Bonusmamma, biologisk mamma och svärföräldrar... Hjääälp!

Jag är sedan ett par år bonusmamm till två barn på 3 år. Har varit en del i deras liv i 2 år nu. Det första året bodde barnen hos sin pappa, min pojkvän, på halvtid. Funkade jättebra de dagar de var hos honom (oss - jag bodde där nästan jämt), han var en superfin pappa :) Sedan snart ett år tillbaka har vi, jag och sambo, pga att min sambo tagit nytt jobb, flyttat långt bort från barnens hemort och deras biologiska mamma tillbaka till hans födelseort och därmed också hans föräldrar. Barnen bor ca 10 dgr/mån hos oss, på sommaren 14dgr/mån. De går då ej på dagis utan är hos oss hela dygnen. (Man har ej rätt till dagis på annan ort än där barnen är folkbokförda). Sedan tre månader tillbaka har vi dessutom en gemensam dotter. :) Så till det som jag behöver ventilera här... ;) När barnen är här bor min sambos föräldrar här också! Min sambo tar ledigt från jobbet i stort sett samtliga dagar, (semester, flex, vab) men trots det bor hans föräldrar hos oss. De kan åka hem till sig enstaka nätter men oftast är de här. Orsaken är dels att min sambo känner att han behöver lite avlastning och dels beror det på att barnens mamma är mycket kontrollerande och vägrar låta barnen vara hos oss utan att barnens farmor bor här! Vi vet ju båda att mamman inte har rätt ställa sådant krav men för att slippa gå via domstol väljer min sambo att gå henne tillmötes. Hon var mkt krävande när vi bodde nära henne också, men då fanns ju inga svärföräldrar nära som hon kunde "nyttja". Då löste hon sitt kontrollbehov genom att ringa och väcka oss varje morgon kl 7 för att kolla så att barnen kom upp i tid till dagis, skrev scheman, ett för varje dag, med exakta tidpunkter för mat, blöjbyten, lek ja allt! Hon mår inte så bra psykiskt, och det var också orsaken till att hon och min sambo separerade redan när barnen var bäbisar. Hon får professionell hjälp och det har blivit något bättre men långt ifrån bra. Jag respekterar min sambos sätt att hantera sitt ex i mångt och mycket, det är besvärlig situation, men den här biten med svärmor driver mig till vansinne! :( Han verkar ha väldigt svårt sätta gränser mot sina föräldrar. Hans mamma är extremt lättkränkt, kan börja gråta för minsta lilla, vilket gjort att även jag valt att inte säga ifrån. Har inte velat bli ovän med henne, men nu går det inte längre. Jag behöver råd och stöd i hur jag ska hantera den här situationen. Jag kan ju såklart hårddra det och ge min sambo ett ultimatum, mig och vår dotter eller hans föräldrar och utan mig och ännu ett skiljsmässobarn. Men jag hoppas innerligt detta kan lösas utan separation. Jag hoppas jag inte verkar gnällig. Självklart vill jag att min sambos föräldrar ska vara välkomna hit, och att de ska få träffa sina barnbarn. Problemet tror jag bland annat är att vi inte lyckas sätta gränser, och att svärföräldrarna tar sig för mkt friheter, är gränslösa i sitt beteende. De tar föregivet att de kan komma och gå hur de behagar i vårt hem. De lämnar kvar kläder, skor och saker, och bäddar inte undan efter sig i gästsängen. De ska ju snart ändå hit igen! Hjälp... De bråkar sinsemellan, helt öppet, ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen i mitt eget hem. De bestämmer över barnen, överöser dem med presenter och godis så de blir helt överstimulerade. Ljudnivån är på Max hela tiden! Svärmor klagar över hur dåligt vi städar efter barnen och menar att hon får skämmas när övrig släkt och vänner kommer på besök. Hon har vid ett flertal tillfällen använt en mkt otrevlig ton mot mig helt oprovocerat vilket gör att jag får väldigtsvårt bemöta henne på ett konstruktivt sätt. Hon stressar lätt upp sig och om jag då säger något för att lindra/hjälpa hennes snäser hon åt mig, kan ibland bli riktigt förbannad. Jag vet inte hur jag ska bemöta henne, och min sambo vet inte heller påstår han. Menar att hans föräldrar alltid varit svåra att ha att görs med och att han önskar han inte behövde ha så mkt kontakt med dom. Samtidigt känner han sig låst eftersom barnens mamma har satt ett ultimatum och han har dåligt samvete för att flyttade från sina barn m.m. M.m. Han brukar reagera med att sätta sig vid datorn och stänga av mentalt när det blir för jobbigt här hemma. Jag önskar att han kunde ta mig i försvar istället, men vet samtidigt att jag måste lära mig sätta ner foten mot svärmor spm en vuxen. Vet bara inte hur. Ibland säger hon till barnen att dom är idioter, korkade, inte fattar nått m.m. Och jag tänker att den dan hon säger så till min dotter då kommer jag bli så arg att det kommer ta hus i helvete här! Hon har bra sidor med såklart och jag försöker vara vänlig, mot henne, visa gästfrihet, men inser mer och mer att det här är människor som behöver gränssättas. Härom dagen missförstod svärmor mig åter igen och reagerade med att bli väldigt arg på mig. Jag kunde då inte hålla ihop mig och började gråta. Min sambo lovade mig då att han ska försöka hitta någon bättre lösning och att han skulle prata med sina föräldrar. Kom även med förslaget att hans föräldrar kunde få bygga en sommarstuga på vår tomt, så de inte behöver bo inne i vårt hus när de är här. Men jag vet inte om det hade löst något, känns mer som att förflytta problemet 50 meter bort... Skulle hellre se att de endast är här helger... Bävar för sommaren, då de har långledigt... Känner mig som en hemsk människa, och känns hemskt jobbigt att bråka med svärmor. Jag bråkar sällan med folk, tycker det är jättejobbigt, är mer den typen som undviker personer som behandlar mig orätt. Men jag kan ju inte undgå svärmor och min dotters farmor. Hade jag vetat att jag skulle få bo med svärföräldrarna när jag bestämde nig flytta med sambon så vet det sjutton om jag flyttat med. Var inte alls beredd på detta. Min sambo har alltid sagt att han helst inte vill ha någon kontakt med sina föräldrar alls, ändå väljer han ha dom här såpass mycket. Blir inte klok på det här. Är så glad över vår dotter och hoppas vi kan hitta en balans så att alla kan må bra här.