Ledsen och besvärad

Kanske trampar ditt ex nya sambo över en del gränser. Men att han sover över hos dig/er tycker jag är det mest gränslösa. Jag förstår idén, men jag hade aldrig tyckt att det var ok själv. Ovasett barnets bästa. Ni kan träffas dagtid/kväll och han sen åka hem.

Exet har en familj med sitt barn och sin nya partner, inte längre dig. Det är nog viktigt att både förstå och hålla i minnet.

 Du blev lämnad under graviditeten, och ditt ex nya ville agera styvmor så fort barnet var fött.. Så fruktansvärt klumpigt, okänsligt och respektlöst gjort av henne.  Hon skulle hållit sig i bakgrunden, och låtit dig och pappan  få landa i ert föräldraskap, utan hennes inblandning. Ditt ex borde ha förstått det också.

Att bli mamma för första gången kan vara jobbigt även för de som är trygga  tillsammans med barnets pappa, som ger stöd och omtanke. Du hade inte samma trygghet. Jag kan förstå hur det kändes för dig att i det läget behöva ha ditt ex nya inpå dig. Inte många som skulle orka med nåt sånt, så känslig och ömtålig som man är som nyförlöst mamma. En del orkar inte ens med släkt och vänner under första tiden. Så för henne hade jag absolut stängt dörren den första tiden. Synd bara att hon inte hade vett att begripa det själv.

Hennes agerande gör att jag inte känner nån särskild sympati för henne. Enligt mig så ska hon backa åtskilligt, och låta er vara föräldrar. Jag är glad för din skull att pappan och du kommer så bra överens och har en fin relation. Eftersom han lämnade dig när du var gravid, så tycker jag att du ska ha en stor eloge för att du inte låtit det gå ut över ert föräldraskap. Det är det inte många som hade klarat av.

Tack alla för svar! Jag är ju väldigt stolt över hur jag och pappan hanterar det här. Och en eloge ändå att nya tjejen låter honom sova hos mig och barnet. Jag och exet är bästa vänner och har väldigt kul ihop. Jag vill inte ha honom tillbaka som pojkvän! Jag älskar honom, men är absolut inte kär i honom. Det skulle dock vara otroligt tråkigt om vi inte kunde behålla den här nära och ärliga relationen, för vårt barns skull. Vi firar jul och födelsedagar, iaf barnets, födelsedag tillsammans. Vi är överrens om att vi är en familj och pratar gärna om oss så.

Vi bor i ett ganska litet samhälle i Norrland och jag kan inte låta bli att tycka att allt är lite pinsamt, hela grejen, att folk vet. Både jag och killen och nya tjejen är ljusa, och hen liknar inte riktigt mig eller pappan än. Tänker ibland, att när pappan och barnet och nya tjejen rör sig ute kanske nån tror att det är deras barn? Det gör mig ledsen.

Jag har i alla fall idag ringt vårdcentralen och bett om tid hos kurator. Jag fattar att det här är ett problem, och jag vill inte må dåligt eller bli bitter. Vill ju vara en bra mamma och fokusera på barnet.

Jag vet att vi är lite kontroversiella i vårt föräldraskap, men det är inte det som är problemet. Saken är ju den att hon inte accepterade mina gränser, fast jag hade förlossninsdeppresion. Största rädslan är ju att hon på nåt sätt ska slå split mellan oss. Och då skulle det gå ut över vårt barn.

Det är nog bäst att du får ut dessa känslor. Exet kan ju göra nya flickvännen gravid imorgon. Då kommer han inte umgås och sova hos dig lika mycket. Då kommer hans primära plats vara med sin familj och kanske ha ert barn hos sig ofta för att lära känna nya syskonet m.m. flickvännen kommer kanske inte alls acceptera att du tar plats i deras familj då? Hur hanterar du att eventuellt se deras "bäbisskimmer" och deras hela familj i framtiden? Du skriver så att jag får intrycket av att du anser dig ha en viktigare plats och en närmare relation till exet än hans flickvän har. Hoppas du inte blir för besviken om/när du blir utestängd från deras familjelycka (som du försöker stänga ut henne)

Jag vill också klargöra att han inte "dumpade" mig, det var ett gemensamt beslut att separera

Som tur är planerar dom inte barn och skyddar sig. Han vill inte bli pappa igen på länge. Barnet är såklart det viktigaste i hans liv, inte jag eller den nya.

Jag hade förstås blivit jätteledsen om dom fick barn och jag blev utestängd!! Det är ju det att jag inte är redo att ha med henne i ekvationen än. Jag är verkligen inte redo, och har bett henne om tid för det. Att pappan älskar och vill vara med vårt barn är viktigare än allt. Det som bekymrar mig är ju mina känslor för sambon, är rädd att dom aldrig ska gå över. Och gör dom inte det så kommer ju barnet påverkas av det också. Jag hoppas jag får tid hos kurator snart, och jag hoppas den nya låter mig ta den tid som behövs. Annars är jag rädd att jag alltid kommer att hysa agg mot henne. Just nu är jag arg, besviken och ganska fientligt inställd till henne. Och det är inte den personen jag trodde att jag var.

Jo, "föräldralycka", jag ska ta tag i det. Och han är hängiven både barnet och mig. Han har försökt få sin sambo att ge mig tid och space, och jag hoppas att hon snart förstår att det verkligen behövs!