Anonym (Fia) skrev 2014-05-17 02:36:44 följande:
Jag förstår absolut frustrationen med fördomar (och bisexuella behandlas speciellt inom gayvärlden väldigt illa många gånger)och att individ oftast är betydligt större skillnad än läggning i det stora hela.
Men jag tycker inte du gör det något bra att försöka spela ner det att jämföra med saker som hårfärg och skägg eller inte. För majoriteten av människor gör det betydligt större skillnad än så med det fysiska könet gällande könsorganen då.
Det blir en betydligt mer rättvis och rimlig jämförelse att jämföra med andra sexuella "läggningar" (" " då ordet inte är helt bra men får duga så här mitt i natten). Exempelvis de som har läggningar inom BDSM spektrat. Det är du inne på lite där i första inlägget om att det beror på om individen tycker det är viktigt att uppfylla sina sexuella fantasier.
Med det börjar man närma sig kärnan av problemen som det blir gällande det här. Om vi börjar i den straighta partnerns synvinkel så kan problemet helt enkelt vara att veta att man inte kan uppfylla partnerns sexuella fantasier och/eller fäblesser. För en del spelar det här inte så stor roll så länge den som har fantasierna inte har något problem med att låta dem stanna så, för andra blir det något som känns så jobbigt att det blir en "deal-breaker". Det här gäller ju dock alla "kinks" man kan tänkas ha och inte något som är specifikt för om man är straight/bi/gay/något annat etc. Lättast och vanligast exempel (åt båda hållen) finner man väl just i alla FL-trådar relaterande till BDSM. Eller alla de där den ena partnern vill ha analsex och den andra inte (måste ju i alla fall få prova en gång innan jag dör! etc. varianter).
Ur den andra partnerns synvinkel kan ju då vara problemen just med "alltid"/"aldrig". För många är "det där extra" (vare sig det är en partner av ett annat kön, bdsm-lekar, gruppsex eller vad det än må vara) något som de vill ha någon gång eller i alla fall fått prova och stilla sin nyfikenhet med, och det är väl inom det här området som TS fråga ligger.
Det stora som särskiljer just det här "problemet" är ju omöjligheten att byta sitt eget kön (tillfälligt) för att prova. De flesta andra fantasier, kinks och preferenser kan man "faka" för att tillfredsställa sin partners önskan så att det går att inkorporera litegrann utan att byta ut sin person. (naturligtvis inte alla men många mer vanligt förekommande).
Mycket om sådant här blir ett problem ligger ju dock också i om man är en person som ser på relationer med grundpremissen som "alltid" eller "just nu".
Misstänker nog att majoriteten ser det som "just nu" nuförtiden - och då behöver det naturligtvis inte vara ett problem alls så länge partnern är en vettig person som inte ljuger och går bakom ryggen etc.
Men hör man till de som går in för "för evigt"-premissen och är helt monogama är det större komplikation om ens partner har en "like" som man inte kan möta ens ibland.
Så mer specifikt till TS situation då.
Fundera på om du (och killen ifråga naturligtvis, alltför många underskattar problemen man får om man har olika syn på det här) är en "för alltid"-person eller framförallt fokuserade i nuet. Hur känns tanken för dig att aldrig någonsin ha sex med någon annan person mer tills du dör? Om det inte är din "naturliga" inställning så är det nog att måla fan på väggen att det skulle behöva vara ett problem med att han är bisexuell. Men ska du aldrig mer ha sex med någon annan, ja då kan det bli problem att han har en fantasi du inte kan uppfylla (ett ok sätt att uppfylla är ju naturligtvis också att vara ok med att han får prova etc. också). Att gå in med premissen att han aldrig någonsin ska få prova något som han väldigt gärna skulle vilja blir ganska elakt.
Men är ni inte på någon "för alltid-våglängd" eller att det känns "men det är ju förtidigt att redan tänka så" så gör det inte till ett större problem än det är. Med tanke på att han aldrig levt ut det så är det ju ganska länge han klarat sig fint utan eller hur? (beroende på hur gammal han är)
Sedan kanske du behöver se till att ni tar snacket också - hur han känner inför en längre framtid.
En av mina första pojkvänner var bisexuell, för mig fungerade det inte. Inte för något att han inte skulle kunna vara trogen (nåja nu var han otrogen i alla fall men det fick jag reda på ganska långt senare och dessutom med både en kille och en tjej så inte relevant alls här) eller som i ditt fall att aldrig skulle få leva ut något då han hade haft pojkvänner och flickvänner tidigare, utan av två anledningar som ligger helt hos mig. Jag hör till de som inte klarar av att gå in i förhållanden med någon som har preferenser jag inte kan möta (behöver inte dela dem men det behöver vara något jag kan "ställa upp på" i allafall då och då) - han hade andra kinks som jag kunde möta även om jag inte delade men naturligtvis kunde jag inte plötsligt bli man. Det är dock något som gäller alla slags preferenser för mig, jag ger mig inte (längre) in i förhållanden utan att ordentligt gå igenom vad man gillar och inte - gillar den andre något jag inte kan vara/göra så backar jag hellre. Jag har min egen fetish som relaterar att uppfylla min partners, så kan jag inte det ordentligt mår jag inte bra. Den andra anledningen var ett större problem för mig då - jag var helt enkelt för svartsjuk. Alltså på en meta-nivå, inte utifrån en reell och trolig nivå utan att med någon som kan tänka sig båda könen så är min "konkurrens" i närmaste dubbla (t ex om han gillar brunetter då är det inte bara alla kvinnliga brunetter som är konkurrens utan även alla manliga sådana). Det här var ju helt relaterat till mig och för någon annan ett helt olösligt "problem".
((bara så att det är klart så har jag backat från andra förhållanden också där det handlat om helt andra preferenser än gällande kön som jag inte känt jag kan uppfylla))
Tack så jättemycket för att du tog dig tid att skriva så utförligt. Det är väldigt många kloka ord som jag tar till mig av och mycket jag nickar igenkännande till. Du har lyckats sammanfatta många av de tankar jag själv har gått och malt på.
För mig kommer det mer naturligt att fästa sig väldigt starkt vid enbart en person och utgå ifrån att det ska vara vi "för evigt", hur navit det än kan låta. Om jag inte känner på det viset vet jag med säkerhet att mina känslor inte är tillräckligt starka. Jag är väldigt monogam med andra ord. Jag får ut så mycket mer av det känslomässiga bandet man skapar till sin partner än det sexuella samlivet, även om den delen är viktig också förstås. Men för mig betyder känslan av trygghet och tillit allra mest, oavsett vilken typ av relation det gäller.
Samtidigt måste jag erkänna att jag inte är helt säker på hur jag ställer mig inför tanken att aldrig ha sex med någon annan igen. Jag har låtit mina tankar fokusera allt för mycket på hans eventuella vilja och behov att jag har förbisett det nödvändiga i att utforska och vara på det klara med mina egna sexuella önskningar.
Jag känner att jag måste börja gräva lite mer i mig själv för att förstå vad det egentligen är jag vill få ut av ett förhållande. Hur viktigt är det för mig att han och jag måste dela allt med varandra? (utöver den kärlek vi har tillsammans). Varför skulle det faktum att han kan känna njutning i många andra situationer utan mitt deltagande få mig att känna mig mindre älskad? Kan inte jag känna detsamma utan att sluta älska en annan människa på köpet? Jodå.
Om jag går med på att ha någon variant av ett "öppet förhållande" med honom och han plötsligt blir störtförälskad och vill dela sitt liv med någon annan, så var förmodligen inte vår kärlek tillräckligt stark och speciell till och börja med. Då är det väl egentligen för det bästa att vi upptäckte detta i tid och kan besluta oss för att gå skiljda vägar?
Det känns som att man testar sin kärlek mycket mer i ett öppet förhållande, och det kan jag faktiskt inte se något som helst fel med.
Tack!