Ta detta med din försvarsadvokat. Överväg att erkänna dig skyldig och acceptera vård som straff.
Är inte säker på att de som upplevde hoten kommer förstå dig, möjligtivs inse att du är sjuk. En fällande dom kan innebära böter och skadestånd, eventuellt vård.
Läste om texten. Det finns några saker som jag vill förtydliga.
Vid sjutton års åldern så ringde jag SOS alarm mot min äldre brodern. Det tar ett år tills förundersökningen blir klar. Alltså var jag artonårsåldern när jag skulle upp på rättegången mot honom.
Ett år senare, så anmälde jag mig till föreningen. Jag var då nitton år.
Och vid tjugo års åldern blev jag själv anmäld.
När jag skämde ut mig, så tog det mig hela ett år tills jag blev av med skammen och skulden. Den försvann automatisk. Fast då hade jag redan blivit anmäld.
Efter förhöret och några månader fram mot, så tänkte hur det blev såhär. Jag tänkte från och med jag var arton, liksom på min första rättegång fram till när jag gjorde bort mig.
Jag tänkte ganska djupt på hur jag gjorde bort mig. Hur jag verkligen försökte. Och hur pedagogen pressade mig. Och jag sydes som idiot framför gruppen och läraren själv.
När jag tänkte så pass djupt, så ''vaknade'' jag upp. Jag hoppade faktiskt till. Skam & skuldkänslan hade lagt ner sig i mitt undermedveten. Jag visste inte varför jag kände mig så patetisk framför henne. Jag visste faktiskt inte varför jag kände av skam och skuld, och absolut ville visa henne att jag kn jag också.
Men när jag grävde upp detta i mitt undermedvetna. Varför jag kände av skammen. Började jag må bättre. Bortsett från att jag blivit anmäld, så mådde jag i alla fall bättre.
För jag tänkte såhär - Jag försökte ju trotts allt. Ingenting att känna av skuld på grund av att jag inte klarade av en uppgift. Det finns ingen anledning att känna av skam. Det hade kunnat hända vem som helst, om personen hade mått dåligt och led som jag.
Jag hade en ursäkt till varför jag inte kunde koncentrera mig. Sedan tänkte jag på pedagogen. Varför triggade hon mig så oerhörd mycket? Förstod hon inte överhuvudtaget att hon bara förvärrade i mitt sits?
Är det inte det som en pedagog lär sig i deras utbildning. Att verkligen stå i andra skor. Att verkligen ha förståelse för andra. Visserligen kan hon ju inte förstå att jag hade svårt med att koncentrea mig. För hur skall hon förstå det om jag inte säger det?
Men att pressa mig mer & mer. Det ger ingen nytta. Och det fattar väl kanske vem som helst. Men en pedagog skall ju absolut förstå det. Ha lite mer sympati/empati. Men nej, tydligen inte.
Jag tänkte för mig själv att jag behöver inte känna av skam och skuld. Visserligen önskade jag att jag kunde spola tillbaks tiden, och tacka nej till uppgiften. Och ge en förklaring att jag inte mår bra för tillfället.
Men sen skall absolut en pedagogs uppgift vara mer medmänsklighet och förståelse. Och inte trigga medlemmarna så som hon gjorde. Och man skall inte ens göra så av nypa salt. Inte ens acceptabelt. Och speciellt inte när det gäller en amatörförening som medlemmarna går där för kul och inget annat.
Sen är ju frågan om detta är bara min åsikt. På grund av att jag har upplevt det stora smärtan.