bete sig civiliserat. Om det betyder nickedocka för dig må så vara men i min värld gör det inte det. Vet inte varför du inte bara accepterar att barn som lever rövare ute är inte redo för att vistas på sådana ställen sådant inte hör hemma. Det är stor skillnad mellan att lyda och att vara en nickedocka. Om jag säger till min unge att den ska vara tyst på en teaterföreställning så ska den bara vara tyst. Det är inget lämpligt tillfälle eller ställe att börja förklara för ungen med tjugotusen "varför" till följd, under pågående föreställning, varför den ska vara tyst. Om man då har en unge som inte lyder utan måste ifrågasätta allt då hör inte den ungen hemma där, den är inte mogen för det. Och det är upp till dig som förälder att förhindra det. Det handlar inte om att ungen är nickedocka utan det handlar om att ungen har den mentala mognad som krävs för att själv förstå varför den ska vara tyst, inte ränna runt och gapa just där och då. Om man då bedömer att en unge under en viss ålder inte begriper det då ska inte ungen vara välkommen just där. Precis som att det finns en anledning till att spel, filmer, tobak, alkohol, etc har åldersgränser.

Barn ska bete sig civiliserat. Om det betyder nickedocka för dig må så vara men i min värld gör det inte det. Vet inte varför du inte bara accepterar att barn som lever rövare ute är inte redo för att vistas på sådana ställen sådant inte hör hemma. Det är stor skillnad mellan att lyda och att vara en nickedocka. Om jag säger till min unge att den ska vara tyst på en teaterföreställning så ska den bara vara tyst. Det är inget lämpligt tillfälle eller ställe att börja förklara för ungen med tjugotusen "varför" till följd, under pågående föreställning, varför den ska vara tyst. Om man då har en unge som inte lyder utan måste ifrågasätta allt då hör inte den ungen hemma där, den är inte mogen för det. Och det är upp till dig som förälder att förhindra det. Det handlar inte om att ungen är nickedocka utan det handlar om att ungen har den mentala mognad som krävs för att själv förstå varför den ska vara tyst, inte ränna runt och gapa just där och då. Om man då bedömer att en unge under en viss ålder inte begriper det då ska inte ungen vara välkommen just där. Precis som att det finns en anledning till att spel, filmer, tobak, alkohol, etc har åldersgränser.

Jag befinner mig i en knepig och jobbig situation... Jag har träffat en kille som jag trivts med på alla sätt. Så efter att ha träffat honom några månader själv tog jag beslutet att låta min son som är 5 år träffa min pojkvän. Jag ångrar mig nu. Min son kan vara ganska påfrestande ibland när han inte lyssnar och han kan sparkas och strunta i att sluta göra saker när man säger till. Min pojkvän blev väldigt irriterad när han inte lyssnade och sa att " om du inte slutar blir jag arg" , sa väldigt hårt " titta på mig ... ( hans namn) " och tog honom i armen ( inte hårt men ändå) ...jag tycker det var lite magstarkt på deras första träff att han skulle " uppfostra " min son!! Nu känns det som att jag inte vill se honom igen . Samtidigt förstår jag att han ju måste få säga ifrån, men inte sådär mycket och på det sättet. Vad säger ni. Gjorde han rätt??

Varför tog jag inte tag i situationen ? När jag sa till på skarpen flera gånger? När jag sedan bar bort honom från situationen ? Jag tvingar inte mina barn att sitta kvar vid matbordet om de ätit sig mätta. Då får de gå och leka. De får däremot inte vara kvar och störa resterande människor som vill ha matro. Och det såg jag till att han inte fortsatte med. Min pojkvän kanske var för snabb att lägga sig i??