behålla eller inte? svårt val

Vilken svår situation du har hamnat i... jag tycker att det känns väldigt tråkigt att din sambo - som du ändå verkar ha en stabil relation med - inte vill stötta dig i detta utan bara bestämmer sig för att åka med eller utan dig och helt utan funderingar på att han ev missar sitt barns födelse och dess första tid i livet... Det låter som att du hade en tuff tid efter förra aborten och jag skulle inte kunna råda dig till abort när du känner dig så tveksam. Jag hade valt att planera om resan - kanske kan ni åka en kortare period nu under sommar/höst för att sen återvända till Sverige i god tid innan barnet ska födas (vet inte hur sent man får flyga). När barnet sen är några månader finns väl inget som hindrar er från att åka igen? Barn kommer sällan precis när man har tänkt sig och de vänder upp och ner på hela livet - men det betyder inte att man måste sluta leva, bara anpassa sig efter rådande omständigheter. Hoppas att du kan prata med din sambo och att ni kan hitta en alternativ lösning som kan funka för er alla tre.

Trist att du inte har mer stöd av din sambo. Jag hade nog tyvärr inte behållt ett barn vars pappa väljer att åka till utlandet och bo ett tag istället för att vara en del av förlossningen och början av barnets tid. Att han dessutom verkar se det som DITT val och inte ERAT val tycker jag är dåligt.

Lyssna på ditt hjärta, men fundera igenom om du verkligen vill att barnet ska komma till världen utan pappan i bilden, även om han vill vara en del av barnets liv när han kommer hem igen hade jag haft svårt att förlåta honom för att han valde bort första tiden mot att bo i utlandet ett tag. Vill du verkligen ha tillbaka honom sen?
Men väljer du behålla barnet är det självklart viktigt för barnets skull att få umgås med sin pappa med.

Jag förstår att du är rädd för att hamna i en depression igen, och du måste lyssna på ditt hjärta. Men jag är rädd att livet inte blir så mycket lättare efter att sambon åkt iväg, jag tror att du mår bättre av att göra en abort och följa med på hans äventyr isåfall.

Hej där,

Jag har gjort två arborter. Den första var ett självklart val, jag var på tok för ung och killen var på tok för fel för att vara en fungerande pappa. Den andra däremot..  Då var jag 24 år och jag hade träffat mannen i mitt liv. Vi bodde inte tillsammans men vi hade varit tillsammans i drygt ett år så någorlunda tryggt kändes det. Jag ville ha barnet, men han gav en liknande reaktion som din kille ger dig nu. Han kände sig inte färdig med det som han ville göra i livet. För egen del kan jag berätta att jag inte hade ett fast jobb och det underlättade inte heller situationen. 

Det som fick mig att fatta det slutgiltiga beslutet om abort var min egen situation, jag hade inte ett fast jobb (jobbade typ timmar), min utbildning var också långt ifrån avslutad, den var påbörjad och tillfälligt lagd på hyllan. När han dessutom var så anti så blev det jättesvårt för mig att se möjligheterna. Det var fel och orättvisst på ett sätt, men det var så det var just då.

Hos kvinnokliniken bokade jag en tid för en eventuell abort ganska snabbt, jag ville ju inte göra en skrapning utan önskade göra en medicinsk medan tiden fortfarande fanns. Jag tog där också chansen att prata med en kurator, bland annat för att prata  adoptionsmöjligheter, egentligen ville jag ju inte ta bort barnet. Kuratorn lät mig dock veta att det inte fanns några som helst möjligheter att adoptera bort ett barn i Sverige, vilket är en sanning med modifikation för det går, men det är en väldigt krånglig process. Hon belyste även hur omöjligt det är att vara ensamstående mamma idag ("pappan" hade ju klargjort att han inte ville vara delaktig). Såhär med facit i hand kan vi ju konstatera att den kuratorn borde ha haft ett annat jobb för det går visst att klara sig på egen hand, men men...

Iallafall så gjorde jag aborten och det har varit svårt i perioder, när jag har tänkt på vad som kunde ha varit. Jag är också tillsammans med "pappan" fortfarande vilket kanske har gjort det ännu svårare på ett sätt, förutsättningarna för oss fanns ju där. Jag har i perioder varit så arg på honom för att han reagerade som han gjorde, om han hade sagt något så hade det kunnat bli helt annorlunda.

Men! Nu kommer min poäng - Jag har gjort så mycket bra för mig själv sedan jag gjorde aborten (ca 5 år sedan). Jag har tagit universitetsexamen, rest, skaffat ett fast jobb, tagit körkort och ordnat det ena och med det andra. Nu är jag gravid igen och den här gången var det planerat. Viktigast är att det inte alls känns ångestladdat eftersom jag är någonstans i livet där jag känner mig redo för att få barn. Förra gången var jag inte det, jag var inte klar med mitt och jag är helt övertygad om att den situation som jag och min sambo har skapat för oss idag är betydligt mycket mer gynnsam för ett barn än som läget såg ut för fem år sedan. 

Jag känner naturligtvis inte dig, men jag tror att oavsett vad du gör så kommer det komma ut något bra av det. Bestämmer du dig för att behålla så kommer det att bli svårt under en period, men säkert hur bra som helst i slutändan (det låter som om du har ganska stor insikt på hur det kan bli). Bestämmer du dig för abort kommer det fler chanser i livet till barn och familj. Då kan du också åka på den där resan och göra något av den chansen som du ger dig själv och din relation. 

Jag behöver inte predika något om att din kille är ego när han säger som han gör för det hjälper inte dig, och det vet du redan själv. Min kille var också kass men det löste sig ändå och det är fortfarande vi.  

Stort lycka till!

P.s. Lyssna aldrig på någon om de säger att man inte kan vara ensamstående förälder för det kan man visst!

Men det är väl inte så självklart att han ska släppa sina planer som har har planerat länge och lagt mycket pengar på bara sådär? Såklart det är tråkigt men ändå.

Det är ju just det. Jag har körkort. Fast jobb (75% just nu) 

Gymnasial utbildning med vilka möjligheter som helst. 
Jag skulle kunna klara mig ganska bra på egenhand om det 
inte vore för att jag skulle bli tvungen att börja om helt
så vi blir av med lägenheten när han drar (vi hyr i andra hand och ägaren säljer när "vi" flyttar) 

Vet inte riktigt vart jag ska vända mig för att bolla mina tankar och idéer. 
Vet att det bästa just nu vore en abort. Men det är så sjukt svårt och det känns 
ändå som om så många har klarat detta, så varför skulle inte jag kunna göra det? 

Hur ofta är det egentligen som man planerar att bli gravid och det infaller vid bästa tidpunkt i ditt liv? 

Nä, det är nog nästan aldrig som tajmingen är helt strålande perfekt.

Ditt beslut kommer att vara riktigt tufft eftersom det inte finns något rätt eller fel. Ett tips är att stapla upp en lista på för- och nackdelar, eventuellt kan det vägleda dig mot vad du själv tycker. Minns det som om alla tankarna slår huller om buller och att det är svårt att sätta sig ner och tänka klart. Prova det!

När det gäller att klara sig på egen hand under en period, det är klart att du kan klara av det om du bara vill! Min mamma uppfostrade mig och min syster på alldeles egen hand och det gick jättebra!

Frågan är om du vill göra det? Jag ville inte göra det själv, inte alls. Jag är nog lite för självupptagen för det, för ensamt blir det nog ofta. Så minns jag min mamma iaf, trots att vi hade hennes familj (morfar etc) alldeles i närheten. Men din kille kommer tillbaka va? Då kanske det inte är lika svårt? Då kanske du kan få åka till Australien när han är klar där ;) 

Ja han kommer tillbaka. Och han vill vara med under hela perioden, se magen växa, vara med under födseln och se sitt barn växa upp. 
MEN han känner verkligen att han måste får göra det här, resa, först. 

Problemet ligger väl egentligen i att det är mycket mer fel tid för honom än vad det är för mig. 
För han har tjatat om barn sedan vi träffades, men att vi skulle skaffa det efter den här resan då. 

Åh vilken jobbig situation för dig. Har inget större råd men jag kände så med dig. Jag blev gravid som 19åring och förutsättningarna var inte de bästa. Jag hade också en abort i bagaget som gjort mig ledsen. Jag valde att behålla, och det finns inget av mig som ångrar det. Säger inte att det är det bästa för dig... Det vet ju inte jag. Kanske pratar din kille i chock just nu? Kanske låta allt landa och prata igen om ett par dagar. Kram och lycka till!!

Vad känner du för om han åker då? Skulle du vara okej med att han gjorde det? 

Det är ett stort uppoffrande han kräver av dig...

Fast jag tänker lite också som någon skrev ovan, han kanske är chockad. Just nu kanske han inte kan tänka utanför den här resan alls. Australien står ju kvar längre fram. Då kanske ni kan åka med babyn istället?

Tänkte också på det. Har har ju haft hela bilden i huvudet nu i 4 års tid. Precis hur allt ska va, klart tanken på att vi plötsligt bli tre och att själva resan måste ske på ett mer barnanpassat sätt. 

Tror att han har det rätt svårt att sätta sig in i situationen nu. 
Skulle han åka och jag blir kvar hemma gör det mig inte så mycket,  för att jag vet att om det skulle bli så
skulle han aldrig stå ut med att vara borta allt för länge och när han kom hem igen så skulle han vräka på
med så mycket kärlek att man knappt kommer märka att han varit borta. 

Men om han åker så är det ju hans förlust.

Kanske i ditt fall att det funkar bra att behålla det här barnet? Nog för att du/ni är ganska ung, men det skulle väl inte vara första eller sista gången i världshistorien som det hände! 

Kör!

Kan du inte åka med till Australien och föda barnet där? Sen när visumet har gått ut kommer ni tillbaka alla tre.