Mitt ex tog livet av sig,hur går man vidare (lång)
Jag gjorde slut med mitt ex för cirka 6 år sedan, efter att vi varit tillsammans i nästan 5 år och hela tonåren.
Kvällen efter jag gjort var jag ute och grillade med några kompisar. Jag kände mig ”fri” från förhållandet som blivit mer som en kvävande kompisrelation efter alla år ihop och jag ville känna kärlek och förälskelse igen.
Jag hade en väldigt trevlig kväll. När jag kom hem till min lägenhet, där han såklart bodde kvar i väntan på att han skulle hitta något eget, så låg han och skakade på golvet i köket. Han hade tagit det så hårt att han svalt en hel burk starka smärtstillande och även skurit sig i handleden.
Jag ringde 112 och en ambulans kom, jag minns att jag släppte in dem i lägenheten och de tog hand om honom. Han sa att han skulle ta livet av sig om jag inte följde med honom, polisen kom också dit men åkte igen när ambulansen skulle åka. Jag följde med i ambulansen. Jag fick sitta framme vid föraren. Jag minns att han frågade vad som hade hänt och när jag sa att jag hade gjort slut så sa han bara ”det är inte ditt fel”.
På sjukhuset magpumpades han och fick mediciner för att rädda levern. Hela tiden hotade han med att ta livet av sig om jag gick. Jag hatade honom för att han fick det att bli mitt ansvar om han levde, men jag stannade hela natten och satt vid hans säng medan han fick dropp. Efter ett dygn fick han åka hem, vilket jag tyckte var knäppt för han hade ju ändå försökt ta livet av sig, men han fick åka hem och sen flyttade han ut. (Jag har aldrig berättat om just det här för någon).
Tiden efter att han flyttat ringde han rätt ofta, om allt och inget, till slut orkade jag inte längre och jag som träffat ett nya kille några månader senare tyckte det var jätte jobbigt med ett gammalt ex som inte gav sig,.. så jag bad honom att inte ringa om det inte var något speciellt. Några månader efter det fick jag ett samtal från hans pappa. Han hade försökt ta livet av sig. Igen.
Han hade hängt sig men hittades sekunder innan det var för sent och personen som hittade honom (en främmande hjälte verkligen!) gjorde hjärt- och lungräddning och hans hjärta började slå igen men hjärnan hade tagit så illa skada.
Jag åkte upp till sjukhuset för att hälsa på honom, jag trodde att han skulle klara sig, men han var hjärndöd.
Jag stod vid sängkanten och hörde hur respiratorn pumpade in syre i honom, men det var försent, han var död, det var bara en kropp. Nä jag höll hans hand rann en tår från hans ena öga. Jag trodde att det var ett tecken på att han kände att jag var där, men en sköterska kom fram med papper och torkade bort tåren, hon förklarade att hans ögon rann för att de fuktade ögonen åt honom eftersom han inte kunde blinka.
Efter att hon lämnat rummet igen så gick jag där ifrån. Jag ringde inte en vän eller min familj eller min sambo. Jag grät och skrek ett märkligt dödskrik i hissen på sjukhuset på väg ner till bilen. Dagen efter ringde hans pappa, de hade stängt av respiratorn.
Jag var några dagar senare på ett avsked på bårhuset, jag bröt ihop när vi alla stod runt hans kropp. Jag grät och snörvlade, mitt snor rann där jag stod och jag hade ingen att stötta mig mot. En gammal bekant kände sig nog skyldig att ingripa och försökte hålla om mig medan jag hulkade och ylade av min ångest.
På begravningen någon vecka senare hade jag min familj med mig, jag bröt ihop igen och grät som ett litet barn och snoret rann igen, jag kunde inte sluta gråta och klarade knappt av att lägga min röda ros på kistan. Jag minns att jag sen satt och petade på en bit tårta i församlingshemmet, jag tyckte att det luktade död i hela rummet och kunde inte äta.
Efteråt körde jag hem till min pojkvän, han som idag är min man och pappan till min son. Jag minns inte tiden efter alls. Jag minns inte ens om det var en vardag eller helg, eller bilresan hem. När jag hade kommit hem hade jag varit precis som att jag bara hade varit i affären, har min sambo berättat i efterhand. Ingen reaktion, inga tårar. Kanske hade kanske brutit ihop tillräckligt.
Min sambo har senare uttryckt att han uppfattade mig som väldigt känslokall och hård då. Jag minns ingenting. Det har nu gått 5 år, jag börjar fortfarande gråta bara jag nämner det.
Jag vet inte varför.
När går man vidare? Är det onormalt att börja gråta så fort jag pratar om det eller någon frågar mig om det såhär fem år senare?
Har jag fastnat i nån sorgprocess eller är det såhär?
Han va ju "bara" min pojkvän, men han var vid min sida varje dag från att jag var 15 tills jag var 20 så det var ju ändå en stor del av mitt liv trots att jag faktiskt gjort slut och träffat en ny när han dog.
